Som jag gifte mig med för att jag älskade honom… och som jag bad till Gud för, och bad till Gud för att rädda vårt äktenskap och för att inte splittra denna familj… det känns som om vi har ett band. Och det har vi ju, eftersom vi har pojkarna tillsammans, de är en del av oss båda. Ibland önskar jag pappan åt helvete, men ibland när minnena tränger sig på så minns jag hur mycket jag älskade honom och hur bra det var en gång

…. eller snarare något acetonliknande rengöringsmedel. Han hittades i sina egna spyor av personalen på behandlingshemmet som ringde efter ambulans. Min son fördes medvetslös in till akuten för hjärt och lungräddning . Suck, det var inte längesen som jag satt på intensiven med hans yngre bror som jag själv hade hittat medvetslös. Jag skulle hälsa på min son på behandlingshemmet i lördags. Men jag kom inte dit utan till ett sjukhus. Hjärnskador? Man vet inte än. Är det inte en mardröm utan dess like? Jag kommer att vakna?

I ett så svårt ögonblick var det som om jag inte tänkte på något vis. Jag gjorde det som de sa åt mig på larmcentralen medan vi väntade på ambulansen… lägg i framstupa sidoläge osv… Morfar, mormor och pappan hade också kommit hit till oss. Men när jag satt i väntrummet på röntgen och hade min son inne på hjärnröntgen… då kom det hemska tankar om hur det skulle vara då han vaknade. Hjärnröntgen var ok, men de skulle kolla bilderna lite mer noga innan de kunde säga säkert. Min yngste son sov. Han låg på intensiven med konstant övervakning, andningshjälp, dropp, kateter…

Min son låg på golvet och krampade och hade andningssvårigheter. Han ramlade från en stol som han hade somnat i. Och det väckte mig. Det skulle inte smälla och braka på andra sidan väggen. Jag orkar inte ens berätta allt just nu. Det var bara så att jag idag fick en flashback, en känsla av hur det var. Jag var i stridsberedskap och spänd, jag var beredd på allt. Men nu när jag har lite distans… så vågar jag känna smärtan och rädslan. Men just då så behövde jag bara vara stark. Jag följde med i ambulansen… Jag följde med in till akuten och jag var med under hjärt- lungräddning… Jag undrar om jag någonsin ska kunna hantera det här…

När jag började skriva på den här bloggen så hade jag känt mig jagad och förföljd av socialen och av skolan. Allting har sin tid. Jag ville inte att någon skulle ta ifrån mig mina barn. Jag älskar dem mer än livet. Men i nuläget kan jag se det som en hjälp. Socialen har varit ok, jag känner tacksamhet. De har valt ut de bästa tänkbara hemmen åt mina pojkar. Och jag har känt stor sympati ifrån de som har arbetat med det här. Men det är ju klart att det ändå gör ont. Och just det att de kanske aldrig mer kan komma hem. P.g.a. pappans missbruksproblem. Jag vill att allt ska bli bra bara.