Min son låg på golvet och krampade och hade andningssvårigheter. Han ramlade från en stol som han hade somnat i. Och det väckte mig. Det skulle inte smälla och braka på andra sidan väggen. Jag orkar inte ens berätta allt just nu. Det var bara så att jag idag fick en flashback, en känsla av hur det var. Jag var i stridsberedskap och spänd, jag var beredd på allt. Men nu när jag har lite distans… så vågar jag känna smärtan och rädslan. Men just då så behövde jag bara vara stark. Jag följde med i ambulansen… Jag följde med in till akuten och jag var med under hjärt- lungräddning… Jag undrar om jag någonsin ska kunna hantera det här…