Min läkare lovade mig att jag skulle få ett utredande samtal hos en KBT-sköterska (Kognitiv Beteende Terapeut). Detta samtal skulle dock ske om några månader då jag mår bättre, annars skulle det inte ge en rättvis bild. Frågan är varför ska jag söka hjälp då jag mår bra? Är det inte meningen att psykologer ska hjälpa en när man mår dåligt? I vilket fall så får jag ett samtal på mig att förklara att jag behöver hjälp, om hon bedömer mig som sjuk får jag rabatterat pris hos henne. Jag har inte fått något datum än eftersom min läkare glömde bort att skicka remiss men jag har redan börjat fundera hur jag ska lägga upp samtalet, nästan som att förbereda sig inför en tenta. Jag funderade ut vilka hinder i livet som min mage medför. Här kommer listan. (OBS! Den är inte färdig än, det finns flera punkter kvar).

• Var jag än befinner mig vet jag nästan alltid vart toaletten ligger. Har jag inte koll på toaletten kommer ångesten över mig och jag får ont i magen.
• Jag åker helst aldrig längre än en timma hemifrån med bil. En timma i bil innebär en timma utan en närliggande toalett. Buss är inte ens att tänka på. Får ångest bara jag tittar på dem.
• Jag skulle aldrig följa med min familj ut på havet i deras båt, som jag älskade att göra när jag var liten. Herregud, det finns inga toaletter ute till havs.
• Jag kan inte gå ut i skogen för att plocka svamp av samma anledning som tidigare.
• Att gå till frisören/tandläkaren är fruktansvärt jobbigt. Jag befinner mig låst i en stol i minst 30 min och kan själv inte styra över situationen.
• Det är ingen idé att planera in några semesterresor. Jag har försökt för att utmana min mage. Det har för det mesta slutat med att jag ligger och skakar på hotellrummet eller att jag får ställa in hela resan utan ersättning.
• Sol och bad på stranden kan jag glömma om det inte finns bra med toaletter i närheten. Som tur är finns det bra badstränder.
• Min sambo och jag vill gifta oss men jag vågar inte planera in ett bröllop med tanke på att min mage kommer paja och bröllopet blir inställt.
• Jag har slutat att umgås med mina vänner eftersom jag ständigt har ont i magen och får ställa in våra träffar.
• Jag blir tyst och innestängd då jag har ont vilket påverkar mitt arbetsliv då jag känner att jag inte kan vara mig själv utan får spela ett fejkat skådespel.

Det som jag tycker är så jobbigt med ovanstående hinder är att det mesta av det sitter i huvudet. De dagar jag mår bra är tankespökerna inte alls så betydande och det är faktiskt ganska få gånger i mitt liv då jag har behövt att akut uppsöka toalett utanför hemmet. MEN de gånger det har hänt, plus de gånger jag suttit hemma på toaletten och bett till gud av tacksamhet för att jag befunnit mig innanför hemmets väggar har gjort mig så rädd.