Det är hett nuförtiden att i bloggar tipsa om shopping i diverse glammiga städer såsom New York, London, Paris eller Milano. Tillåt mig därför att haka på trenden och ge er: Shopping i Baltimore!

Först och främst tänkte jag ta er på en tur i Parkville som ligger på gångavstånd härifrån. Låt oss promenera ner för Harford road för att titta på de pärlor till butiker man där kan finna. Först och främst, bli inte avskräckta av att en liquor store och laundromat slagits ihop till en och samma enhet. Här kan du köpa dig en återställare och samtidigt lämna in den nedspydda skjortan för rengöring. Tobak i kombination med mobiltelefoner är lika logiskt det i dessa kvarter, fast jag vet inte på vilket sätt.

Människor är inte de enda varelser som vill shoppa loss en vardagseftermiddag. Även möss har väl rätt till lite avkoppling, inte sant?

Längre ner på gatan ligger Shockers som precis som namnet antyder är ganska chockerande. Låt inte beskrivningen ”Contemporary glass works” lura er att det här är någon sorts Kosta Boda-återförsäljare, nej, här säljs glaspipor, bongar, vattenpipor, blunts och annat haschrelaterat. Allt utom själva huvudingrediensen då. Det är mer fixerat än en sexshopp och jag måste faktiskt säga att många av pryttlarna är förvillande lika dildosar. Bakom en grind som leder mot disken står en ilsken pitbullkorsning som bara väntar på att få flyga på dig och slita dig i stycken.

Köpcentret i Towson som ligger lite längre bort är en skön kontrast. En ganska glassig shoppingmall, ni vet en sådan där som stinker parfym och där man får ont i ögonen av den starka belysningen. Jag vet inte om amerikanskt mode är så särskilt annorlunda mot det som svenskar föredrar, men spontant känns det så. Kanske är det lite samma som i England, att man har en strikt dresscode på jobbet och att det därför säljs lite fler dräkter och kavajer. Här hittar man två kategorier av affärer – de extremt damiga och de alldeles för streetiga. Beige tantkjol eller duffel med hood, det är bara att välja.

Favoriten hittills är dock Dollar Tree som ligger något kvarter bort. Här kan man köpa allehanda smutta grejer för endast en buck. Nagellack, smink, mjukdjur (ta bort mig innan jag tjackar rubbet!) eller varför inte en ost och ett paket minipizzor? Gör som jänkarna och riv åt dig ett helt knippe kuponger så får du skiten för 45 cent. Halleluja.

Mr. Silverfish, var god håll dig på behörigt avstånd medan jag wipar min butt!

De goda nyheterna är att man kan ta en promenad i t-shirt idag!

- Menar du alltså att du inte har något bankkonto? frågade jag chockat Eric en dag.
- Nope. Aldrig haft. Jag har aldrig haft råd att skaffa ett. Det kostar nog minst 50 dollar.
- Men om du hade ett så skulle du ju slippa det här med att dina föräldrar snor allt du tjänar på skivförsäljning och pengarna kunde gå in på ditt konto i stället?
- Jag gillar inte konceptet med pengar. Jag förstår mig inte på det, det är krångligt.
- NU GÅR VI TILL BANKEN OMEDELBUMS OCH SKAFFAR DIG ETT KONTO! Ta på dig dojorna!

Där slogs min mammaröst på. Ord och inga visor. Visserligen kan man klara sig rätt länge utan bankkonto i USA eftersom man kan få paychecks när man jobbar, men vad i helvete, detta var ett måste bestämde jag! Och kungen av ursäkter fick lov att rätta sig efter det.

Banken låg på promenadavstånd. En glassig färgad kvinna tog emot oss och jag fick sitta med när kontot öppnades. Det visade sig att det inte kostade någonting utan man var bara tvungen att deponera 50 dollar som skulle ligga där och skramla. Eric protesterade först men jag ingick snabbt en liten deal med honom – om han gick med på att öppna kontot skulle han inte behöva betala tillbaka pengarna han lånat till gräs.

Erbjudandet var verkligen generöst. Till och med ett debit card ingick. I England minns jag att det var värsta stöket att öppna ett bankkonto. Man fick svara på frågor som ”har du någon gång gått under ett annat namn?” samt massor om inkomst och tidigare jobb.

Plötsligt tog Eric mod till sig och frågade om det fanns något annat i hans namn på den banken. Han hade nämligen för ett tag sedan snokat igenom föräldrarnas papper och hittat ett konto där de tagit pengar som han fått av sina släktingar när han var liten och satt sig själva som beneficiary nånting.

- Kan jag på något sätt få reda på hur mycket pengar som finns där? frågade han kvinnan.

Han var visserligen mycket trött (för att hinna till en bank måste man ju gå upp tidigt), men inom honom visste jag att ett krig pågick.

- Absolutely not! blev svaret.
- Varför inte deeeet?!!!

Eric började bli arg och skruva på sig. Jag såg hur banktjejen ryckte till och blev lite orolig att han skulle ställa till en scen.

- Det är svårt att förklara men det är inte ditt konto.
- MEN MITT NAMN STÅR JU PÅ DET! Han vände sig mot mig. I’m not sure I wanna do business here…

Jag gick emellan och föreslog att vi kanske kunde få en broschyr om denna typ av konto för att läsa lite mer om det. Det nya kontot öppnades hur som helst till slut (phew) och Eric fick en stol i present. Man öppnar ett bankkonto och får en stol – helt logiskt eller hur?

(Detta är del 2 av Parmiddagen som spårade ur – se föregående inlägg.)

Väl nere i källaren fortsatte det att rökas något kopiöst, på gränsen till det perversa. Visst kan även anhängare av alkohol vara ganska tjatiga och fixerade men det brukar vanligtvis gå över före 25 års ålder och inte leda till katatoniska tillstånd.

Nu började man även tappa kontrollen över situationen i stort vilket hundarna snabbt utnyttjade. Den lilla bulldoggen och en av de stora vovvarna sprang runt i cirklar och jagade varandra. Då och då hoppade de upp i soffan och drog in oss i fajten. Att bli trampad av en bautahund på språng är inte speciellt skönt, ta det från en som vet. Till slut var de alldeles skogstokiga och när den stora högg tag i tandköttet på den lilla var jag allvarligt talat rädd att den skulle slita av hela läppen. Där satt vi allihop, höga som hus, paralyserade med tungorna hängande utanför munnen och bara glodde på spektaklet tills Jason låste in stora hunden i en bur. Vi hörde hur den skrek och sprang runt i panik. Jag led med den och hoppades i mitt stilla sinne att han inte skulle glömma bort att släppa ut den sen.

Därefter vankades det Wii och Wario Ware men det var ingen idé för min del. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg att jag skulle ta controllern när det var min tur och fick ganska snart ge upp.

På vingliga ben stapplade jag upp för trappan och däckade i sängen. Hela världen virvlade runt, jag hade spasmer i fötterna och det kändes som om en stor symfoniorkester försökte spela sig ut ur mitt bröst.

Förunderliga drömmar hemsökte mig när Eric, efter vad som kändes som en evighet, kom in till mig.

- Haha, are you really, really stoned?

Jag drabbades av en oerhörd lust att lappa till hans flinande, finurliga plyte men bet ihop tänderna och bara blängde på honom.

- I don’t feel the tacos at all! sade han sedan, nästan stolt.
- Well, that’s because you’re a FUCKING JUNKIE! spottade jag fram.

En lång stund låg jag där och pyrde och fräste åt honom medan benen trampade vatten. Sedan seglade jag långsamt in i dimman.

Nästa morgon kände jag mig fortfarande smått påverkad. Från en kall vrå långt, långt ner i huset hördes skall och jag vet inte om de höll på i en eller två timmar innan någon äntligen öppnade dörren åt de arma, bajsnödiga hundarna.

Eric berättade sedan att hundfajten fortsatt genom hela huset och att han chockats av hur de lät djuren hållas. De kunde ha halkat, rusat rätt in i ett vitrinskåp och den stora hade lämnat blodfläckar över väggarna – horror movie style – då den slagit av svansen flera gånger.

Jason hade gått till jobbet och kom hem vid fem. Gissa vad det första han gjorde när han steg in genom dörren var? Grattis, ni har vunnit en resa till Haschtomteland. Strax efter kom Molly hem och tog sig några bloss även hon innan hon ens hade tagit av sig dojorna.

Ganska snart skjutsade de hem oss. Jag sa adjö trevligt och klämde in ett nice to meet you, men en röst inom mig sa: ”Hej då för aaaall framtid!”

Några dagar senare fick jag en friend request av Molly på Facebook. Jag klickade direkt på Deny, en knapp jag aldrig tidigare rört. Tja, om man inte räknar den gången då en grekisk strippklubb ville bli min vän.

En…

Två, tre, fyra… och en i buren. Fem stackare i ”människornas” våld.

Redan innan jag kom till USA hade Eric varmt berättat om sina goda vänner Jason och Molly som han umgicks med ibland. De brukade dricka öl, spela tv-spel och göra jättegoda tacos tillsammans. Ja! Det lät som ett par helt i min smak, dem ville jag gärna träffa.

Så en dag kom de och hämtade oss. Vi skjutsades till Mollys föräldrars lyxvilla där vi genast hälsades välkomna, eller snarare blev påhoppade, av tre stora hundar. Några öl öppnades, soffan intogs och jag trivdes.

- Nu ska jag ta och börja baka brownies! meddelade Jason glatt från köket.

Mmm brownies, mysigt! tänkte jag. Men rätt var det var började det tisslas och tasslas och antydas och ha sig och det började sakta gå upp för mig att, vänta lite här! Brownies… menade de sådana innehållande en viss speciell ingrediens? Detta skulle undersökas närmare. Jag gick fram till Jason och tänkte vara lite rolig:

- Hur vet du hur mycket du ska använda av det där egentligen, har du ett hemligt recept?
- Nej, det står ju på paketet, man tillsätter bara vatten till pulvret.

Han visade upp ett imponerande stenansikte men jag förstod att något inte stod rätt till och när han och Eric tittade på varandra med Den Där Blicken, höjde på ögonen i samförstånd och nickade: ”I love how it smells!” så förstod jag att mina farhågor varit befogade. Väl inne i ugnen började de preparerade bakverken sprida en kattpissliknande stank.

Nu började även pipor i olika färger och former att plockas fram.

- Jaså minsann, ”Juicy Fruit”! log jag och blinkade. Det testade jag lite hemma hos Eric förra året.

Men egentligen tyckte jag bara hela situationen var oerhört fjortis, på ett obehagligt sätt. Jason tog tag i en av de alltför vilda jyckarna och blåste in röken i nosen på den. Jag bestämde mig för att hålla mig till öl resten av kvällen.

Så började han äntligen greja med våra tacos. Av någon anledning kallade han dem hela tiden för ”crazy tacos” och jag trodde att det var för att skalen var bruna. De såg riktigt lustiga ut så jag gick för att hämta kameran. Jason rynkade ogillande på näsan:

- Aha, du är en sådan där som ska fota allting hela tiden. Jag har en policy va, att jag aldrig låter mig fotas med pipor, bongar eller någonting sådant, okej?

Right… Bara nu maten blev klar snart. Jag var outsägligt hungrig efter att endast ha ätit en ynka macka med jordnötssmör till frukost. Men plötsligt hörde jag någonting om ”olja från plantan” som skulle hällas ner i köttfärsen och insåg försent att marijuanatacos var vad som höll på att tillagas.

Jag blev tvungen att äta dem. Det var det eller svälta ihjäl som gällde. Två ynkliga, urinsmakande tacos var vad som bjöds (fast Jason tog själv tre).

Ett annat par anlände och släppte lös två små bulldoggar varpå en vild hundkapplöpning utbröt. Alla utom jag gick ut på terrassen för att röka något blandat med något. Där satt jag kvar ensam med min bira och trummade med fingrarna.

- Känner någon av tacosarna ännu? frågade Jason som en annan lekledare när han kom in igen.

Alla skakade på huvudet.

- Jag älskar när man äter det, det sitter i så länge, ibland ända till nästa dag! mös nykomlingen.

Ganska precis just då kände jag hur det snurrade till och först var jag osäker på om det bara var en placebo. Men sedan kände jag den välbekanta känslan sprida sig och fick lov att hugga tag i bordet med naglarna för att inte trilla av stolen. Jag övergav min öl för resten av kvällen och sällskapet förflyttade sig ner till källaren för att spela tv-spel.

(Oroande fortsättning följer i morgon.)

Crazy tacos baby yeeeaaah! Inga pipor med på bilden, så jag har inte brutit mot någon regel, hähä.

(Då det redan finns minst ett inlägg i denna blogg med namnet ”Dårhuset” kunde jag tyvärr inte döpa denna post till det.)

Har ni läst Tintin? Då vet ni att det är ganska synd om honom som måste vara den enda normala personen bland en massa freaks. Jag känner mig som honom här. Eric kan vara den tjuriga Kapten Haddock, mamman är Castafiore – ni vet, den där galna, juvelälskande operasångerskan, pappan är knäppgöken Dupond (eller Dupont för den delen) och den äckliga lilla hundfan får representera den onda versionen av Milou.

Folk i det här huset är alldeles hopplösa. En dag för lite sedan när vi gick ut i själva källaren så upptäckte vi att föräldrarna bara lämnat en slang liggande på golvet. Vatten läckte ut och kunde ha pajat en massa saker, bland annat alla Erics skivor. Han surade, gnällde och hade sig om att de var dumma i huvudet vilket inte gjorde saken bättre.

När vi fixat läckan gick vi upp till den skadade stackars mamman för att titta till henne.

- Trots att hon skiter fullständigt i mig när jag har ont, betonade Eric.

Hon vägrar som sagt gå till doktorn. Eric gick in på toa för att hämta bandage i ett väggskåp. I dasset fann vi ett stort kiss som vanligt.

- Fan, grejerna kan ju falla ner i toan, vad i helvete! klagade han högt och ljudligt. Detta är inte normalt!

Castafiore gav oss så ett recept på mat vi skulle göra till middag då hon inte kunde stiga ur sängen. Medan vi lagade maten var pappan, eller förlåt Dupond, där hela tiden och störde oss. Det tog säkert två timmar och hela tiden pratade han om sitt jobb på stålverket. Han berättade i detalj om vad arbetet gick ut på – man skulle dra i den veven, klippa av den plattan och ställa in maskiner på vad-det-nu-var. Jag fattade nada såklart. Han blev mer och mer manisk, pratade högre och högre och alltmer obegripligt. Han spottade mig dessutom rakt i ögat när han var som ivrigast. Eric tog evigheter på sig att diska också, jag har nog aldrig sett någon utföra denna enkla procedur så långsamt. Vid det här laget var jag redo att döda dem båda två. Inte blev det bättre för att en mus sprang upp för väggen. Jag hajade till och pekade, men ingen var intresserad. Allt medan hunden försökte bita av oss byxbenen.

Maten blev klar men pappan slutade inte. Jag hade fett ont i ryggen av att stå där och var så sjukt hungrig. Fläskkotletterna kallnade helt och till slut tog vi bara våra tallrikar och gick medan pappan förföljde oss till trappan ner i källaren medan han fortsatte skrika om sina arbetskamrater eller vad det var.

Det visade sig att Eric varit lika irriterad som jag. Jag vet inte varför jag trott att han med flit diskade så långsamt han kunde, men jag får skylla på blodsockret. Han förklarade att pappan fått diagnosen bipolär och att han blir så här galen ibland.

- Fyra gånger har han slagit till mig med knytnäven i ansiktet. Men det kändes knappt. Jag fick lov att brotta ner honom och hålla fast honom på golvet, det var ganska snabbt gjort, berättade han.

Okej…

Senare när pappan gått och knytit sig gick vi upp till köket för att göra oss varsin macka. En obehaglig överraskning i form av glasbitar över hela golvet mötte oss. Pappan hade haft sönder ett glas och helt enkelt bara gått därifrån. Till saken hör att detta är den mest besökta platsen av diverse husdjur. Även om han struntade i oss så kunde han väl åtminstone tänkt på Milou?

Eric började ilsket sopa med en kvast.

- Jag är trött på att städa upp efter de där grisarna varje dag! De är som djur, de kan inte ta hand om sig själva!

Det blev ingen macka. Eric tjatade om att jag använde fel sorts smör så jag bad honom ta och stoppa upp den.

Vid alla sjöjungfrur i Atlanten, jag tror jag begår harakiri!

Igår när Eric gick till Dollar Store och handlade Chicken Fingers så lyckades jag knäppa följande video som visar det mörka, kalla källarhål där vi håller till.

Video

Det är nog max 10 grader utanför presenningarna. Vi håller värmen med hjälp av element som drar löjligt mycket ström men det är ändå rätt så dragigt. Trappan ni ser leder till själva huset. När det regnar eller snöar läcker det in på toaletten genom en spricka som tydligen varit där länge. Då och då kommer en katt eller två in och hälsar på och knaprar på torrfoder ur en liten skål.

Som ni märker har vi för oss saker av väldigt varierande grad här. Jag fick följa med Eric till doktorn dagen efter tandläkarbesöket och det var en intressant upplevelse.

Svenskar har ofta en väldigt klar bild för sig av hur det funkar i USA och den är nästan alltid negativ. Det här är på intet sätt en politisk blogg. Detta eftersom jag varit smart nog att inse att en enskild, liten människa som jag inte kan ha koll på extremt invecklade flöden av orsak och verkan, speciellt inte i ett land där jag inte ens bor. Jag talar bara om vad jag är med om.

Stackars Eric har ingen sjukförsäkring. Därmed inte sagt att hans föräldrar inte skulle ha råd att inkludera honom i sin. De är smygtäta sedan pappan (och endast pappan) jobbat som arbetsnarkoman på stålverk i hela sitt liv och har alltså pengar så det räcker. Om det mejkar mer sense för dem att skjutsa Eric till marijuanahaket och shoppa ”green” versus att se till att han får bra läkarvård och mediciner så är det förmodligen något de noga övervägt och kommit fram till.

Det där med sjukförsäkring är inget jag vet så där jättemycket om och att fråga Eric är ingen idé för han får bara för sig en massa konstigt som inte stämmer. Att fråga hans föräldrar är förrädiskt eftersom man då oundvikligen fastnar i en aplång diskussion om Ronald Reagan. Men jag känner på mig att det misstag som drabbade mig som jag berättade om i föregående post antagligen slätades över eftersom pengarna som avsatts till mitt ärende var slut. Här kan inte det hända eftersom det oftast inte verkar finnas någon övre gräns för hur mycket en behandling får kosta. Ett annat problem som kan uppstå då är att överdrivna behandlingar som inte var nödvändiga görs för att tjäna pengar. Till exempel hade mamman blivit rådd att göra en operation som inte var motiverad, men hon vädrade snabbt oråd och avböjde. (Ni ser vad komplicerat det är att ha en åsikt!)

Till doktorn kan man som fattig ändå gå, åtminstone här i Maryland. Här finns en gratis klinik för folk som inte har någon inkomst och den har kommit till genom donationer. Det var alltså denna vi besökte. Läkaren vi träffade var väldigt trevlig och tog sig verkligen, verkligen tid att lyssna och diskutera. Jag hade en oerhört viktig fråga men eftersom jag inte visste vad steloperation hette på engelska blev det smått förvirrat.

Starka piller skrevs hur som helst ut och när vi kom hem tjafsades det högljutt om vem som skulle betala för medicinen. Mamman vägrade köpa allt på en gång varpå det skulle bli dyrare. Eric var arg som ett bi:

- Hon är ju helt dum i huvudet! Om man köper den billigt kan man sälja den sen över nätet och tjäna pengar! Men nej, hon ska vara dumsnål som vanligt.

Som ni ser är politik inte det enda som kan vara svårt att förstå sig på…

Någonsin hört uttrycket rude awakening? Det var i alla fall vad vi drabbades av morgonen efter vi kommit hem från PowerCon. Den kom i form av Erics föräldrar som drog slangar genom hela källaren för att fixa avloppet. Nej, de är varken rörmokare eller speciellt haj på det där med avlopp. Har ni hört hur det låter när sydstatare skriker åt varandra på Jerry Springer? Ta det och blanda med diverse dunsar, hasande och oroväckande bubbel. Så plötsligt hördes ett brak i trappan och därefter ett:

- Jaaaake! I think I broke something!

En otäck känsla spred sig. Om mamman var skadad, vem skulle då laga mat åt oss, handla och sist men inte minst, rädda oss från pappans monologer?

Nu ligger stackars mamma Mary i sängen på övervåningen och ser ännu ledsnare ut än vad hon vanligtvis gör. Höger knä är dubbelt så stort som det vänstra men hon vägrar gå till doktorn trots att pappan har en fet sjukförsäkring.

Vi pratade om när Eric var liten. Han hade ramlat ner i hål och rymt hemifrån och slagit sig och jag vet inte allt. Hennes syster hade ramlat och fått en whiplashskada och brutit nyckelbenet eller hur det nu var. ”I den här familjen saknar vi grace,” skrattade mamman. ”Vi är födda klumpiga allihopa!” Jag skrattade jag med och – japp, ni gissade rätt – höll med om att Eric var mycket klumpig.