Det blir inte mycket skrivande, väldigt få inlägg…men jag märker att ni trots detta fortsätter besöka mig.

Sidvisningarna är många, trots att de nollställdes igår. Hur ska jag kunna tacka er? Känns inte möjligt, men jag är tacksam för att läsningen fortsätter trots att skrivandet är dåligt.

Och jag är glad över att ni verkar förstå mitt val av en paus från detta, det av flera orsaker.

Men forhoppningsvis, om allt går bra och rätt, borde jag vara tillbaka inom en snar framtid. Och ni som fortsätter besöka trots uppehållet kommer märka när detta sker.

Tack för mig på ett tag… Var rädda om er!

Jag har blivit uthängd…men på ett bra och fint sätt får jag nog vara tvungen att erkänna.

”Förlåt att jkag hänger ut dig såhär, men jag hoppas att du läser detta. För trots att jag älskar att läsa dina inlägg, trots att jag får rysningar och tårar i ögonen varje gång jag besöker din sida så är du en av de många jag talar om. En sådan som lever i det förflutna för att valet ännu inte är taget. TA TAG I DIG, VAR STARK! Du kan om du vill – tvivla aldrig på dig själv. Och din förmåga att skriva kan du använda till bättre ting än detta tragiska bloggskrivande!”

För er med intresse att läsa inlägget svarar jag gärna på kommentarer där jag kan sända er länken till inlägget…men jag vill inte i annat fall skriva ut länken. Varför ska jag bidra med gratis klick åt denna?

Vad ska jag använda som försvar? Jag behöver inget försvar, för jag blev ord och mållös, för en gång skull. Ord har jag i vanliga fall många utav och att sätta dem på skärmen är vanligtvis det lättaste i världen för just mig. Men du slog mig hårt…och jag tappade greppet om orden. Vad ska jag säga, vad ska jag skriva…hur ska jag agera?

Skapa ett bloggkrig kanske vore intresant, sånt brukar ju folk tycka om att följa. Det skulle kunna ge oss båda ett bra försprång upp på listorna. Tror du inte det? Men det är inte riktigt min grej att hacka ner på folk, trots att jag säkert hade vunnit över dig och många andra som försökt skapa krig här.

Det är tydligt visat att trots mellanrummet mellan inläggen så fortsätter ni besöka. Och det är väl också lika tydligt bevisat att jag har svårt att hålla mig härifrån…

Tack till er alla!

Under de senaste dagarna som gått har det hänt en hel del glatt och upplyftande. Ja, jag är verkligt lycklig! Och det var väldigt väldigt väldigt länge sedan jag kunde säga och mena det.

Att säga att man är glad är en sak, det är lätt…det kan man ju känna titt som tätt. Men glad och lycklig är inte riktigt samma sak, det skiljer sig ifrån varandra.

Och ja, visst är jag glad – men det räcker inte till för att beskriva detta. Jag är lycklig, på riktigt på riktigt på riktigt och förhoppningsvis, beroende på omständigheterna kring bloggen, så ska jag inom snart kunna tala om varför!

Fortfarande inget svar från ”Anonym”, vilket givetvis gör mig lite besviken och ledsen. Det är uppenbart att denna är en person som finns i hyfsad närhet av mig…så, varför vill du inte att jag ska må bra?

Jag blir varken arg eller ledsen när jag får veta vem det är…jag blir bara lättad, och tacksam för svaret. Men om han/hon vågar tala om vem han/hon är vet jag inte…en så länge verkar det inte så.

Men å andra sidan spelar det kanske ingen större roll just nu, förr eller senare kommer allt fram. Då blir dock reaktionen på ett annat vis, jag hoppas nu därför istället på uppriktighet!

Jag vill också tacka er alla som trots dålig uppdatering, och ett eventuellt avslut på bloggen, trots detta valt att besöka bloggen – sidvisningarna har nästan ökat efter det, och nej – det var inget dåligt PR-trick för att locka er hit.

Dessutom tackar jag återigen för att ni tagit er tid och skriva de värmande kommentarerna. Ni har verkligen satt tankar i mitt huvud nu…jag ska fundera, jag ska tänka – och återkommer om blogg eller inte blogg.

Jag vädjar och ber nu, nästan helt desperat – snälla, kan du inte bara tala om vem du är? Jag vill bara veta…för jag vill inte sluta skriva!

Det känns tråkigt att behöva sluta skriva nu, såklart…ja, riktigt tråkigt faktiskt. Och det är någonting jag är innerligt ledsen över. För jag vill inte sluta, jag vill verkligen inte!

Dessutom är det inte enbart för min egen skull jag skriver…allt som tiden gått och bloggen har hållts vid liv har jag också insett hur många andra i liknande situation som följer mig här.

Så många tjejer som blivit behandlade fel som genom min blogg på något vis faktiskt har sagt att de funnit någon sorts tröst. Dem har inte känt sig ensamma, och dessutom har dem fått klarhet i att deras tankar och känslor därefter är fullt normala…man reagerar såhär – och det är fullt rätt.

Jag har fått så otroligt många stöttande kommentarer sedan sist jag skrev…och jag vet inte vilka ord jag ska använda för att tacka för alla dessa. Visst är det underligt att ord på en skärm kan värma och beröra?

Många av er tycker att jag borde fortsätta skriva…och det är ju egentligen det jag också vill. Men med tanken på omständigheterna runt omkring är det svårt att koppla av och ta nytta av detta.

Jag skriver för att bearbeta och gå vidare, jag skriver för att det får mig att må så mycket bättre. Ja, efter de flesta inlägg känns mitt hjärta och huvud flera kilo lättare och det går att genomlida vardagen och de minnen och hjärnspöken man stöter på.

Men jag valde att skriva anonymt för att det kändes bäst för mig…jag bor i en liten håla vilket innebär att alla känner alla och det sista jag vill är att gå omkring och veta att alla tänker ”Där är hon som skriver i sin blogg om sina våldtäktsminnen”.

Jag var ett offer för en våldsman, men jag vill inte bli behandlad, sedd och uppfattad som ett offer…trots att min blogg faktiskt har www adressen /offer. Men jag tror att ni förstår hur jag menar…

På grund av denna listiga typ ”Anonym” som vet vem jag är vill jag givetvis inte hålla bloggen för öppen numera…jag vet inte hur många inlägg det blir, och om det blir några alls. Men på något sätt måste jag fortsätta.