När man har sina depressioner är livet verkligen jobbigt, de är ingen överdriven reaktion att man ofta funderar på ta sitt liv då man befinner sig i dessa för har man varit med om en sådan tid i sitt liv så vet man vilket helvete de är att gå igenom. Men då man har sina maniska stunder, då kan inget stoppa en. Man är Stålmannen och världens partymänniska, ordet lagom finns inte, man är mer, än mer och mest. Även om de maniska tillstånden är sjukliga tillstånd också precis som de depressiva så är de ju inget man upplever som jobbigt, de är ju kul att vara en stålman.

Eftersom man lever med antingen de maniska eller de depressiva tillstånden dagligen men aldrig något mellanläge, någon gråzon så upplever man som manodepressiv att de maniska tillstånden är de normala tillståndet, att de är de ”friska” tillståndet.

Detta gör att de kan kännas besvärligt då man börjar medicinera mot sjukdomen, tar man då någon form av lugnande eller stämningsstabilliserande medicin så trycks dessa maniska tillstånd ihop så man hamnar på en mer lagom nivå då de gäller känslor och stämningstillstånd. Man blir inte längre lika ledsen men inte heller lika glad, man är inte lika fylld och trött av ångest men inte heller lika livlig och hypad. De känns som man blivt känslomässigt stympad, även om man kanske då ligger på samma nivå som en frisk person så har man ju hela sitt liv bara levt med extrema känslor så detta kan kännas jättejobbigt.  Man blir en mumie och även om man aldrig skulle vilja uppleva de jobbiga depressionerna så saknar man samtidigt de maniska tillstånden, de där stunderna inget i hela välrlden kunde stoppa en. ”It’s better to burn out than to fade away”

En av de mediciner jag känt mig mest känslomässigt stympad med är Litium, ett läkemedel som anses som de bästa för manodepressiva men för mig tog de verkligen bort alla känslor inom mig. På tal om Kurt Cobain så har han faktiskt skrivit en text om just detta läkemedel i låten ”Lithium” på skivan Nevermind från 1991. Texten beskriver hur varje dag flyter ihop till samma grå massa (”Sunday morning is everyday for all I care”)

Och de är ofta så jag känner och den paniken jag får över hur jag nu lever, vad är de för mening att bara fylla sitt liv med dagar då man inte kan fylla sina dagar med liv? Det är jobbigt att lära sig bli en grånisse då man förr varit så känslomässigt färgad, med de är ett måste för att överleva och till skillnad från Kurt Cobain tänker jag göra just de….

Wanting to be someone else is a waste of the person you are.

De var runt den 13:e september 2001, jag hade kommit hem den 12:e från min första Rhodosresa, resan där jag skar upp mina armar med en spritflaska, där ärren än idag 9 år senare syns på min vänstra arm, resan jag skrev om i inlägget ”Ränderna går aldrig ur” Jag ville precis som de flesta andra efter en solresa ut på stan och flasha med den solbrännan man hade kämpat sig till under den veckan man hade legat på stranden. Men de blev aldrig så, eftersom de fanns risk att jag skulle ta mitt liv så åkte jag in på LTP (Lagen om psykiatrisk tvångsvård) Där hamnar man om man är så pass psykiskt sjuk att man inte kan klara sig själv eller är så sjuk att man inte söker vård själv, men också som i mitt fall, då de är risk för ens eget liv.

I allrummet inne på avdelningen var de båda sofforna fulla av personer, sådana där som ofta är den bilden av psykiskt sjuka personer många tänker på då de hör ordet psykisktsjuk, sådana som sitter och pratar med sig själva sådär mummlande likt alvspråket i ”Sagan om ringen” eller som ”Teletubbies”, de är skrämmande att höra. Vissa går fram och tillbaka genom den raka korridoren, varv på varv, alla så drogade av  psykofarmaka att de inte orkar lyfta fötterna utan släpar den i golvet likt zombies vankar fram och tillbaka med död blick, någon sitter helt maniskt och snurrar på en av blomkrukorna, fingrar på bladen och snurrar lite till, timme efter timme. Vårdarna sitter i sin egna lilla värld, antagligen helt utbrända i huvudet efter att måsta stå ut med att vara delaktiga i denna värld bland sjuka människor. Är man inte sjuk då man kommer dit blir man de. Nej jag blev verkligen tvångsinlagd, jag kände att jag inte passsade inte in bland dessa, jag var inte sådär zombie-likblek jag var ju solbränd, jag var inte sådär släpande men mina fötter, jag skulle ju springa på stan. Jag var bara less på mitt liv, thats it……
Jag fick panik av att hamna i denna lokal, än mer panik av att inte kunna komma ut, jag försökte öppna dörrarna men de var låsta. Vad skulle de göra med mig? Jag fick inga besked, bara order om att vänta, jag blev tokig. Det slutade med att de fick hålla fast mig, sen blev de svart, jag minns ingenting.

Jag vaknade nästa dag eller om de var dagen efter de, i en bältessäng, helt borta, full av starka mediciner.
Någon dag senare kom några av mina kompisar på besök, de tittade på mig där jag låg, jag försökte prata med dem, de grät av att se mig så. Jag kunde inte prata, min tunga har jag för mig var uppsvullen och jag läspade fram mina ord, min blick var nu helt plötsligt lik de där zombierna i allrummet, var jag en av dem nu?

Jag hamnade i ett ”vanligt” rum med vanlig sjukhussäng, de fanns ett litet bord brevid sängen, på de bordet ställde jag två förstoringar från min Rhodosresa som min mamma fått framkalla åt mig, för varje dag tappade jag min solbränna, alla dessa timmar på stranden och sen bara sitta ensam i ett vitt rum och dag efter dag se hur färgen bara rinner av en, typiskt.
De var vid detta tillfälle som manodepressiv nämndes första gången för mig, men de kunde väl inte stämma, inte hade jag väl en psyksik sjukdom, jag hade ju massa vänner, jag hade ett jobb och jag var duktig i idrott, nej jag var ju bara lite depprimerad….!?

De flesta var mycket äldre på psyk men de fanns en tjej i min ålder, jag tror att hon heter Maria, för henne hade psyk blivit som ett andra hem, hon var där ofta och länge, jag var ju där bara några dagar, kanske en eller två veckor, jag minns inte.

Väggarna i rummen må varit kala men de kunde inte hindra Maria, varje kväll sjöng hon Bonnie Tylers  ”Total eclipse of the heart” hon sjöng den riktigt bra. Jag var ju på psyk högst två veckor men Maria stannade kvar. Ibland då jag hör just den låten brukar jag sända Maria en liten tanke, hur mår hon idag? Vi har gemensamma vänner, för någon månad sedan frågade jag en vän under min semester i Skellefteå om Maria, hon mådde fortfarande dåligt, till och med sämre, jag hoppas de inte är sant.  Jag hoppas hon mår bra men att hon fortfarande sjunger för de var den enda saken jag tyckte var bra med min tid på psyk ”Once upon a time there was light in my life, but now there’s only love in the dark. Nothing I can say… a total eclipse of the heart”

Bloggen ligger ännu inte uppe på tidningens sida eftersom jag valt tt inte publicera den ännu, men den kommer möjligen upp under morgondagen om jag hinner skicka iväg alla uppgifter. Men ni kan redan nu gå in och läsa den.
http://norran.se/bloggar/antonjohansson

För er som följt hela den här bloggen sedan första inlägget kommer nu från början känna igen vissa inlägg då jg valt att starta med några gmla inlägg bara för att ge de na läsarna lite va den bakgrund till min blogg. Hoppas ni har överseende med de, och stannar kvar för att läsa min nya inlägg.
http://norran.se/bloggar/antonjohansson

Kommentera gärn mina inlägg och vill ni får ni mer än gärn länka till min blogg, skriv om den i er bloggar eller länka den på facebook. Tack för tt ni valt att stann kvar och läsa min blogg, hoppas ni är mig likna trogna på den nya sidan!

/Anton
http://norran.se/bloggar/antonjohansson

Som jag skrev för ett tag sedan så kommer den här bloggen troligast flyttas till en tidning men den som är ansvarig just för bloggarna där är på semester i två veckor till. Så håll ut. 

Under tiden sitter jag och samlar material för kommande blogginlägg, men passa även på att komma med förslag till mig på saker att ta upp, kom med frågor, även om jag absolut inte är expert så kan jag ju alltid ge er mina erfarenheter av olika situationer och känslor som har med min sjukdom att göra.

Jag kommer även lägga upp den nya adressen som ett inlägg i den här bloggen så fort jag fått sidan klart men om ni skriver en kommentar med er mail eller er bloggadress så lovar jag höra av mig genom dessa med den nya adressen så ni blir informerade och hittar till den lätt.

Vill ni vara anonyma för andra läsare så lovar jag att bara ni skriver i kommentaren att ni vill vara anonyma så lovar jag att inte publicera era kommentarer utan bara läsa dem själv och kontakta er där igenom för att sen radera dem. 

Så se till att höra av er nu, lämna tips, frågor, ämnen så hjälper ni mig att utveckla min blogg och ni som vill bli informerade om nya adressen, skicka bara en kommentar med er mail eller bloggadress så fixar jag detta.

Som sagt, den som väntar på något gott….snart, snart, snart……

Hur som helst så märker jag att ni fortfarande besöker min blogg och att de fortfarande någon gång per vecka skickas in nya kommentarer till mina inlägg. Och som vanligt är era kommentarer mycket välskrivna, många verkar lagt ner väldigt mycket tid på dem där ni öppnar er och berättar om hur ni känner när ni läser min blogg eller hur ni själva mår.
När jag ser att ni fortfarande besöker min blogg och dessutom kommenterar så känns de som jag sviker er genom att inte gett er nya texter men till er vill jag komma med en glädjande nyhet men samtidigt ett uppdrag.

Jag älskar skrivandet och känner en viss saknad av vad bloggandet gav för mig så jag har därför funderat på att fortsätta med den här bloggen, den verkar finna ett syfte inte bara för mig utan för väldigt många andra, ni som läser den. 
Som de ser ut kommer jag dock byta sida för bloggen. Men den adressen kommer läggas upp här i ett inlägg så ni kan fortsätta följa min blogg. Finns dessutom en chans att bloggen hamnar på en tidning men de blir först i mitten av augusti isf.

Nu till erat uppdrag, för att kunna ge er så mycket nya texter som möjligt så skulle de vara till hjälp om ni skrev frågor eller ämnen ni vill jag ska ta upp som kommentarer här i detta inlägg så ska jag göra mitt bästa för att ta upp dem i kommande inlägg.
Besöker ni bloggen sällan nu för tiden men vill få info om den nya bloggadressen så skriv bara en kommentar om de i detta inlägg så skriver jag till er mail eller till er blogg den dagen jag har den nya adressen.

Nu ska jag njuta i solen några veckor, de sägs ju underlätta depressioner men sen kör vi igång de nya bloggandet. Välkommen tillbaka! Glöm inte att kommentera!

Men min blogg har hjälpt mig, nej jag känner inte att jag mår bättre av att skriva av mig som många av er kanske tror, det är inte därför jag skriver, jag skriver för att upplysa andra om hur min sjukdom funkar, nå ut till personer som jag annars bara hade gett ett leende eller svaret att de är bra med mig fast jag egentligen skulle vilja brista i gråt.

Nu vet alla hur jag mår, alla mina vänner , min familj, arbetskamrater och ni läsare av min blogg, nu slipper jag spela lycklig de dagarna jag mår dåligt, nu vet alla varför jag kanske drar mig tillbaka eller hur det egentligen står till med mig utan att behöva fråga. Min blogg har gett alla som brytt sig den ärliga bilden av mig, den bilden jag inte orkat visa utan har skrattat bort.

Nej nu är jag inte längre en gråtande clown, nu får mina känslor vara ärliga, nu kan jag gråta då jag mår dåligt men jag kan också le de dagarna jag mår bra eller bättre, livet känns inte längre som en lögn utan nu lever jag mitt liv precis som de ser ut med både höga berg och djupa dalar. Det finns inget jobbigare än att spela glad då man helst av allt skulle vilja bryta ihop och gråta ut.

Jag har nu gått från den ”Gråtande clownen” till ”Kämpen” jag behöver inte längre spela glad om jag mår dåligt, jag kan nu istället satsa på att kämpa mig igenom den här perioden i mitt liv och fokusera på de och inte på vad folk ska tycka om mig, nu förväntar sig ingen att jag ska skratta eller le utan nu är alla glada av att bara se att jag orkar leva mitt liv, ett liv jag förr inte ville fortsätta. Nu vill jag leva så länge som möjligt, varför? Jo därför jag är en kämpe och tävlingsmänniska och sådana ger aldrig upp, inte ens då det blåser mycket.

Hur funkar jag nu då, jo jag mår betydligt bättre de senaste dagarna, jag har gått till jobb och jag har gjort mitt bästa för att på så många vis som möjligt funka som tidigare. Jobbet tar dock på krafterna, jag är varken lika stark eller snabb som tidigare, något som jag tar mycket hårt. Jag är född tävlingsmänniska och jag vill vara på topp oavsett hur dåligt jag mått. Min hjärna får försöka ställa in sig på att jag inte behöver prestera bäst utan ”bara” prestera det som krävs. Något som är svårt för mig att ta in, jag är ju sjukskriven av en anledning fortfarande och jag kan inte kräva av mig själv att vara lika bra och pigg som tidigare. Jag går fortfarande på medicin och måste lära mig funka med dem, jag kommer vara beroende av den i resten av mitt liv.

Att testa in vilken medicin som passar bäst är en personlig sak, den medicinen som funkar för någon av er funkar kanske inte på mig, det är finjustering på hög nivå. Och jag har redan nu bytt tabletter ett tiotal gånger under dessa månader……

Jag får ett enormt stöd från er läsare, ett stöd som är hundra gånger större än jag någonsin skulle kunna fantisera över, att ni läser och kommenterar ger mig ork och jag känner att ni finner ett behov av att läsa min blogg, och jag är villig att ge er mer av mina inlägg i framtiden.

En ”vän” påvisade för några veckor sedan att det kunde vara rätt jobbigt att prata med mig eftersom att jag sällan mådde bra och att de ofta blev massa sjukdomsnack då man pratade med mig. Jag har sedan den dagen försökt ändra på mitt sätt att prata men det är inte så lätt, det blir istället att jag ljuger , ljuger och säger att jag mår bra, vad ska jag annars göra då första frågan man alltid får är ”Hej, hur är de?”
Varför frågar folk alltid den frågan även de gånger de inte vill veta svaret? Jag kan ju inte rå för att jag mår dåligt de flesta av gånger då frågan ställs. Jag har sedan dess börjat svara ”det är ok” det innbär ju inte att de är jätteskit men inte heller jättebra, en vit lögn för att slippa tala om att jag mår skit.

Jag ljuger inte bara i samtal, jag ljuger också här på bloggen, skriver att det är bättre än vad de är, för att på något falskt vis intala mig själv att allt är bra, som att jag skule må bättre av att säga till mig själv att jag mår just bra.
 
En annan kompis som känner mig rätt bra och som själv har liknande problem som jag ställde till och med frågan ”Anton, mår du så bra som du skriver eller skriver du bara att du mår bra för att de ska låta bra?”
Jag tänkte till lite snabbt och insåg, nej jag hade inte mått så bra som jag skrev, jag hade mått skit man jag hade själv försökt fantisera in mig i ett bättre mående. Jag hade ljugit och jag hade ljugit för mig själv.

Sen den dagen är jag beroende av medicin livet ut, aldrig mer skulle jag utsätta mig själv för att rasa psykiskt på de viset jag gjorde. Ingen är värd att må så dåligt. 

Att de sedan dröjde 3 månader innan jag fick en krona från försäkringskassan gjorde ju inte att man kände sig mer nöjd, 3 månader helt utan pengar, mitt i juletid. Tack gode gud att jag har mina föräldrar som hjälpte mig under den tiden, annars hade jag fått betalningsanmärkningar och varit tvungen att säga upp min lägenhet. 3 månader helt utan pengar, det är inte lätt att leva i en värld där moderaterna styr, måste bara sägas. Fattiga och sjuka drabbas och det hårt. Vart är Robin Hood? Allmosor till de fattiga och sjuka!!!
Jag hade inte överlevt utan mina föräldrar! Jag lever tack vare dom, i dubbel bemärkelse!

Nej den här tiden har inte varit lätt men nu till den positiva delen av detta inlägg. Jag vill tacka er samtliga läsare av min blogg, jag får ofta beröm för hur jag skriver, hur jag berör och hur jag hjälper folk genom hur jag skriver. Jag vill bara säga tack detsamma! Ni alla som skriver kommentarer till mig här på bloggen, ni som skriver sms till mig eller hör av er på andra vis, ni stärker mig så otroligt mycket, jag känner sådant stöd så jag orkar fortsätta kämpa, mitt liv har varit ett fullständigt kaos men med er hjälp och ert stöd så har jag orkat ta mig ur den djupaste deppresionen och har nu vind i ryggen och är villig att ta en match mot min ångest.

Ni som läser min blogg, passa även på att läsa alla fantastiska kommentarer ni läsare skriver till alla mina inlägg. Ibland gör kommentarerna halva inlägget.

Men som sagt var tack för allt erat stöd och hoppas ni fortsätter följa min kamp mot min manodeppression här på bloggen och ute i verkliga livet.