Mage – Maria,  1 – 0

Det som absolut inte fick hända, det hände. Idag blev jag avskedad från mitt nya jobb. Tyvärr får man inte lov att vara sjuk när man är provanställd. Min handledare på mitt bemanningsföretag var dock helt underbar och förstod hela min situation men kunde tyvärr inget göra. Jag har inte haft möjlighet att prestera mina 100% då jag legat vaken nätterna igenom med akuta magsmärtor samt dagligen kämpat mot illamående och akuta toabesök.

Vad händer nu?

På måndag får jag kontakt med min läkare igen. Jag hoppas att han tar detta på allvar nu då min mage faktiskt orsakat min uppsägning. Vad som sedan händer har jag ingen aning om. Försöker bara ta en dag i taget. Lever fortfarande på hoppet om en frisk mage.

Även om jag får den bästa och långsiktigaste hjälp man kan tänka sig av min akupunktör (se senaste inlägget) så händer det att jag får bakslag. Den största anledningen till detta är förmodligen min pressade situation som provanställd på nytt jobb och med IBS-mage. Jag har kämpat i fyra månader med konstant akuta magproblem för att hålla uppe fasaden. Men tillsist så faller även den. Under de två månader jag arbetat på mitt nya jobb har jag nu kommit upp i tre karensdagar. Detta har varit dagar som jag bland annat spenderat på akuten p.g.a intensiva smärtor. Min arbetsgivare frågar ju sig tillsist varför får du ingen hjälp? Tyvärr är det mycket svårt att förklara att det inte finns någon hjälp att få. Det finns inga mediciner. Men med min arbetsgivares ord i bakhuvudet gav jag mig iväg till akuten igen för att rikta frågan till läkarna. Detta slutade i två veckors sjukskrivning fram tills att min ordinarie läkare är tillbaka från sin semester och får avgöra min framtid.

Det är skönt att få utrymme för vila under dessa veckor. Men samtidigt är jag orolig att jag nu tagit mina första steg mot arbetslöshet med tanke på min provanställning. Men vad är alternativet? Det går inte att tränga undan sin hälsa i längden.

Jag går som sagt till en akupunktör. Hittills har jag varit mycket nöjd. Framförallt beror det nog på att han är en sådan underbar person. Jag och min mamma träffar honom varje vecka för behandling i fyra timmar. Det är mycket snack om livet och hälsan och hur allt har ett samband. Dr.akupunktör brukar duka fram hela sitt skafferi med en massa nyttigheter och godsaker från världens alla hörn. Det sprutar kunskap, kärlek och omtänksamhet från denne man. Och vilken skillnad från att gå till den vanliga läkarvården där du får högst fem minuter att förklara dina problem för att gå därifrån med ett elektroniskt recept på smärtstillande alt. antideppresiva. Jag anklagar absolut inte läkarna för detta. Jag vet att många läkare har helhetstänkande och gör det yttersta för att deras patienter ska må bra. Tyvärr är de bakbundna av ekonomi och långa vårdköer samt trångsynt samhällssystem.

Dr.akupunktör vill att jag tänker mycket på min kost nu när min mage är i obalans. Han menar på att så fort kroppen befinner sig i balans kan magen smälta metall men vid minsta rubbning så måste man tänka på att underlätta för sin stackars mage.

Jag äter endast glad mat/levande föda och vad menas då med det? Jo, tänk på att allt du äter har haft ett förflutet innan det hamnar i din mage. Ska man äta kött så ska man se till att äta lyckligt kött. Grisar, kossor och kycklingar är exempel på djur som idag inte är speciellt lyckliga. De är ständigt instängda i trånga utrymmen utan solljus och producerar en massa stresshormon som vi tar upp i våra kroppar. Därför ska man helst inte dricka mjölkprodukter eller äta ägg heller. Fryst mat är ledsen mat. Du förstör alla vitaminer och all livskraft genom att frysa mat.

Så vad äter jag då? Allt som är färskt och har haft livsglädje och som är så lite behandlat som möjligt. T.ex.

Färska grönsaker och rotfrukter, gärna säsongens frukt.

Skaldjur

Färsk fisk

Ekologiskt odlad spannmål

Frön och nötter

Vilt, typ älgkött. (Lyckliga djur som springer i skogen)

Unga djur som lamm och kalv rekommenderas också eftersom de inte byggt på sig ett lager av depression och ofta är lyckliga. Men jag har mycket svårt för detta rent samvetsmässigt.

Det är ganska svårt till en början att ändra sin kost på detta vis. Det innebär många besök till affären som oftast tyvärr har mycket dåligt utbud av färsk mat (om man som jag lever i en liten byhåla). Men har man en positiv syn och tålamod så löser man ofta sina problem.

För ett tag sen satt jag och min sambo och spelade sällskapsspel med våra vänner. Vi skulle gissa varandras fobier och skriva ner dessa på lappar. Mina vänner hade skrivit att min värsta fobi var att befinna sig för långt ifrån en toalett. De känner mig alltför väl. Vad betyder världskrig och svält. Här snackar vi riktiga problem .

Min läkare lovade mig att jag skulle få ett utredande samtal hos en KBT-sköterska (Kognitiv Beteende Terapeut). Detta samtal skulle dock ske om några månader då jag mår bättre, annars skulle det inte ge en rättvis bild. Frågan är varför ska jag söka hjälp då jag mår bra? Är det inte meningen att psykologer ska hjälpa en när man mår dåligt? I vilket fall så får jag ett samtal på mig att förklara att jag behöver hjälp, om hon bedömer mig som sjuk får jag rabatterat pris hos henne. Jag har inte fått något datum än eftersom min läkare glömde bort att skicka remiss men jag har redan börjat fundera hur jag ska lägga upp samtalet, nästan som att förbereda sig inför en tenta. Jag funderade ut vilka hinder i livet som min mage medför. Här kommer listan. (OBS! Den är inte färdig än, det finns flera punkter kvar).

• Var jag än befinner mig vet jag nästan alltid vart toaletten ligger. Har jag inte koll på toaletten kommer ångesten över mig och jag får ont i magen.
• Jag åker helst aldrig längre än en timma hemifrån med bil. En timma i bil innebär en timma utan en närliggande toalett. Buss är inte ens att tänka på. Får ångest bara jag tittar på dem.
• Jag skulle aldrig följa med min familj ut på havet i deras båt, som jag älskade att göra när jag var liten. Herregud, det finns inga toaletter ute till havs.
• Jag kan inte gå ut i skogen för att plocka svamp av samma anledning som tidigare.
• Att gå till frisören/tandläkaren är fruktansvärt jobbigt. Jag befinner mig låst i en stol i minst 30 min och kan själv inte styra över situationen.
• Det är ingen idé att planera in några semesterresor. Jag har försökt för att utmana min mage. Det har för det mesta slutat med att jag ligger och skakar på hotellrummet eller att jag får ställa in hela resan utan ersättning.
• Sol och bad på stranden kan jag glömma om det inte finns bra med toaletter i närheten. Som tur är finns det bra badstränder.
• Min sambo och jag vill gifta oss men jag vågar inte planera in ett bröllop med tanke på att min mage kommer paja och bröllopet blir inställt.
• Jag har slutat att umgås med mina vänner eftersom jag ständigt har ont i magen och får ställa in våra träffar.
• Jag blir tyst och innestängd då jag har ont vilket påverkar mitt arbetsliv då jag känner att jag inte kan vara mig själv utan får spela ett fejkat skådespel.

Det som jag tycker är så jobbigt med ovanstående hinder är att det mesta av det sitter i huvudet. De dagar jag mår bra är tankespökerna inte alls så betydande och det är faktiskt ganska få gånger i mitt liv då jag har behövt att akut uppsöka toalett utanför hemmet. MEN de gånger det har hänt, plus de gånger jag suttit hemma på toaletten och bett till gud av tacksamhet för att jag befunnit mig innanför hemmets väggar har gjort mig så rädd. 

Nu har jag gjort det igen. Målat in mig i det beryktade hörnet. Jag är en ganska impulsiv person som är van att ta saken i egna händer. Detta gör jag lite för ofta. När jag mår bra och livet leker är jag en mästare på att skapa nya projekt. Och sedan kommer smällen efteråt, min mage pajar och jag står upp över öronen i arbete som jag tagit på mig under min ”bra” period.

Jag har under 4 år arbetat på ett tryggt företag som jag tyckt mycket om. Dock hade det inget att göra med det jag har utbildat mig inom. I våras fick jag nog, jag kände mig bra fysiskt och tänkte att det är dags att leta efter ett mer utvecklande jobb. Jag hoppade av min fasta tjänst på företaget för att söka lyckan i ett bemanningsföretag. Det hade väl inte varit ett helt fel beslut om det inte hade varit för min mage. Magen började strejka i somras redan innan jag slutade på mitt gamla jobb. Jag blev genast orolig för hur det skulle gå på det nya stället. Nu har jag jobbat i fyra veckor eller snarare kämpat i fyra veckor. Varje dag är en utmaning med akuta magsmärtor, toabesök och ångest. Jag försöker att hålla ut men idag var jag tvungen att ta min första sjukdag. Min läkare vill skriva ut antidepressiva igen för att jag ska ta mig igenom perioden och kunna behålla jobbet. Jag vill verkligen inte gå på det där igen, jag har lovat mig själv att stå emot. Vi planerar att skaffa barn inom en snar framtid och då vill jag vara helt medicinfri.

Kanske var det dumt att säga upp sig från mitt gamla jobb med tanke på att vi vill skaffa barn. Men jag stod inte ut där. Karriärpiskan rappade mig på ryggen och gjorde mig stressad att byta jobb. Nu vet jag varken ut eller in. Ligger vaken på nätterna och försöker lösa problemen. Jag hoppas bara på att bli bra, men ibland sköljer ångesten över och då önskar jag mig en långtidssjukskrivning så att jag får vila.

Vissa saker tillverkas med diverse defekter p.g.a. bristande koncentration eller dylikt. När mina föräldrar tillverkade mig är jag säker på att de var fullt fokuserade, men de missade att finslipa detaljerna på min mage.

Min mage har nu i 6 år mer eller mindre styrt mitt liv. Det började under min studieperiod då jag la på mig en rejäl hög med prestationsångest. Anfallen bröt ut under en bussresa ner till Alperna som jag inte vill gå in på (vill inte minnas). När jag kom hem förstod jag inte varför smärtorna aldrig gick över. Jag avverkade läkare efter läkare som rykte på axlarna och sa åt mig att det inte finns något att göra åt saken. Så småningom började panikångesten slå rot utan att jag förstod vad det handlade om.

För två år sedan hamnade jag hos en läkare som tog mig på allvar men det enda som han kunde göra var att skriva ut antidepressiva. Jag har aldrig varit deprimerad och tror att det dröjer innan jag når dit men jag valde ändå att testa denna ”medicin”. Jag käkade citalopram i ett år och visst vände det. Äntligen kände jag mig stark och min mage fungerade bra och då var det dags att sluta medicineringen. Inkörning och utfasning av denna typ tog på mig rejält och jag lärde känna sidor av mig själv som jag aldrig sett förut, som att vara mycket sugen på att dö t.ex. Nu har jag varit helt medicinfri i ett år och min mage har börjat strula igen. Jag är inne på v.12 av akuta magsmärtor. Jag vill inte gå på antidepressiva igen då jag är rädd att riskera mitt nya jobb som jag började på för fyra veckor sedan. Dessutom vill jag inte gå igenom all skit igen av viktuppgång och självmordstankar.

Meningen med denna blogg är att följa min mage en tid framöver. Jag har precis sökt upp en akupunktör och hoppas att han kan hjälpa mig i min strid mot magen och mot kemiska preparat. Det är bara framtiden som kan utvisa vad som händer.