Lite videos från festivalen (i USA, se inläggen nedan):
Alla gör X-men Colossus-vrålet då, okej?
You gotta fight for your right to paaaarty (utanför Jamspace i väntan på Make Shift Audio-spelningen, strax innan snuten kom).
Alltid är det någon som spelar live tv-spelsmusik någonstans. Här är det allas vår pianovirtuos.
Nu har tiden kommit till utvärderingen av festivalen jag var på i Washington DC och jag kommer även att passa på att klämma in lite tankar om folket här i USA och hur de är funtade.
Till att börja med måste jag säga att hela den här tv-spelsmusikscenen är något defekt. På en festival som PowerCon spelar ett gäng band som alla låter hemskt lika och spelar ungefär samma covers. De använder liknande genomträngande sololjud på gitarren och många vet inte ens vad vibrato är. 80% av de som spelar är sämre än banden på en godtycklig fritidsgårdsspelning med svenska rockband. Arrangemangen är för det mesta extremt enkla – man kör igenom låten några gånger precis som i originalet och slutar sedan abrupt eller går över i en annan låt. Det känns som om man har sett alla band när man sett ett. Fast det är klart, känner du någon bandmedlem så vill du naturligtvis se just denne stå på scen.
Folk vill ha det precis så här, de vill inte ha några konstigheter. Men tillgången på musiker och band har blivit enorm och om efterfrågan på exakt det här formatet fortsätter att vara densamma kommer scenen att bli mättad och inte kunna utvecklas. Ytterligare ”inflation” skapas då banden gör det så lätt för sig. Allt fler inser att ”det där kan jag också göra!” och ännu en meningslös grupp startas.
Min gissning är att den här typen av band kommer att bli mindre och mindre heta samtidigt som en ny generation av tv-spelsfans växer upp med musik som inte är blipp-blopp och därför inte lämpar sig lika bra att framföra på det här sättet.
I år fick PowerCon stänga registreringen eftersom de inte hade kapacitet att ta emot fler. Festivalen har vuxit och förväntas få ännu fler deltagare nästa år. Det är otroligt att någonting så hafsigt ändå kan, om inte funka, så ändå äga rum över huvud taget, även om bristerna börjar bli smärtsamt uppenbara i och med det ökade trycket. Aidan som driver spektaklet, som jag åkte på roadtrip med och som de första inläggen i denna blogg handlar om, måste ju trots att han är så flummig ändå som någon sa ”vara bra på någonting”. Å andra sidan finns det de som anser att antalet besökare inte säger så mycket – det är kvalitén på eventet som räknas. Där finns en hel del kvar att önska. Allt är, utan att överdriva, en enda röra. Det känns hemgjort men är inte lika charmigt längre med tanke på alla besökare. Många aktiviteter, seminarier och band är samma år ut och år in. Och numera har alla cyber goggles, en trend som jag bestämt tror att undertecknad startade men har övergett då det blivit alltför mainstream.
En imponerande sak är förstås alla gratisarbetande ungdomar som enbart gör det jobb de gör eftersom de brinner för det. Det går igen i mycket här i USA. Man hjälps åt, man arbetar gemensamt mot ett mål utan att förvänta sig annat än cred och umgänge som betalning för mödan. Någon sade att det beror på att alla en gång var invandrare i landet och att det därför var nödvändigt att hålla ihop för att man skulle lyckas. Själv har jag funderat på om det kan vara deras starka förankring i Kristendomen som är orsaken. Gemenskapen och omtanken man visar mot varandra här är förbluffande och jag har sällan sett dess like i Sverige.
Beträffande Erics band och utfrysningen de drabbades av från PowerCon i år har det kommit fram att det finns en liten grupp av människor som helt enkelt hatar honom av en anledning varken han eller forumet ThaBounze kan förstå. Förra året blev han helt sonika bannlyst från en hel convention. Killen som ägde den meddelade rakt upp och ner att ”om du dyker upp här så kommer du att eskorteras bort”. Så skedde också och Eric fick tillbringa resten av tiden ute på en trottoar. Denne man tillhör samma gäng som killen som bokade banden. Som motvikt till det jag skrivit ovan upplever jag att amerikaner är ännu bättre på att upprätthålla Jantelagen än vi svenskar är och just denna lag verkar ha haft en betydande roll i detta drama.
Nu har det också blivit känt att Aidan kastar in handduken vad gäller det mesta som angår PowerCon. På Facebook meddelade han häromdagen allmänheten att han fått psoriasisliknande utslag av all stress och kommer att förlita sig nästan helt på sina medhjälpare i fortsättningen. En enda riktigt vettig kille sitter kvar trots Aidans hundliknande behandling av sina staffers och det är han som ska överta tronen. Här är hans egna ord: ”Jag är den enda som fått PowerCon att fungera hittills. Jag är den som fixat vakterna, jag organiserar deras jobb, jag släcker de flesta bränder som uppstår och jag bestämmer vem som åker ut. Om vi byter till ett nytt hotell och det suger så lägger jag ner.” Och då tror jag att det är slut, mina kära vänner. 3000 deltagare eller inte, PowerCons öde hänger på en tunn och mycket skör tråd.
PowerCon – dag 3
Den välbekanta PowerCon-frustrationen började infinna sig. Bara att ta sig från rummet och till något kul event tog för lång tid för att man skulle palla och schemat var fullt med fel. Ugh. Sen alla killar som såg rakt igenom en. Erics polare stannade och snackade med honom men ignorerade mig totalt. När Eric gick ut för att röka och jag vaktade hans bord med CD-skivor ville ingen köpa någonting. Droppen var när en som arbetar med conventionen kom förbi med en Guitar Hero-gitarr och ville att ”alla gitarrister på PowerCon” skulle skriva sin autograf. Eric fick minsann signa men jag var uppenbarligen osynlig. Så jag sprang efter killen.
- Hey, känner du till bandet Game Over?
- Ja, självklart.
- Jag är gitarrist i det bandet.
- Ja, jag misstänkte det, men jag var inte säker.
- Varför frågade du inte? I got pissed off!
Stackars den snubben, han fick ta all ilska jag byggt upp under hela festivalen. Till hans och många andras försvar kan jag emellertid säga att jag före PowerCon lagt upp håret på tygbitar så det blev krulligt och gulligt och kanske ledde det till att folk inte kände igen mig.
Ibland får man offra vissa aktiviteter för att kunna hänga med människor man sett fram emot att träffa. (Glöm inte att en hissfärd tur och retur kunde gå på nästan 40 minuter!) Det hade tagit mig två dagar att med hjälp av bl.a. Facebook leta reda på en halvcuban jag känt i flera år men aldrig träffat IRL. Jag sprang på honom precis när han var på väg till sitt rum och vi tog en öl ihop och gick på rumsfest.
Sen fick jag ju inte glömma Golem! Honom träffade jag också av en slump – PowerCon har nog fasen fått mig att tro på ödet! Han hälsade på mig med orden: ”Don’t you think I’m scrumptioussss?” och tog med mig till Handduksbruden och Nagellackskillen. Handduksbruden hade blivit sorgligt tjock och låg i sängen med tröjan uppdragen så halva magen syntes och åt chips.
Eftersom Make Shift Audio blivit utfrysta från ordinarie konsertschemat hade de blivit lovade att få hålla sin spelning i Jamspace (där vem som helst kan få spela) klockan två på natten. Min uppgift blev att hitta alla bortsprungna bandmedlemmar samt samla ihop publik. Efter hissfärder och en massa jobbigt springande hit och dit i klackskor hade jag lyckats. Men ve och fasa! Festivalledningen hade börjat krångla igen. De hade bokat in andra aktiviteter helt plötsligt och låst rummet tills vidare eftersom vanliga konserterna var försenade (surprise surprise). Publiken ville naturligtvis inte vänta utan började vilt dansa runt medan en bandare spelade hög musik. Polisen kom och föste bort dem.
Efter många om och men fick Erics band äntligen ge järnet. Kvar var bara ett litet hinder att övervinna: Trumsetet (ddrums) saknade en viktig beståndsdel vilket fick det att falla bakåt mot Eric. Snacka om svårt att spela. En glad kompis fick hjälpa till och agera trumhållare. Han fick helt enkelt sitta/ligga där och hålla i trummorna genom hela konserten. En galen kille crowdsurfade och la sig sedan på scenen med huvudet ner och slingrade benen runt ena gitarristens underkropp. För att vara ett band som inte har repat på nästan ett år, med ett fallfärdigt trumset och med höga och drängfulla medlemmar måste jag säga att det lät riktigt bra. Abode var dock mycket besviken på andregitarristen Link för att han inte satte vissa låtar – man ska kunna spela tajt oavsett drog.
Vi skulle egentligen gått på en till fest men en hiss måste ha fastnat så efter någon halvtimme eller så gav vi upp och gick och la oss.
Golem, Handduksbruden m.fl. – video
Det mänskliga trumsetet.
PowerCon – dag 2
Att PowerCon växt märks inte bara vid registreringsdisken utan även andra irriterande problem uppstår. Det mest märkbara var det evighetslånga väntandet på hissarna. Ofta tog det 20 minuter innan en hiss blev ledig och när den väl kom kunde den vara smockfull av apor, ursäkta jag menar festivaldeltagare. Trappor fanns men att traska 23 våningar är inget man bestämmer sig för om man inte är extremt taggad. Duscha kunde man glömma. Hotellets kapacitet för varmvatten var inte tillräcklig för att hundratals skulle kunna utföra tvagning samtidigt. Nästa år kommer man att använda ett annat hotell som enligt vissa rykten ska vara ännu värre.
Jag kände mig tvungen att hjälpa Eric att sälja skivor och t-shirts. Nu när hans band inte fick spela hade han blivit lovad ett bord i market place. Föga förvånande fanns nu inget bord reserverat för honom så vi körde en fuling och snodde någon annans.
- Okej, så hur många skivor måste du sälja för att gå break even?
- Jag vet inte, det beror på.
- Har du räknat med kostnaderna för hotellrummet?
- Vi får se hur det blir med det.
En kvällskurs i budgetering kanske vore att tänka på… Förvånansvärt många kända och okända ansikten tittade dock förbi och köpte något så när passet var över hade Eric en tjock sedelbunt i handen och sa förtjust:
- Nu ska jag unna mig stek med räkor!
- Men du gillar ju inte ens räkor?
- Nej, precis!
Chipper’s Paradise, det största tv-spelsmusikforumet i världen höll ett seminarium även i år där de presenterade framtida projekt och berättade om nya uppdrag som ledningen fått i branschen. Även om de favoriserar vissa artister och alltihop är väldigt skrytigt så måste jag ändå säga att jag är mycket imponerad av hur många människor som engagerar sig i något utan att få en spänn för det. Ge ut skivor, organisera projekt, recensera artister, programmera, intervjua kompositörer och mycket mer. Det är för mig lite exotiskt och något jag upplever som typiskt amerikanskt.
Forumet ThaBounze hade en svit högt upp i hotellet. Dagen till ära hade jag köpt en vinare för fem dollar(!) trots Erics förfäran över att jag måste gå på promenad ensam i mörkret i Washington DC. Men utan alkohol överlever man inte PowerCon. Uppe i sviten utförde ett tiotal killar grottmannadans med varandra. De ville att jag skulle joina men dansen var så våldsam att jag skulle ha slitits i stycken. I stället tog jag en tupplur på en mugg och letade sedan rätt på en kompis.
Denna kväll spelade det mest kända tv-spelscoverbandet genom tiderna (ni som kan det här vet vilka de är). Förvånansvärt få såg setet. Jag smet iväg efter fyra låtar. Inget man inte hört förut eller hur?
PowerCon – dag 1
Dagen för PowerCon var inne och alla, precis alla var tokladdade. Utom en. Eric. Precis innan vi lämnade huset satte han sig på sängen och bara: ”Jag vill inte åka.” Men åkte gjorde vi, något annat var det inte tal om.
I år hade festivalen växt med över tusen personer vilket märktes på en gång. En timmes kö till registreringsdisken, tre timmar för vissa, puh. Hur som helst fick vi gratis badge även i år. Något som slår mig varje gång jag kommer dit är hur feta folk är. Det är som om jag från år till år glömmer hur illa det verkligen är. Överviktiga människor är en sak men detta är något i hästväg, man måste ha sett det för att tro det. Bara medan man väntar på registreringen ser man både tjejer och killar som är större än någon man någonsin sett i Sverige. Eric tillade också att vissa luktade som ett helt stall.
Då vi inte kunde bo tillsammans med Erics alkispolare erbjöd Cohen oss att bo i hans rum. Väl där drabbades jag av två chocker:
1.Det var ett dubbelrum och de kostar 299 dollar per natt.
2.Hela rummet var fullt av dansande muppar, det gick knappt att ta sig fram till balkongen. Hög musik och färgglada solglasögon överallt. Någons mobilskärm var redan spräckt och köksdelen var belamrad med pretzels och juice.
Abode, Erics überduktiga gitarrist dök upp och formade händerna till ett hjärta. Han älskar verkligen Eric och vill alltid hans bästa. Det involverar förstås att han bjuder sin mindre täta vän på gräs. Något som han tagit enorma risker för. Abode hade flugit från Seattle med ett helt ounze weed gömt i underbyxorna och passerade där gränsen mellan misdemeanor och felony. Man kan få tio år för någonting sådant…
Nu satt de båda lyckliga kompisarna ute på balkongen och turades om att suga på ett äpple som de stoppat fullt med goa grejer. (För er som inte vet så kan man röka genom ett äpple. Det är smart också eftersom det inte drar uppmärksamhet till sig på samma sätt.) Link, den andre gitarristen hade hittat(!) en kavaj som han stolt gick omkring med resten av conventionen.
Jag såg endast fem minuter av kvällens konsert, sedan smet jag iväg (har en vana att göra det). Destination: LAN-rummet. Där stötte jag på Våfflan som i vanlig ordning jobbade arslet av sig för att allt skulle funka. Efter att han gett mig det hemliga passwordet till gratis wireless tog han mig på en hemlig tour bakom kulisserna på hotellet men blev distraherad av att någon hängt upp hans kära nätverkskablar på ett felaktigt sätt utanför matsalen.
Kvällen avslutades med ett lyssningsparty för en tv-spelsmusiktävling som folk skickat in bidrag till. Alla chattade med sina Nintendo DS och ritade kukar. Mycket moget.
Jag kom just hem från en tre dagars tv-spelsmusikconvention i Washington DC och detta äventyr skulle jag vilja dela med mig av till er. Jag kommer att kalla festivalen för PowerCon vilket alltså är ett påhittat namn. I övrigt gäller att samtliga namn på denna blogg är fingerade för att jag ska t.ex. kunna skriva skit som inte bör hittas av dem som jobbar med conventionen samt för att inte paja folks rykte. Google kan vara vår bästa vän och vår värsta fiende. Vill ni veta riktiga namnet på ett band eller festivalen, PM:a mig.
PowerCon – Vuxna(?) män gör saker tillsammans
Amerikanska nördar är något helt annat än den svenska sorten. Har du aldrig varit i USA har du inte sett en riktig nörd, så enkelt är det. Här är det tillåtet att vara insnöad på saker, säga ”whoa dude!” om Super Mario och tro att man är ball eller sjunga en tv-spelstrudelutt medan man dansar runt med bästa killpolaren.
De flesta är killar med glasögon och sunkiga kläder (alternativt utklädda till någon tv-spelsfigur), flottigt hår och runda glasögon. Tjejfobi är en vanligt förekommande åkomma. (Det där kanske lät för stereotypt, men är helt sant.)
En gång om året hålls så PowerCon där alla de här människorna kan träffas och umgås med likasinnade. Här kan de ”festa” och vara sig själva för en stund. Det är betryggande att veta att ingen kommer att döma dig för att du är tokig i (ja, rent av fixerad vid) tv-spel, Transformers och japanska seriefigurer med gigantiska ögon.
Dessa människor tycker att de partar som rockstjärnor när de svänger sina lurviga till en Mega Man-chiptune. De har förmodligen aldrig varit på club, rockpub eller en stor konsert så hur skulle de kunna sakna dessa saker?
Det är jättepatetiskt men ack så charmigt. Det är helt enkelt PowerCon.
(Jag kommer att redogöra för festivalen dag för dag. Okej? Häng på!)
Den här bloggen handlar mycket om tv-spelsmusik och coverband som specialiserat sig på detta. Att jag själv spelar i ett sådant band var anledningen till att jag började åka till USA för några år sedan. Allt började med tv-spelsmusikfestivalen PowerCon.
I år har PowerCon blåst Eric Blayne och hans band Make Shift Audio, hårt. Bandet har spelat där flera år i rad och hjälpt till att promota festivalen. De var anledningen till att en hel scen av folk från östkusten började gå på conventionen. Men så plötsligt en dag hade bokningsgruppen av okänd anledning bestämt sig för att det var slut med det. Det kan ha att göra med att bossen för denna grupp en gång i tiden var medlem i bandet och kickades av Eric Blayne himself men det vill Eric inte riktigt erkänna.
Alla band som får spela är vänner till bokningskillen och han bestämde lämpligt nog att setet per band skulle bli längre och att Make Shift Audio därför inte skulle hinnas med, men lovade att de stod högst på listan om någon annan skulle få förhinder. Hur tror ni då att det kändes när nyheten om att Superscope hastigt och lustigt blivit bokade dök ner som en blixt från klar himmel? Eller när det meddelades att ett annat band blivit tilldelade två speltillfällen.
Visst, så här funkar det i showbiz, artister som beter sig som idioter får ändå spela, viktigare akter går före de lojala veteranerna och svågerpolitik regerar – alla medel är tillåtna. Men det här är inte riktigt på den nivån ännu, det är bara PowerCon och Eric har gjort så mycket för dem i det förflutna.
För att riktigt strö salt i såren poppade ett chattfönster upp med en kille som sa att ställer Eric till minsta lilla scen så kommer han bli utkastad och bannad samt att det var tack vare honom som vi kan gå över huvud taget.
Eric vägrade äta. Han mådde fysiskt illa av hur han behandlats. Jag fick gå upp till föräldrarna och äta själv.
Det dröjde inte länge innan nästa problem dök upp. Han som vi skulle dela rum med under conventionen har lämnat oss i sticket. Nu heter det plötsligt att han aldrig sagt att vi kunde bo med honom. När Eric frågade varför han inte talat om något tidigare och förklarade att hela vår vistelse var i fara fick han till svar: ”Hotar du mig?” Vår teori är nu att han lovat väldigt löst och sedan inte vågat konfrontera sin flickvän. Killen är tydligen alkoholist. Det i kombination med att vara en toffel kan vara riktigt farligt. På nyårsfesten drack hans tjej tills hon mådde illa och plötsligt bara måste hem till varje pris. Hon tjatade tills han satte sig i bilen trots att han var märkbart berusad.
- I’m just gonna make my body metabolize the alcohol faster, mumlade han innan de åkte iväg.
Kunde varit hans famous last words…
- Jag förstår inte hur han kan göra så här mot mig nu när alla andra har svikit, gnällde Eric förtvivlat. Vi som har haft ett så svårt år. Alla spelningar med tajta scheman och så Abodes brorsa som… shiiiiit, det brinner!!!
Den lilla guldpipan med gräs hade helt av sig själv snurrat runt mellan hans fingrar och tömts på stolen där en liten låga nu stod upp. Han tog upp första bästa föremål och slog på den under vad som kändes som en evighet. Jag stirrade förundrat på medan ett stort hål bildades i stolsdynan.
PowerCon är på torsdag. Hur ska detta gå?
Nu har jag lärt känna Erics mamma lite bättre och börjar tycka att hon är en riktigt skön gumma. Vi satt uppe i vardagsrummet häromdagen och snackade skit. Det var mest hon som pratade om husdjuren och gamla, numera döda husdjur samt vilda djur som rör sig i området. Båda Erics föräldrar har förmågan att hålla långa monologer (ni vet, den där typen av människor).
Innan jag kom hit hade jag blivit strängt tillsagd av Eric själv att jag under inga omständigheter fick kalla honom Eric eftersom hans föräldrar avskydde det och skulle bli arga. Men hur lätt är det när man alltid kallat en person för ett visst namn att bara byta till ett annat hur som helst?
Det visade sig emellertid att det inte var så farligt som han hade låtit påskina. Föräldrarna var bara fortfarande väldigt ovana vid ”Eric”.
- Ibland ringer det folk hit och frågar efter Eric Blayne och det händer fortfarande att vi för en sekund undrar vem sjutton det är. Jag minns första gången någon ringde och sa det och vi svarade: ”Det finns ingen med det namnet här!”
Även om jag hittills inte håller på att svälta ihjäl så är det ändå rätt dåligt med mat. Till exempel, häromdagen beställde tanten en pizza, ja, EN enda pizza till tre personer att dela på. Dessutom blev det verkligen så att pappan beslagtog mammans kreditkort för att sedan åka iväg på jakt, så en dag fanns det ingen mat i kylen bara för det.
Det blir mest texmex-mat. På nyårsdagen fick vi enchiladas till middag. Innan vi började blev Eric tvingad att be en bordsbön.
- Come on, I didn’t send you to Catholic school for nothin’! tjatade mamman.
Han begravde ena ögat hårt i handflatan och skrynklade ihop ansiktet till ett russin. Sedan började han stönande tacka Gud för det ena och det andra – vädret, käket och även jag fick vara med på ett hörn.
Jag tror föräldrarna börjar gilla mig riktigt mycket. Strategin var enkel: Instämma i att Eric har fel i allt han säger och gör och att hålla med dem om allt.
Detta var min tredje nyårsafton i the US of A. Om ni undrar vilket tolvslag jag brukar fira så svarar jag att det såklart är det som ligger närmast till hands. Men visst känns det konstigt att få Gott Nytt År-sms från familjen redan när man är på väg till festen.
Temat för kvällens party var ”fancy”, något som kanske verkade avskräckande för många (*host* Eric) men inte för mig. Jag fick nämligen en klänning i sant Sex & the City-stuk i julklapp av min moster och kunde således förvandlas till het partypingla. Eric å sin sida lyckades rota fram en gammal skjorta och slips från privatskolan i någon mörk och kall vrå.
På vägen plockade jag upp ett sexpack för endast 7.99 och killen bakom disken skrattade åt Eric när han kom med en enda Sparks:
- Come on man, ska du bara ha den där, det är ju nyårsafton for God’s sake! Du borde lära dig av den här damen! (menade mig)
Hah, det skulle vara på Systemet det! Älska USA!
Festen ägde rum hemma hos en kille som har mycket att göra med PowerCon (conventionen vi ska på nästa vecka) nuförtiden och dennes fru och dra på trissor – de hade ett rent ut sagt fruktansvärt fint och välstädat hus. Arkadspelautomat och akvarium i källaren. Men de var i och för sig nyinflyttade så det kan nog ändras.
Mat fanns också men alla chicky bits vart uppätna av en färgad kille.
- Det är lugnt. Svarta människor har tillåtelse att äta hur mycket kyckling som helst, förklarade Eric. De har en grej för friterad kyckling, det bara är så.
Jahapp, man lär sig något nytt varje dag…
Jag hakade på en liten grupp som gick ut till en bil för att röka gräs. Gjorde det mest för att se what was up, gillar egentligen inte greeees, det är meningslöst.
- Fan, vi kan inte stå så här i en klunga runt en bil med alla de här husen runt omkring, någon kommer ringa snuten! klagade Erics bästa vän som var den som bjöd.
Så vi fick bilda ett sorts tåg som gick efter varandra i en cirkel på trottoaren precis utanför husen och skicka en pipa som kallades bullet mellan oss. Jag fattade aldrig på vilket sätt det skulle vara mindre misstänkt.
Att gå omkring utomhus iförd endast tunn klänning, kofta och klackskor var för övrigt en välkommen upplevelse efter att precis ha lämnat Sverige även om alla andra såklart gnällde över kylan.
Vi hade en rolig kväll med mycket dans och champagne. Vid tolvslaget stod alla framför en tv och skrek. Den sedvanliga skrattattacken inträffade också. Jag ska försöka förklara så det inte blir alltför komplicerat. I Days of our Lives (som på TV3 kallas Våra Bästa År) finns en enda kille som liknar en riktig amerikan. Resten är snobbar, whackos eller överdrivna machomän. Hans namn i serien är Nick Fallon och han är en riktigt snacksalig nörd med töntiga kläder som alltid pratar om en fiktiv nätsnubbe som kallas Lonely Splicer (obs, varning för spoiler!). Vår vän Cohen ser på pricken ut som honom, uppför sig på samma sätt och har liknande kläder (som han för övrigt kallar för gotcha gear). Redan när han kom till festen började jag och Eric att fnissa så smått.
- Hey Cohen, can you please say ”lonely splicer”? bad Eric snällt med skrattet i halsen.
- Lonely splicer, why? undrade en förbryllad Cohen och rynkade på ögonbrynen precis som sin look-alike.
Eric och jag ramlade ner i en soffa och bara skrek, grät och vred oss av garv medan killen upprepade ”lonely splicer” gång på gång. Han försökte uppenbarligen döda oss.
Tänkte också att jag borde bekanta mig lite med paret i vars hotellrum vi ska bo under PowerCon och då särskilt tjejen. Sa någonting i stil med ”så då bor vi alltså tillsammans i år?” och höll på att få en smärre chock när hon svarade:
- Nja, vi kommer att bo i ett rum för oss själva, men alla kan såklart hänga där, det är ”the chill room”.
Min hjärna arbetade snabbt och lyckades räkna ut att hon inte visste att Eric kommit överens med hennes pojkvän om att vi ska bo där. Jag kände mig bortgjord fast jag inte hade gjort något fel. Detta bäddar för drama och trubbel. Spännande fortsättning följer…
Vi är fancy.
Vem är den riktiga Lonely Splicer?
Eric är hög när han möter mig på flygplatsen. Under förseningen har vi hållit kontakten via ett tullfritt nummer med pinkod. (Smart skit!) Han går direkt fram till en bagagevakt.
- Hjälp, hennes bagage kommer nog inte komma här, vad ska vi göra?
Jag försöker säga att man kan ju vänta och se först innan man slänger sig i famnen på en stackars vakt som förmodligen inte vet ett jota. Och mycket riktigt, där kommer ju väskan tuffande på bandet. Tur i oturen, väskan har av någon lyckosam anledning blivit lika försenad som jag.
Jag hälsar på mamman i bilen med ett glatt ”heeeey!” men hon stirrar bara tomt ut i luften och mumlar något. Väl framme i huset upptäcker jag att där är ännu stökigare än sist. Hur är detta möjligt? undrar både ni och jag. Ett helt allrum belamrat med stuff, gästrummet där jag trodde jag skulle kunna ha mina grejer är också fullproppat och de fina familjefotografierna syns inte längre eftersom någon ställt en trave tavlor, en blomkruka och kartongen till en ny diskho där.
En antydan om att en macka vore asgott efter att ha varit vaken i ca 30 timmar i sträck görs.
- Åt du inget på planet? frågar mamman, halvt surt. Morr!
Erics lilla källarrum har dock blivit delvis utrensat som tur är. Där stinker nu av en annan typ av gräs än förra gången. Tallbarrsdoft, liknande sådant där man använder till mulltoan på landet.
Vilket leder mig in på nästa lilla chock, nämligen toaletterna. Nu helt utan värme! Japp, ni läste rätt. Värmen är avstängd både på källartoan och badrummet på övervåningen.
- Man ser små moln av ånga komma ut ur käften ibland när man sitter där! skrattar Eric glatt.
- Oh. Nice, svarar jag och ler snett.
Föräldrarna spolar fortfarande inte efter sig och när jag går för att tvätta mig ser jag på håll bruna pluttar flyta omkring. Eric säger att de är snåla jävlar som lämnar ”dukes” efter sig för att spara 13 cent per spolning. När man sätter sig på toalettstolen hörs ett spöklikt mullrande genom hela kåken, likt ångvisslan på en stor pråm.
Okej hörrni, detta kan bli intressant.
