Jag tittar på trailern till nästa Nicholas Cage-film och blir fundersam. Är det inte jävligt osmakligt att göra en medeltidsfilm om onda häxor när alla vet att häxprocesserna under 1400-1600talen dödade 1000-tals oskyldiga kvinnor under fruktansvärd tortyr? (+ Att både Cage och Perlman blir creddade med sina namn, men inte kvinnan som spelar häxan.)

Titta och döm själva.

Sist av alla ger jag mig på Vampire diaries. Fyra avsnitt in är jag faktiskt positivt överraskad. Alltså, det är väl inte den mest originella historien, vampyrkille försöker hitta sin mänskliga sida (hello Angel i Buffy), blir kär i en kvinna som liknar hans själs älskade (som dog tragiskt för 150 år sen, hello Bram Stokers Dracula med Gary Oldman). Hemligheter och lögner är ett måste för att dölja sin bestialiska inre natur. Inbördeskriget ligger som en början på historien, precis som i True blood. Hittills är det det som en blandning av Twilight och Jennifers body, Cruel intentions fast utan humorn, The craft fast med snyggare kläder. Men det finns vissa grejer jag gillar. Och när det gäller vampyrer har jag inte så höga krav faktiskt. =)

På minussidan (utan att ta med alla stölder från andra vampyrhistorier):

* När kommer någon skriva en serie om det kvinnliga monstret? Börjar tröttna på den plågade manliga vampyren fast i en tonårings kropp som blir kär i en vanlig tjej.

* De verkar som att de varit tvugna att tagga ner på det sexuella innehållet. Kanske för att serien riktar sig mot ungdomar. Men både Stephen och Damon riktigt ryker av sex och begär, men det känns som att de inte vågar riktigt ta fram det i serien.

På plussidan:

*Bäst är naturligtvis den onda brorsan Damon. Vem vill ha Louis när man kan få Lestat? Vem vill ha Angel när man kan få Spike?  Hjältemonstret och hans kamp med att kontrollera sig är helt enkelt inte lika kul som den onda speglingen/tvillingen som får göra vad han vill och inte behöver ha de där tråkiga moraliska gränserna.

* Sidohistorien med bästisen Bonnie som upptäcker häxkrafter. Naturligtvis en stöld från Buffy, men ändå intressant med referenserna till Salem-häxorna.

* Vissa delar av dialogen. Jag gillar alltid när monstrena kommenterar sin egen existens:

Damon (läsandes Stephanie Meyer): What so special about this Bella-girl? Edward’s so whipped.

Caroline: You got to read the first book first, it won’t make sense if you don’t.

Damon: I miss Anne Rice, she was so onward.

Caroline: How come you don’t sparkle?

Damon: Because I live in the real world where vampires burn in the sun.

-

Jag hoppas ju nu på fler vändningar i historien, kanske någon vampyrdonna som kan komma och spöa skiten ur bröderna. Hur som en helt ok vardagsförströelse till serie. Inget jag kommer gråta till eller bita på naglarna av spänning till, men lite vampyrmys har ju aldrig skadat.

När jag är som pankast, när det är mindre än 100 kr kvar på kontot och en vecka till lön, då kan jag drabbas av ekonomisk fatalism. 100 kr är ingenting, räcker inte till något så jag kan lika gärna spendera dem på något jag vill ha.

Den här månaden hamnade jag på Myrorna och deras bokavdelning. Där hittade jag billiga böcker, böcker som jag velat ha länge, Farliga förbindelser av Chloderos DeLaclos, Brokeback mountain av Annie Prolux, Facklan av Marion Zimmer Bradley, och så Krigarens sköld av Vibeke Olsson. Vibeke Olssons böcker om romarriket har följt mig sedan tidig tonår. Jag har nästan alla, saknar bara de två första och just Krigarens sköld. Hon skriver med en sån intensiv känsla, så välbearbetat, så poetiskt. Mycket av min kärlek till tv-serien Rome kommer sig av att jag redan tyckte jag kände till Rom, att jag visste hur det doftade i gränderna i Transtiber.

Krigarens sköld handlar om den frigivne slaven Callixtus som blir legionär i 22 legionen. Han lever ett hårt liv och blir krympling efter ett stort slag. Han är bitter och krigstraumatiserad, men drabbas av kärleken. Hon är en gammal uttjänt hora, älskad av ingen. De hittar till varandra av en slump och de får ett barn tillsammans. Naturligtvis dör hon tragiskt. Ingen bok av Vibeke Olsson har någonsin handlat om kärlek utan förlust. Men vilken kärlek hon skriver om, den är öm, allomfattande. Jag gråter som ett litet barn, sida upp och sida ner.

-

”Lång är vägen till den tacksamma sorgen. Först måste man igenom den mest förtvivlade av alla tankar: Varför sätts det barn till världen när de ändå snart ska dö? Bättre låta de nyfödda skrika sig till döds än att låta dem påbörja vandringen mot en långt plågsammare död. 

Där slår sorgen knut på sig själv och en ny tanke måste komma. Om det vore bättre att inga barn föddes, spelar det ingen roll att hon, som lämnat mig i en sådan sorg verkligen funnits.

Och mot detta reser sig hela ens väsen; sorgen består av just det, att en människas liv eller död spelar större roll än allt annat.

 Då har sorgen hittat hem till kärleken. Sorgen har blivit möjlig att bära. Den har blivit en marchpackning. Inget är betydelselöst. Hela livet, alla minnen är tunga och skavande: De har alla sina betydelser som tynger. Man vet varför de är där och att de måste bäras just så, liksom soldaten vet betydelsen av sin marchpackning.

– ur Krigarens sköld av Vibeke Olsson

Har äntligen hittat låten jag letat efter så länge. Den här Nine inch nailslåten At the heart of it all är en sån stor del av min rollspelskanon. När jag började spela rollspel var jag femton, sexton och jag hade fått kontakt med några lajvare som också var rollspelare. Vi spelade i en lokal på Slottsgatan som jag tror tillhandahölls av ABF, men jag vet inte exakt. Vi kunde i alla fall vara där dygnet runt om vi ville. Det var ett litet rum, inte mer än 10 kvm stort. Det fanns ett bord, ett par stolar. Allt annat (coca cola, värmeljus, stereo, character sheets) fick vi ta med oss själva. Vi spelade Kult och Vampire och den här låten var det eviga soundtracket.

När jag hör den förflyttas jag tillbaka till Örebro 1997 och känslan av undergång och föruttnelse och skräck som äventyret Den svarta madonnan förde med sig. Hur magen knyter sig av spänning och för mycket sockerintag. Den totala inlevelsen i rollen. Känslan av särskildhet (de andra som inte spelade med oss visste ingenting om nåt). Känslan av att ingenting har någon mening förutom det som hände i det där lilla rummet på Slottsgatan. 

Mitt liv har aldrig blivit sig likt igen efter det.

Har precis avnjutit avsnitt två av Spartacus – blood and sand.

Jag småskrattar hela tiden och varje gång jag pausar lyckas stillbilden säga någonting om hela serien. Ofta är det sammanbitna nakna män med vapen i hand. Förra avsnittet tyckte jag inte att homovibbarna var särskilt starka, men i andra avsnittet blir det på allvar Tom of Finland going roman.

Måste alltså fortsätta titta.

Först när Daniel påpekade såg jag att Lucy Lawless som spelar Xena är med:

Det är kanske inte den bästa serien jag tittat på, se föregående inlägg om serien lite längre ned i bloggen, men det fyller mitt behov av porr och Romariket. Perfekt på sjukbädden alltså.

Rubriken är en replik från avsnittet. Det är manuslyrik på hög nivå alltså.

Den här killen som spelar Crixus the Gaul (huvudpersonens antagonist på gladiatorskolan), ständigt inoljad gör allt mycket roligare också.

Fan vad sjuk jag är.

Jag är immun mot nässpray verkar det som så det sitter som en betongklump bakom näsbenet. Inget är kul. Inte ens Friday night lights.

Så här ser jag ut.

Men så här känner jag mig:

Sökes: 50 kralliga killar till 300 rip-off. Du bör ha långt lockigt hår, skägg och inte vara rädd för att bli skitig. Vi lovar överkontrasterade episka landskap, strider i slow motion och stöttande renskrubade kvinnor. Slutresultat:  episk romodram i Romersk stil. Glöm Kirk Douglas hak-grop, det här är en helt ny manlighet, utan banlonkalsonger.

Nya TV-serien Spartacus – blood and sand kan vara något av det roligaste jag sett. Dock verkar det inte som att det är meningen att den ska vara rolig, hittills har jag sett det första avsnittet och serien tar sig redan på extremt stort allvar. Det finns inga blinkningar eller tvivel om vem som är OND eller GOD som det tillexempel fanns i Rome. Nej, här är det raka rör och blodet sprutar. I slomo. Var femte minut. Och jag skrattar så jag gråter. 

Här har Kristoffer på Weirdscience skrivit lite mer utförligt om det hela, men han tar homospåret vilket jag inte halkat in på ännu. Jag lutar mer åt att seriens skapare Steven S. DeKnight höll på att få ett slaganfall när han inte fick jobbet att regissera 300. Nu har han suttit och bitit på knogarna sen dess och har äntligen fått göra sin dröm.

Här blir det ett avbrott då jag var tvungen att Imdb:a Stheven s. DeKnight och döm om min förvåning när jag ser att samma Stephen har skrivit och producerat massor av avsnitt till både Dollhouse, Angel och Buffy the vampire slayer. WTF??? Hur kan han som har skrivit ett av mina favoritavsnitt i Buffy (Seeing red) haft sin hand bakom den här kalkonen?

Min värld är skakad.

Jag fattar ingenting.

Jag kan inte fortsätta häckla den här serien.

Io9 är som vanligt spot on.

Om en någonsin tvivlar (!?) på att vi lever i ett patriarkalt och ojämnställt samhälle där kvinnan ses som ”det andra” ska en ge sig in i dejtingvärlden. Det verkar krylla av självutnämnda experter som erbjuder sig att knäcka koden om hur vi kvinnor fungerar. Det finns tillochmed kvinnor som Christine Griffin (tack Julia Skott för länken) som jobbat som ”wingwoman” med raggningssugna killar som behöver en neutral tjejkompis när de raggar. (Det gör att killen inte verkar lika desperat och ensam om han har en tjejkompis med sig, tjejkompisen kan dessutom spela upp killen och göra honom mer åtråvärd om det behövs.) Originalet är en manlig kompis, en wingman.

Jag hörde ett klipp (undrar om det inte var sagda Christine, men jag vet inte) där en kvinnlig raggningsexpert gav tips till vilsna singelkillar där ute. Hon erbjöd liksom ett facit, och kunde berätta hur det verkligen är eftersom hon i egenskap av kvinna visste precis hur vi funkar.

Bland annat så tyckte hon att en man skulle ’ta kommandot’ för att inte visa sig velig, för vi kvinnor älskar män som tar kommandot. Han ska helst maskera det som en fråga, tex var man ska äta, men egentligen veta precis var och vad och sen driva igenom sin vilja.  

Han skulle försöka lägga sig precis mitt emellan mjuk och bestämd och växla emellan dem för att fånga kvinnan lite off guard så att hon blir lite osäker.

Killen som intervjuade henne som också var någon slags raggningsguru (skit att jag inte vet vem det var) delade med sig av sina egna tips, bland annat att han brukade retas med sin dejt genom att då och då under kvällen försöka ’fly’ från henne och bli tillbakafångad. Det var också en hel del tips om hur man ska anpassa sitt kroppsspråk så att man verkar mer manlig, mer intresserad av vad hon säger, mer självsäker.

Om någon hade betett sig så här mot mig hade dejten blivit väääldigt kort. Speciellt om jag förstått att beteendet var inövat och förberett. Snacka om avtändande.

Dude! Det finns ingen kod att knäcka. Alla kvinnor är olika. Carrie i Sex and the city är inte ett normativt exempel för hur tjejer är!!

Att sådana här saker funkar beror på att vi har uppfostrats att tro på att vissa beteenden är manliga och att vissa är kvinnliga och att det finns regler för hur dessa beteenden ska spelas ut. Jag har läst på flera ställen att ett knep för tjejer är tillexempel att sänka blicken och titta ned, som att man är blyg. Och sen titta upp under lugg. För det är bara adoraaaablet. Det är också klassiskt lågstatusbeteende som signalerar att man inte är nåt hot och ofarlig.  

Okej, jag vill inte vara fröken Moral här (lycklig och kär som jag är) men jag tycker att alla dejtingexperter missar något vitalt.

När jag i egenskap av kvinna blir beskriven som någon en kan manipulera, en kod en man kan knäcka så känner jag ju inte direkt att jag blir betraktad som ett subjekt. Och om det är något som är avtändande så är det just det.

Tändande är däremot någon som faktiskt på riktigt är intresserad av vem jag är och vad jag har att säga, som ser mig som ett handlande subjekt, inte någon konstig alien som måste analyseras, övervinnas (med div knep) och erövras.

Hur byggs någonting överhuvudtaget på det, varesig det är ett one night stand, ett kk eller ett långvarigt förhållande? Hur kan en bygga något ärligt på något som från början var ett knep eller en strategi? Jag fattar inte.

GWU i Sydsvenskan!

Nördorama i P3 Kultur med Johanna Koljonen!!

Wohoo!

Happy days for nerds!

Jag har inget att obsessa om just nu. Sista Dollhouseavsnittet var sjukt lökigt, Friday night lights säsongstart var blek. Glee börjar inte förrän i april, inte Gossip girl heller. Plus att mitt liv börjar bestå så mycket av jobb (kul jobb) att jag knappt har tid att hålla mitt TV-serieberoende vid liv.

What to do, what to do?

Min briljanta lillasyster och jag roade oss med att spela in inte fullt så briljanta avsnitt av något vi kallade för StrumpTV. Detta för att Ulrikas stickning såg ut som OgieBoogieMan i Nightmare before christmas. Vi satte på Photo Booth och på den vägen är det. Det är inte bra. Men skiten ligger ändå uppe på facebook så jag kan lika gärna lägga upp det här också.

Vad ska jag säga? Staffan Westerberg förstörde vår barndom.