Jo, det är faktiskt det jag tycker är mest irriterande i en annars ganska rolig film. Jag skriver om ”bondgården”, som handlar om en Pappa-ko med juverna stående rakt ut från magen (ja, du läste rätt) och hans son ”Otis” (också med juver!).

Bondgården är hotad av yttervärldens prärievargar och det enda som stoppar dem är en riktig bjässe till ko. Som tur är tar han sitt uppdrag på allvar till skillnad från sin son som festar runt och har kul hela dagarna.

En dag blir det dock lite för tuffa tag för den stackars fadern och gården röstar fram festprissen Otis istället, som deras nya ledare… och hur det går, ja det ska jag väl inte skriva här om ni vill se filmen.

Det är mycket musik (från fartfylld country typ Rednex till låtar som ”boombastic) liv och rörelse i filmen och inte en lugn minut. Barnen älskar den säkert och vuxna finner den roande. Liten brasklapp dock! Innehåller en hel del hänvisning till alkohol (dock utbytt mot ”mjölk” och en del våld förekommer)… men jag tror nog att även de minsta klarar av denna mängd utan att få några bestående men.

För er som vill läsa mer om filmen:

http://www.imdb.com/title/tt0414853/

På två olika platser i världen föds två stycken barn i samma stund. Den ena föds i ett rikt hem medan den andra föds i ett fattigt. De växer upp i varsin miljö som präglar deras värderingar och sätt att leva.

Den som växer upp i den rika familjen saknar aldrig pengar, men någon direkt kontakt med föräldrarna finns inte då de är ute och gör karriär. Han lever i sus och dus, festar, kör snabba bilar och håller igång hela dagarna. Kvinnorna avgudar honom (eller hans pengar?) och kompisarna flockas.

Han bildar familj och får två barn, men precis som hans pappa, är han själv sällan där. Anledningen är dock mer för att roa sig ute, än att göra karriär.  När hans pengar vid äldre dar så småningom sinar eftersom han levt upp nästan hela sitt arv och han tvingas leva normalt ”svensson liv”, så glider vännerna bort och familjens stöd är som bortblåst. Jordelivet lämnar han utan några nära vänner. 20 år senare är hans liv totalt bortglömt.

Den fattige pojken växer upp i en familj med lite pengar. Det är tjo, stim och glada tillrop kring matbordet när det serveras annat än soppa och några nya kläder har han nästan aldrig sett. Runt omkring honom springer syskon och att läsa läxorna är i princip omöjligt kring allt oväsen. För familjen är det viktigare att sonen får ett jobb snabbt än utbildning. Pojken har ändå en dröm. Han vill komma ifrån allt skitliv och vet att det finns platser där borden dignar av mat och där folk tar sig fram med fräcka bilar istället för rostiga gamla cyklar. Tänk om han kunde vara bland dem som fick uppleva detta! Sakta började han spara varje liten peng han fann. Han jobbade så hårt han kunde med allt som gick. Delade ut reklam, sålde tidningar, körde cykelbud. Han hade också en näsa för vad folk ville ha och lyckades byta saker med andra så att hans egen pengahög växte ganska snabbt. Till slut hade han byggt sig en riktig liten förmögenhet. Denna satsade han i ett projekt som lät riktigt bra, men förlorade då varenda skinande peng. Förtvivlat fick han börja från noll. Under ett par år levde han på svältgränsen. Han gav sig inte, utan kämpade på. Den här gången gick det betydligt fortare eftersom han hade lärt sig så mycket första gången. Under tiden han byggde upp sin förmögenhet andra gången hade han genom sin förmåga att iaktta andra kommit fram till något som alla borde ha enorm nytta av. Han isolerade sig med några likasinnade under ett tiotal år (träffade sin fru bland dessa) och presenterade sedan sin uppfinning som genast blev succé (nej det var inte drinkparasollen). Han fick två underbara barn som dyrkade honom och som han älskade överallt annat. När han sedan dog var kyrkan full av folk och även 100 år sedan var en av huvudpersonerna under historielektionerna.

Ja, vilket liv hade du valt? Ett bekymmerslöst, men i slutet ensamt liv där du sakta tynade bort, utan vänner… eller skulle du ha valt ett fattigt, hårt liv som med kämpande först under andra halvan av din livstid gav välfärdsresultat?

Ja, något annat mildare uttryck kan jag inte använda!!

Hade precis handlat med fru och våra 4 barn och höll på att stuva in grejorna i bilen. Två dörrar var öppna eftersom jag var tvungen att försöka placera barnen och sakerna på rätt plats.

Då kommer en bil insvängandes och bromsar precis sidan om vår. I bilen sitter en äldre person som direkt tutar! Vevade sedan direkt ner rutan och bad oss stänga dörren på vår bil.

Till saken hörde att ca 80% av parkerinsplatsen var tom!! Hon hade ungefär 200 andra parkeringsplatser att välja mellan… många utan bil på vare sig höger eller vänster sida.

Jag sa till henn så snällt jag kunde att vi har 4 barn och en mängd saker som jag måste organisera för att det ska få plats i bilen, men jag stänger så fort det går.

”Det tar bara en sekund att stänga, så kan jag komma in.” blev svaret.

Lite mer uppretat nu. ”Du får lugna dig! Jag stänger när jag kan.”

Min fru föreslog att välja en annan parkering, men hon snäste av och menade att hon kunde ju inte se att dörren på vår bil var öppen när hon svängde in. Nu ville hon ha denna parkering nu och då kunde vi väl stänga dörren.

Hon hade en ¤%#! tur att jag lyckades knipa igen i det läget. Hela jag kände för att skrika henne rakt i huvudet att ”Vänta tills vi är klara eller backa nu kärring och välj en annan plats eller så kommer du inte kunna backa alls om någon sekund!!”… men jag tog lugnt och sorterade kassarna under tystnad innan vi så småningom stängde dörren.

Jäklar vad sur jag var. Det tog mig ju timmar att lugna ner mig. Varför har vissa människor ingen flexibilitet eller stresstålighet i kroppen. Blir så irriterad på småaktighet.

När man hörde ”Dean” innan, så tänkte man automatiskt på James Dean, Dean Martin eller någon annan känd personlighet. Idag tänker många automatiskt på tyfonen Dean som härjar i Jamaica för tillfället och som senare ska besöka Mexico. (Sök för skojs skull efter ”james dean”, ”dean martin” och ”hurricane dean” på google… svaren talar sitt tydliga språk )”

Nyhetsrubrikerna angående extremväder har varit många. ”Halva Bangladesh under vatten”, ”Rekordvärme i Japan” (bara 4 dagar gammalt), ”Värmerekord i Italien” (47 grader!), ”Vattenbrist i hela EU redan 2070 (undantaget Norden och England)”, ”Kraftig tyfon över japan”, ”Elva döda av tyfon i Kina” eller ”Vädret skapar kaos – Nu hotas London”.

Ja, det är bara att välja. Den som säger att det rör sig om normala svängningar har nog valt att blunda riktigt, riktigt hårt för vad som sker. Den stora frågan nu är väl närmast om det går att hindra… eller om världen ska likna en öde ”Mad Max” planet inom en snar framtid.

Nu är det viktigare än någonsin att tänka på indianernas ordspråk ”Du äger inte jorden, utan lånar den bara av dina barn.”

Ibland funderar jag varför vi alla ska behandlas lika i skolan. Ska alla växa upp och bli medelmåttor eller är vi verkligen lika smarta/dumma allihop? Jag vägrar att tro på att vi lär oss saker exakt lika fort. Att vi ska jämna ut det hemma genom läxor är lika rättvist som att ge en dvärg styltor för att han ska kunna gå lika snabbt som övriga.

Vad jag skulle vilja är att man slopade klasserna helt och istället hade ett kunskapstvång innan man släpptes ut i arbetslivet. För att lösa det praktiskt så har man fyra (kanske fem, om man räknar att nummer fem ska vara för ”problembarn”) ”undervisningslinor”, där man lär ut saker i olika takt. I A-linan är det mycket snabbt tempo (eleverna behöver i princip bara lite stöd, men kan i det mesta fatta allt via böcker eller föräldrar), B är snabbare än vad vi kanske är vana vid i grundskolan, men ungefär den hastighet man håller på gymnasienivå, C är normalt ”grundskoletempo” och D är en långsammare, men väldigt personlig och pedagogisk lina. Varje månad görs ett test och om man inte klarar det bra skickas man neråt och om man gör bra ifrån sig skickas man uppåt.

Hela tanken är att man inte har svårt att lära sig allt, utan ofta är det någon liten detalj man egentligen fastnar på och när man väl får hjälp med den så förstår man helheten. Ju tidigare man fångar detta, ju lättare är det att eleven klarar sig genom skolan med bra utbildning och ett positivt intryck.

D-linan är tänkt att vara den hjälpen. Därför krävs det bra och många resurser i D, men detta avlastar i långa loppet trycket på alla, vilket betyder mer motiverade lärare som hinner med att lära ut mer i ett jämnt tempo.

Det är viktigt att linorna är ämnesbundna, för man är olika bra på olika saker. En elev som är duktig på att läsa kan ha väldigt svårt för matte. Då är det klart att han/hon kanske kör A eller B när det gäller läsa/skriva medan matten kanske pendlar mellan C och D. Det som kan hända med det här systemet är att man antagligen ofta får en ”AHA!”-upplevelse och går direkt från D till B, eftersom man nu fick den sista pusselbiten på plats.

Själva det praktiska upplägget kommer att bli lite mer likt universitet/högskola där man har kortare kurser som täcker in ett ämne istället för att man har en lång läroplan som man kan stödja sig mot.

Fördelar:

• Färre skoltrötta.
• Mer kunskap lärs ut på kortare tid.
• Alla kan sina grundkunskaper när de lämnar skolan.
• Mindre belastade lärare.
• Läraren kan vara mer specialiserade och duktigare eftersom de alla håller i sin lilla bit istället för att försöka täcka in allt.
• Man behöver inte gå i 9-10 år om man är duktig. Man kan komma ut redan efter 5-6 år.
• Bättre utbildade i samhället. Ett stort kunskapslyft!

Nackdelar:

• Kanske inte den trygghetskänsla som en klass kan ge, men jag tror ändå att majoriteten av folk håller ungefär samma tempo, vilket betyder att man lär känna minst lika många som om man hade gått i en klass.
• Lite mer administration av eleverna. Var ska han/hon vara idag? Inget färdigskrivet schema kan existera eftersom man inte vet hur snabbt en elev forcerar saker och ting.
• Kräver mer kunskapsmässigt av lärarna. Det kräver också fler lärare.
• Är man inte duktig på att lära sig saker kan det ta 12-13 år innan man kommer ut.

Idag gick jag verkligen in i det grå onsdagsmolnet. När jag steg av tåget regnade det som vanligt. I raskt tempo närmade jag mig porten till arbetet, men stannar plötsligt upp.

Framför mig tornar ett grått moln upp. Det ser ut som om det kommer närmare och är så tätt att det inte går att se igenom. Detta är inget regnmoln, utan ligger framför mig som en grå, ogenomtränglig mur.

”Brinner det?” är min första tanke, men det luktar inte brandrök. Ska man våga gå vidare eller stanna? Det finns ju mitt i vägen där jag ska in, så passerar jag inte det så kommer jag inte vidare.

Tar beslutet att gå vidare, men med den onaturliga täthet det har, så bävar man för att att man ska hamna i en annan dimension om man går in i det. Nu är jag på väg in och ögon sticker en aning. Det börjar knastra i munnen. Snabbt springer jag genom glasdörren och är räddad. Vänder mig om… det är borta! Inte ett spår finns kvar.

När jag går in på toaletten och torkar av mig regnfukten blir pappret alldeles svart. Antagligen har det varit cement eller krossat grus… men för mig var det ett typiskt onsdagsmoln.

Det finns många historier om svenskar, som med dålig engelska, får det menade budskapet att framstå som något helt annat.

Det tokigaste jag hört berättades av min arbetskamrat igår och jag är bara tvungen att dela med mig.

En äldre dam hade köpt en kaffetermos i ett större känt varuhus. Tyvärr så slutade den inte rinna när man tryckte på lockets knapp för att hälla upp kaffe, utan knappen låste sig och kaffet rann över i koppen. Givetvis gillade hon inte detta, utan gick tillbaks till affären för att reklamera varan.

Hennes förklaring blev så här:

”When I go to häll, the coffee ranns after.”

Ja, vad säger man . Hon verkar i alla fall få kaffe även efter hon dött. 

Idag var det svårt att gå upp, svårt att köra till tåget och svårt att lämna tåget eftersom jag hade somnat, så att jag även sov på slutstationen.

Det är Onsdag, mitt i veckan, och jag såg en film alldeles försent igår. ”Prag” hette den med Mads Mikkelsen. Börjar bli lite trött på honom. Tycker han har funnits med i för många av mina senare filmer jag sett. Filmen var en ganska slätstruket relationsdrama, utan några finesser och absolut inget uppiggande i sig.

Därför är jag trött och gäspar just nu stort. Hoppas dagen lyckas väcka mig till liv snart.

Skrev för en tid sedan om en utopi, där inga pengar eller något ägande fanns. Fick mycket reaktioner på detta, både i bloggen och utanför. Många tyckte om idén, men trodde att det aldrig skulle gå att genomföra på grund av människans natur.

Jag håller med. Våra känslor som svartsjuka, begär och ilska skulle förstöra varje försök till något liknande. Vi vill äga saker, oavsett om vi egentligen har dem eller inte. I min värld, så fick man allt man pekade på, utan betalning. Det enda som krävdes var att man arbetade med sådant man tyckte var roligt och skötte sig. Jag tog även bort familjebiten och sa att alla egentligen hade rätt till alla och att vi skulle ta hand om varandra som en enda stor familj. Här blir det svårt. Kan du känna kärlek till en annans barn lika mycket som ditt eget? Kan du älska någon som älskar andra mer än dig själv? Kan du dela med dig av dessa du älskar, utan en uns av svartsjuka?

Svaret är givet… att det kan ingen till 100%. Begäret inte bara för de levande, utan även för saker ställer också till det. Visserligen kan alla få allt, men om någon lyckas göra det perfekta exemplaret av något? Det glänser i sin unika glans och alla vill ha det. Det finns ju bara ett exemplar, så vad blir följden? Jo, slagsmål, avundsjuka och girighet växer fram. Det går inte att hindra. Jag har sett mina barn bråka om vad jag tycker är exakt likadana saker…. men någon liten skavank gör den ena annorlunda än den andra och då vill båda ha den som är pyttelite bättre.

Min idé var en utopi, men våra mänskliga svagheter gör den till just det… en utopi. Därför får vi leva i denna värld av kontraster mellan lyckliga, olyckliga, rika och fattiga.

Igår såg jag t.ex. en tjej. Hon var docksöt i sin svarta slokhatt, vita klänning med perfekt matchade skor. Till och med bagaget passade så perfekt till utstyrseln. Hon stack ut ur mängden på ett positivt sätt.

Av någon anledning kom jag precis efter henne i rulltrappan efter att tåget stannat. Jag var nära henne nu och då såg jag en helt annan bild. På armen fanns det fullt av skärsår, snyggt uppradade efter varandra. Jag tror inte det fanns en enda plats på hennes arm som hade mer än 1 cm friskt skinn… resten var uppskuret. Jag sänkte blicken och fick se hennes ben. Dessa var också skurna. Inte lika snyggt, men såren fanns där. De fanns överallt! Man såg att de var gjorde prydligt av henne själv. Hur dåligt mår hon egentligen under ytan? Hur länge ska det dröja innan rakbladet når så djupt att pulsådern brister och livet rinner ut?

De hemlösa syns överallt och idag när jag gick upp för stationstrappan, så låg där en knarkspruta med bruten kanyl. Denna värld är inte frisk… men den kommer aldrig heller att bli det. Vi har alla ett inneboende ego, som på ett eller annat sätt skadar våra medmänniskor. Vissa lyckas förtrycka sina dåliga känslor hela livet, medan andra omfamnar dem eller till och med vänder dem emot sig själv.

Ni som följt min blogg vet att det varit lite bröllopsbekymmer och att vi haft målare som blandta ihop färgerna rejält.

Nu kan jag i alla fall rapportera att vårt garage har fått korrekt färg och det ser jättetjusigt ut nu när det smälter ihop med bostadshusets färger. Lyser snyggt gult med vita knutar… helt perfekt!

Bröllopsbekymret som jag nämnde innan verkar komma närmare en lösning även om det inte är klart än. Min frus syster förstod problemet och gör nu allt för att lösa det, men vill fortfarande ha det utomlands. Tror på ett lyckligt slut här också.

Slutligen så har jag lyckats lösa ett litet problem hemma också. Det tog två dagar, men nu är det fixat! Det var min äldsta dotter som fått ny dator och jag tänkte koppla ihop den med de övriga i huset så att hon kunde få internet. Det fick bli en trådlös variant. Problemet var bara att anslutningen var väldigt ”skakig”. Ibland så såg den de andra datorerna och ibland så hittade den inget nätverk överhuvudtaget. Två dagar senare, så är nu allt löst och för den tekniskt insatte kan jag beskriva problemet på följande vis:

Har en wireless router, en SBS 2003 med LAN (4 klienter via tråd) och en hub för ytterligare två trådklienter. Provade först med direkt ADSL till min SBS (som har kort för NIC och LAN) och använda DHCP på denna och sedan distribuera det vidare till routern och huben, men det gick inget vidare. Nu kör jag DHCP på routern istället och har kopplat in mitt ADSL till WAN där, ett nätverkskort i min SBS (blir som vanlig klient) och kopplar huben via routern. Fick först inte detta heller att funka, men efter uppdatering av firmware på routern så löstes det hela galant. Att det ska två dagara att förstå detta .