Jag kan inte påstå att jag har funderat särskilt mycket på packningen för Berlin än, kanske bör jag ändå göra det. När jag flyger får jag ha med mig baggage som väger 20 kg. Tjugo kilo. När jag flyttade till USA hade jag 50 kg av mitt liv med mig, denna gång ska jag klara mig med mindre än hälften. Sen är det såklart så att Berlin är närmare Sverige än vad Kennewick var, och jag kommer inte vara borta i 10 månader i streck utan jag kommer åka hem och visa att jag lever lite då och då. Men ändå, tjugo kilo. Det blir lite tungt, bildligt talat. Bokstavligt talat är det alldeles för lätt.

Har kört igång lite motown på spotify för att se om det kan inspirera mig till att plugga lite kör-teori. Just nu känner jag mest att jag skulle vilja ha några dagar ledigt, några dagar att bara inte göra någonting alls under. Sitta i soffan och se avsnitt efter avsnitt av Gilmore Girls, en och annan mindre djup film med desto mer värme. Men, så tänker jag att det är bara 12 dagar jobb kvar och sen slutar jag. Slutar för att börja med något nytt. Och även om jag inte orkar lägga mycket energi på att fundera över det nya så har jag en känsla av att det kommer bli bra. Mycket bra. Ett sug i magen som inte kan bero på något annat säger så.

Det här är Zigge med z. Han är familjens nyaste medlem. Han är liten och tufsig och har lite för stora öron. Men dem ska han nog växa i. Han gillar att bli kliad på magen och springer under soffan och gömmer sig när någon sätter på vattenkranen. Säg hej till Zigge!

Jag vet inte hur det är med er, men jag vet hur det är med mig. Och jag är rädd för att bli gammal. Att bli oförmögen att göra många av de saker som jag gör varje dag. Det kan tyckas fånigt, men det skrämmer mig faktiskt. Men,

I know women in their nineties who still get a kick out of life. Women don’t stop smiling at 70 or flirting at 80 or enjoying a beautiful day or a good movie. Pleasure and even ecstasy are still available.

Så kanske är det dumt att gå runt och vara rädd för det ändå. I vilket fall som är det ju oundvikligt att bli äldre. Det gäller också om man gör tio plastikoperationer på en och samma dag.

Jag fick ett infall och köpte en dyr och lyxig modetidning idag. Först var jag rätt nöjd och bläddrade glatt. Sen fick jag ångest när jag insåg att jag lagt massa pengar på en bunt papper med en tjusig framsida. För innehållet är så.. patetiskt. Jag menar: ”This season, lips have to be an uncompromising deep, rich and dark shade. Colour has to come in the form of lipstick or lip stain - tinted glosses just don’t work now.” Vilket värde har den informationen egentligen?

Men så kommer en sådan där otroligt insiktsfull textrad, du vet, en sådan som träffar så rätt att det känns som om den vore skriven för dig. She emphasises the importance of ”looking at your demons, and then letting go of them”: to which I would add that you can never seal yourself off from the past, but you need not be tyrannised by it. Du vet, ni vet. Det är en sådan rad som flyter på som en välskriven melodi, med ord som ögonen dansar lite på när de glider över dem. Och då känner jag att man inte ska ångra sig så mycket, det är så onödigt när man ändå inte kan göra saker ogjorda. Så det är bara att göra det bästa av det hela och finna något värde i det.

Jag har bytt bakgrundsbild på min laptop. Istället för en sandstrand så pryds den nu av Berlins skyline. Jag börjar vänja mig vid tanken. Få fjärilar i magen när jag tänker på vad som väntar. Och jag ser mina fötter insnorda i höstiga kängor där jag upptäcker varje hörn av staden. Jag ser barns ögon som glittrar och sena nätter som aldrig tycks ta slut. Jag ser mängder av öppna dörrar och funderar på att gå igenom dem allihop. Kanske gör jag det också. Kanske kanske.

Fryser till en sekund när jag tänker på att jag flyger den 11/9. 9/11. Sen inser jag att jag inte är skrockfull och skakar av mig det kyliga.

Och jag och Emelie bokar resa nu. Vi flyger till solen i september. Det blir helt otroligt bra.

why do we have to ”go back to reality”. why can’t reality be like our fantasies?

Jag har just tagit ett stort och läskigt beslut. Det känns, det skakar liksom inuti kroppen. Men jag tror detta blir bra. Galet bra. Berlin, här kommer jag!

Jag vet inte om jag är tonårspatetisk och blödig, eller om jag bara upplever lite abstinens efter sena kvällar som träffar rakt in i hjärtat, men jag ryser och blir tårögd på riktigt av detta. Och med fina vänner alldeles nära och en röst som pressar sig in till det mestaste innersta och allsång i ett litet cirkustält i en liten stad, då kan inte ens tre snubbar med björnhuvuden och världens coolaste grafik i bakgrunden överträffa känslan man får.

På riktigt så är jag lite deppig idag, vet inte om det är för att vi nådde toppen i veckan och det var tillbaka till jobb och vardag denna morgon. Eller om det är för att jag känner förändringar som skrämmer samtidigt som de lockar så, komma närmre.

Av någon anledning känner jag mig lagomt emotionellt instabil just nu. Kombinationen för lite sömn och för många händelser att processera skulle ju kunna vara anledningen till detta.

Men allvarligt, gråten i halsen och ögon som svämmar över, vad menas med det?