Leva med autism i familjen

Kanske jag skulle fortsätta här..

Peppar — Sat, 25 Feb 2012 21:28:18 +0000

Det var nog bra ändå att komma hit ibland och skriva av sig. Mitt andra projekt som jag tänkt mig det har runnit ut i sanden. Precis som så många andra påbörjade projekt. Kanske beror det på mitt ständiga missnöje med mig själv och om det jag skapar. Jag är en konstnärssjäl, jag är perfektionist vad det gäller egna skapelser. Saker och ting rör till sig för mig, går i en riktning som inte stämmer med min tanke.

I mars ska jag själv gå igenom en neuropsykiatrisk utredning. Kanske jag då får en förklaring på de problem jag har haft med olika saker i livet.

Jag är här ifall någon undrar….

Peppar — Tue, 21 Jun 2011 23:37:01 +0000

En epok är avslutad

mona.solvinden@gmail.com — Wed, 18 May 2011 20:34:14 +0000

…känns det som. Det har varit en mardrömslik tid. Jag vill tacka alla som har stöttat mig. Jag mår mycket bättre. Pojkarna mår bättre. Jag kommer att starta en ny blogg. Kanske med tema – narkotika – istället. För det är det som det egentligen handlar om. En neuropsykiatrisk diagnos är vad den är. Mycket att stå i och sätta sig in i. Och förstå. Men… inget är så förödande som knarket. Varning varning!!! Narkotikamissbruk kan mycket väl förväxlas med autism, ADD, ADHD osv. , även andra psykiatriska diagnoser kan likna narkotikamissbruk. Jag har inte lidit i onödan och gått igenom den värsta krisen i mitt liv i onödan? Att dela med mig känns som det absolut viktigaste nu. Men som sagt… det här är för sorgligt för att stanna kvar i. Jag måste få börja om också här, precis som jag har gjort i mitt övriga liv. Jag söker efter mig själv. Vem är jag här nu efter allt? Och vem är jag om jag inte är Mamman? Ljus och kärlek önskar jag till alla som har kommit hit till denna blogg eftersom de är sökare efter kunskap och information. Kontakta mig gärna via kommentarer eller mail ifall ni skulle behöva stöd av en som har varit nere i helvetet och vänt. Kram och tack, speciellt tack till forellen.bloggspace.se som har en underbar karisma

Hej då!

mona.solvinden@gmail.com — Fri, 15 Apr 2011 21:28:46 +0000

Jag har skrivit några år i den här bloggen och mycket har hänt. Jag låter bloggen stå kvar som den är så kan den som skulle vilja kontakta mig via mail eller kommentar. Det är svårt för autistiska personer med förändringar. Det fungerar så klart, men jag tycker den här ändringen som metrobloggen har utsatt mig för är alltför jobbig och dramatiskt för mig.

Jag lämnar troligtvis metrobloggen i och med detta. Mina framtidsplaner är att skriva en bok, eller flera. Det är svårt dock att veta hur man ska börja och hur man ska kunna sammanfatta och hur mycket man ska våga lämna ut.

En del händelser börjar kännas riktigt gamla nu. Och som kanske kan få komma fram i ljuset.

Jag önskar alla som har stöttat mig och alla andra också allt det bästa ur livet. Och det bästa är kanske inte det man hoppas och tror utan vägen kan visa sig vara en helt annan för dig.

Barnens pappa, min man

Peppar — Thu, 24 Mar 2011 00:59:00 +0000

Som jag gifte mig med för att jag älskade honom… och som jag bad till Gud för, och bad till Gud för att rädda vårt äktenskap och för att inte splittra denna familj… det känns som om vi har ett band. Och det har vi ju, eftersom vi har pojkarna tillsammans, de är en del av oss båda. Ibland önskar jag pappan åt helvete, men ibland när minnena tränger sig på så minns jag hur mycket jag älskade honom och hur bra det var en gång

Soft Machine

Peppar — Thu, 24 Mar 2011 00:51:00 +0000

Drack handsprit på behandlingshemmet

Peppar — Sun, 20 Mar 2011 22:57:00 +0000

…. eller snarare något acetonliknande rengöringsmedel. Han hittades i sina egna spyor av personalen på behandlingshemmet som ringde efter ambulans. Min son fördes medvetslös in till akuten för hjärt och lungräddning . Suck, det var inte längesen som jag satt på intensiven med hans yngre bror som jag själv hade hittat medvetslös. Jag skulle hälsa på min son på behandlingshemmet i lördags. Men jag kom inte dit utan till ett sjukhus. Hjärnskador? Man vet inte än. Är det inte en mardröm utan dess like? Jag kommer att vakna?

Hade något hänt med hans hjärna?

Peppar — Tue, 15 Feb 2011 22:32:00 +0000

I ett så svårt ögonblick var det som om jag inte tänkte på något vis. Jag gjorde det som de sa åt mig på larmcentralen medan vi väntade på ambulansen… lägg i framstupa sidoläge osv… Morfar, mormor och pappan hade också kommit hit till oss. Men när jag satt i väntrummet på röntgen och hade min son inne på hjärnröntgen… då kom det hemska tankar om hur det skulle vara då han vaknade. Hjärnröntgen var ok, men de skulle kolla bilderna lite mer noga innan de kunde säga säkert. Min yngste son sov. Han låg på intensiven med konstant övervakning, andningshjälp, dropp, kateter…

Att se sin yngsta son bäras ut på en bår :(

Peppar — Tue, 08 Feb 2011 01:04:00 +0000

Min son låg på golvet och krampade och hade andningssvårigheter. Han ramlade från en stol som han hade somnat i. Och det väckte mig. Det skulle inte smälla och braka på andra sidan väggen. Jag orkar inte ens berätta allt just nu. Det var bara så att jag idag fick en flashback, en känsla av hur det var. Jag var i stridsberedskap och spänd, jag var beredd på allt. Men nu när jag har lite distans… så vågar jag känna smärtan och rädslan. Men just då så behövde jag bara vara stark. Jag följde med i ambulansen… Jag följde med in till akuten och jag var med under hjärt- lungräddning… Jag undrar om jag någonsin ska kunna hantera det här…

Jag är inte arg på Socialen längre

Peppar — Wed, 02 Feb 2011 00:13:00 +0000

När jag började skriva på den här bloggen så hade jag känt mig jagad och förföljd av socialen och av skolan. Allting har sin tid. Jag ville inte att någon skulle ta ifrån mig mina barn. Jag älskar dem mer än livet. Men i nuläget kan jag se det som en hjälp. Socialen har varit ok, jag känner tacksamhet. De har valt ut de bästa tänkbara hemmen åt mina pojkar. Och jag har känt stor sympati ifrån de som har arbetat med det här. Men det är ju klart att det ändå gör ont. Och just det att de kanske aldrig mer kan komma hem. P.g.a. pappans missbruksproblem. Jag vill att allt ska bli bra bara.