Jag har haft flera stora kärlekar, men ingen av dom har varit ”den stora kärleken”. Jag har trott att dessa killar har varit mitt livs kärlek och upplevt både glädje och djupaste olycka tillsammans med dom. Mest olycka om jag ska vara helt ärlig.

Det var fram till den där natten på University of  the Western Cape  i Sydafrika den 24:e juli 2008 det vill säga…

Det var natten då jag träffade killen som jag kunde prata om allt med redan från första stund. Han följde med mig hem och jag berättade alldeles för mycket och allt för detaljerat om mig själv och mitt liv. Tusan! Nu har jag skrämt bort honom tänkte jag. Men icke, han förstod vem jag var och ville veta mer.

Sedan gick allt väldigt fort, efter ungefär en månad bestämde jag mig för att säga upp min lägenhet i Sverige för att stanna långt mycket längre än planerat i Sydafrika. Efter lite drygt två månader blev allt ännu mer seriöst när det visade sig att jag var gravid.

Men, inget av det här kändes någonsin fel. Jag var beredd att totalt ändra riktning på mitt liv. Jag brukar säga att mitt motto är att ”om någontins känns rätt så ska man göra det”. Precis så var det.

Sedan bestämde vi oss för att flytta till Sverige istället och här väntade en rad prövningar. Men när allt har varit som svårast så har vi alltid varit fulla av hopp och tro på en lösning och bättring.

Det är liksom det som gör honom så bra, jag kan prata med honom om allt. Ofta ger han mig inte alls dom svaren jag önskar utan tvingar mig att utmana och vidga mitt tankesätt och mina fördomar. Han peppar mig att bli den bästa versionen av mig som jag någonsin kan bli på alla sätt; mentalt , intellektuellt, fysikt och emotionellt. Han gör mig till en bättre människa helt enkelt.

Han pussar mig på pannan när jag behöver det som mest och sparkar mig i baken när det behövs bäst.

Han är min största kärlek helt enkelt.

Och här är vi kvällen då vi träffades: