Problemet är dock att jag för första gången på väldigt länge helt plötsligt kommit till någon slags insikt. Jag har ett mål i livet, något att eftersträva, en känsla av att ”det är ju detta jag ska ägna mej åt och viga mitt liv till”

Lite läskigt sådär, men ändå med en tro tillräckligt stark för att det ska verka vettigt…

Funderar skarpt på att bege mej ut i hösten och smaka på hur det står till med den naturliga färgexplotionen, beväpnad med en kameralins och gummistövlar (vilka förvisso läcker som soll, men är sådär miljöpartistiskt moderiktiga) och kanske, bara kanske få en skymt av det leriga dike jag jag följdaktligen kommer att drutta ner i.

Man borde naturligtvis lufta sin politiska åsikt så här i valtider, men jag tror att alla där ute är rätt på det klara med vad dom själva vill utan att för den skull vara ett dugg intresserade över mina tankar i ämnet. Kan ju bara hoppas att alla i slutändan lägger sin röst politiskt, oavsett block och inte ägnar sej åt hatisk pubertalsröstning (jag vet precis hur lätt det kan vara att välja av rent missnöje eller okunskap, har själv en svärtat politisk bakgrund med glid under galoscherna…)

 Förövrigt är det rätt härligt att höstens första färger ger mej något annat att titta på än valdebatter

Jag slängs just nu runt i våldsam vånda i mina överläggningar med denne, milt sagt, ospecifika figur. Å ena sidan älskar jag mitt jobb på en massa sätt även om det, som alltid, finns många frågetecken kring det man pysslar med. Men inga av dessa är i närheten av tillräckligt stora för att jag skulle vilja byta.
Å andra sidan vet jag att framtiden kommer att bjuda på enorma förändringar i vad som gäller det mesta.

 Vanligtvis är jag den förste att omfamna en förändring när den dyker upp, oavsett vad saken gäller men ibland kan även den mest anpassningsbara Bear tveka inför det okända. Speciellt när det sker på bekostnad av livet självt.

 Jag har under många år rest runt rätt mycket, upplevt fantastiska äventyr i och på de mest otillgängliga delar av vår glob, träffat underbara och märkligt härliga människor som jag idag är stolt över att kunna kalla mina vänner, även om jag inte vet om jag någonsin kommer att träffa dom igen.

Jag har fått smaka både sött och surt, men oavsett vilket så har det alltid varit med en glädje och med en stillad nyfikenhet jag till slut kommit ut på andra sidan.

När jag så kom hem efter min senaste utflykt bestämde jag mej för att lugna ner allt ett tag, mycket med tanke på de nära och kära jag har omkring mej här i den kalla norden, men lika mycket för min egen skull. Att bara få vara jag och njuta av det lugn och den trygghet man endast finner där man har sina rötter.

Och för att kunna njuta till fullo av detta hade jag också turen att hitta ett jobb som bjöd upp på bästa sätt för att skapa en helhet i den tryggheten.

 Nu är den tryggheten på väg att ryckas undan, och jag vet ärligt talat inte om jag har lust att ge mej av på den inre resa denna förändring kommer att kräva.

Jag är alltid beredd att ge vad som helst för att genomföra ett bra arbete, och även redo att offra både min egen och snylta på andras tid, bara jag känner att det i slutet kan leda till något ännu bättre (även om det av någon outgrundlig anledning ofta slutar helt galet), men som det nu ser ut, är jag inte helt säker på att ens de största av ansträngningar kommer att leda dit. Och den osäkerheten gnager på mej som en utsvulten bäver.

 Dessvärre är ju inte arbeten någon överflödig vara i dessa dagar, som det ju en gång faktiskt var, så det är med viss osäkerhet man kastar bort en fast anställning.

Frågan är bara vad som är värst. Att söka ny, något osäkrare mark att ballansera runt på, eller att stilla slockna inifrån med rädsla att förlora den sista, fasta stenen man tror sig har att stå på.

 Framtiden mina vänner, Framtiden är den tid då allt ska ske…

Män behöver få använda sina kroppar ibland, bara för att visa sig själva att dom fortfarande har den där extra primalmaskuliniteten. I vissa fall handlar det om korpfotboll eller dart, andra ägnar sig åt bergsklättring eller stavgång(?)
I mitt fall handlar det om att greppa ett verktyg av valfri sort och banka på saker, och i just detta specifika fall var verktyget en yxa och det som skulle offras till manlighetens gudom var en hög med vedträn.

Har nu ägnat större delen av kvällen med det problematiska dilemmat att försöka uthärda en längre stund med en tämligen osammarbetsvillig yxa i smalbenet. 
Kanske inte låter så värst komplicerat, men är betydligt lurigare än man först kan tro.

Betänk bara det faktum att ett normalstort byxben är avsevärt mycket smäckrare i diameter än ett normalt yxskaft är långt. Ta också med i beräkningen att nämda vedklyvningsverktyg inte alls är avsett att sitta fast i ett tämligen hårigt mansben, inte ens som substitut för korta stunder. Dessa faktorer skapar två (2!) vidkommande problem.

1. För att en normalbegåvad landstingshelare / medicinman skall kunna ta reda på hur omfattande skador en normalslipad yxa av märket Hultafors kan ha på ett smalben, då smalbenets förvärvare med stor frenesi och, i stunden, stor manlig lycka, placerat den där, krävs att ett par byxor av märket Diesel, inköpta så sent som i April, avlägsnas helt och fullt med en av landstinget ägd sax. 
Ägaren till både smalben, yxa samt byxa anser inte att detta är riktigt rättvist eller rimligt, då han med viss tvekan kan framhärda att en yxstor reva i ett par byxor förvisso kan vara både lagningsbart och, i visst ljus, även dekorativt, men att ett fullkomligt uppklippt dito, från fåll till skrev inte är det. 
Dessutom är det högst osannolikt att något försäkringsbolag är medelsamma till att ersätta ekipering som skadats av en yxa, även om den råkar vara av märket Hultafors.

2. Det gör skitont att ha en yxa i benet!

Jag gick naturligtvis inte segrande ur någon av alla de moraliska kamper som utspelats under kvällen. Byxorna är i fem delar (det blev lite knasigt när systern killades med saxen) och bor numer i en av landstinget ägd papperskorg.

Jag har fortfarande skitont!

Och veden ligger kvar i en hög och ler i mjugg….

Jo jag är väl medveten om att detta är vad vi alla väntat på och i vissa fall trånat efter med en längtan likt den efter en skurhink i en gångtunnel.
Men för andra av oss kommer våren inte med löften om ljus, värme och löftesrika Prippsreklamer, nej för oss vårcyniska individer är våren bara slutet på en längre tid av härlig, mysig och i allmänhet gosigt mys under ett täcke, framför en brasa eller kanske i en mysig grotta.

Nu när solen envisas med att torka bort all snön förväntas vi plötsligt att synas ute bland folk igen. Inga ursäkter (bortsett magsjuka och kanske ett vampyrbett) är goda nog att hålla oss kvar i myset. Omgivningen ställer helt plötsligt löjligt orimliga krav att vi från och med nu och sex månader framåt bör finnas tillgängliga för krattning, grillning, gräsklippning och i de extremaste av stunder, även att bada – i havet. Ni vet där jättestora blöta där fiskar pippar och gytja bor.

Kanske är jag en aning negativ i min syn på våren, det är jag kvinna nog att erkänna, men ändå.
Hur kommer det sig att jag som vinterälskande slöfock inte ska få stå under samma beskydd som de människor som årligen betalar tusen och åter tusentals kronor till att fly vintern (förövrigt samma människor som med avsky i blick kommer att se ner på denne stackars Bear) bara för att jag tycker att en soffa i ett härligt svalt och mörkt rum är bättre än att jaga soltimmar. Hur kan det vara bättre i en omgivnings ögon att göra allt som står i sin makt för att hitta nya vinklar för hudcancer än att i lugn och ro vänta in kvällens välkomnande svalka?

Jag är väl inte riktigt vad man kan kalla en sportnörd av rang. Visst viftar jag av glädje när mitt lag råkar blir svenska mästare i någon obskyr idrott, och jag nekar sällan till ett parti boule en ljum sommarkväll, annars är jag tämligen moderat när det gäller att hänryckas av sport.

Men nu, nu är det OS och OS skapar helt andra förutsättningar.
Jag är fast!

Hittade mej själv klockan fyra i morse bakom ett berg av disk och pappersnäsdukar (vilka behövdes när Anja tog ett brons), stint stirrandes på åtta karlar som skickar stenar fram och tillbaka på en is bara för att en stund senare spontant jubla åt att något litet öststatsland kvitterar i hockey mot ett ansenligt mycket större dito.
Jag vet inte riktigt vad det beror på, men jag kan bara inte slita mej. Nästan så man börjar undra om det kan vara något rent religöst kring detta evenemang som får en tämligen sansad person att hoppa högt av glädje över den minsta ting och ta till tungomål som den mest inbitne Livets ordare när inte de vanliga hejarramsorna räcker till. Så har det sett ut i snart en vecka nu.

Mest är jag dock orolig för hur det ska fungera i ytterligare en vecka.
Jobbet lider redan som det är med denna sömnbrist konstant hängandes över mej.
Finns det stödgrupper för OS-omaner? Någon opolitisk förening med kraftfullt stabila människor som under dessa veckor vågar ställa sig mellan mej och min TV och med höjda nävar våga slå tillbaka demonerna som letar sig fram från skärmens blåa skimmer och fyller mina sinnen och som sedan kan lägga en varsam hand på mit huvud och med vän stämma försäkra mej om att allt blir bra även om jag missar kvalet i tvåmansbob?

Har hur som helst lyckats med konststycket att under en och samma bilfärd blivit uppdragen ur diket 4 gånger, stoppad av polisen däremellan. Färden slutade dock lyckligt i en väl tilltagen snövall där bilen nu får stå tills våren kommer.

Brukar ju inte vara några större problem att fylla skärmen med nonsens och dumheter, men nu är det bara tomt. Märkligt hur det kan vara ibland.

Nåväl…uppkopplingen finns väl kvar ett par dagar till…

Det spelar ingen roll vad man tror sig sia om, vad man än väljer för kläder på morgonen så kan man vara tämligen säker på att valet var det sämsta möjliga till lunch och rent utav olidligt när eftermiddagen gör entré.

 Nu borde detta vara goda nyheter, eftersom det kan vara ett tydligt tecken på att våren just nu gör sina första trevande försök att ta över vårt väderlekiga rike, men av erfarenhet så vet jag att det lika gärna kan betyda att ett virus springer runt i kroppen och bråkar med alla mina invärtes organ. Låt oss hoppas på det tidigare för allas vår skull.

 Har varit på jakt efter en ny Snowboard ett tag. Då jag förbrukar dessa på löpande band har jag insett att nyköp skapar ett glapp i min plånbok jag villigt är utan, så jag har nu, i ett desperat försök att få pengarna att räcka begett mej ut på den fragila begagnatmarknaden med blandade resultat.

Blocket är ju ett naturligt ställe att börja på, men att hitta en ärlig annons där är som att hitta ett uns av vettighet i Sverigedemokraternas valmanifest, så efter att ha slösat bort all min lediga tid och hela den ekonomiska förtjänsten på bensinkostnader efter att ha ränt runt i länet ivrigt påhejad av lurendrejeriets osaliga ande har jag nu gett upp att finna lyckan på denna gigantiska loppmarknad.

Efter att ha suttit och beklagat mej över ett stop öl på Baronens balkong (en sån där inglasad sak med infravärme och vinterväxter) så vräkte någon ur sej att om det är begagnat man är ute efter och nödvändigt ska hitta detta på nätet så är det auktionssiten Tradera man ska uppsöka.
Det har jag nu gjort och….Ehhh….

 Hej jag heter Bear, och jag är beroende av nätauktioner….

Jag brukar vanligtvis inte vara någon förespråkare av påtvingad nödhjälp då hjälpen pinsamt ofta hamnar så galet fel att man som bidragsgivare känner sig lurad och som biståndsarbetare en uppgivenhet över att se utlovade resurser försvinna ner i djupa fickor på vägen till hjälpen, något jag alltför ofta fick se under mina år som aktiv i olika gatubarnsprojekt.

Men ibland händer det ofattbara vars enda räddning är en världsomfattande hjälp för att rädda det som räddas kan innan katastrofen blir mer än en katastrof.

Naturligtvis borde detta gälla vart än hjälp behövs för att rädda liv, men vad som hände på Haiti är ändå en av dessa händelser där vi med snabba insatser kan rädda ett helt land från långvarigt lidande, på samma sätt som världen ställde sig upp i gemenskap när tsunamin slog till med förödande kraft.
Man kan bara hoppas att vi rika västlänningar orkar bry oss även när det inte är vårt favorithotel som blir förstört, utan vågar chansa på att ringa ett samtal eller skicka ett SMS.

Jag är ingen Guru, men Läkare utan gränser är alltid att lita på. Sms:a LIV till 72990 för ett bidrag på 50 kr

Eller varför inte UNICEF’s Haitihjälp som jag har som rubrik.

Vad jag vill ha sagt är nog mest att hur mycket man än försöker att hålla sej så långt ifrån tristess analklåda och värk så sitter man ändå där och undrar vilken salva som funkar bäst.
Nu kan denna inledning te sej en aning undlig då resten av mitt inlägg kommer att handla om dvärgkastning och dyliga, illasinnade påfund.

Ett av de stora problemen med att leva ett spartanskt liv utan överflöd och lyx är avsaknaden av vettiga TV kanaler. Inte för att jag är någon storkonsument av den fyrkantiga låda som styr så många människors liv, men ibland så smyger sej ändå en vilja att krypa ner under ett täcke i soffan och njuta av ett hjärnlöst flöde av förnöjelse.Men hur hjärnlöst, men framförallt hjärtlöst får det eentligen bli?

En av de saker som slagit mej allra hårdast med förundran och avsky när jag rest runt i vår värld är hur skevt människovärdet kan te sig när man som relativt öppensinnad nordbo scannar av de lokala televisionsutbudet. I Argentina t.ex är ett av de popluläraste familjeprogramen uppbygt kring småväxta som försätts i prikära situationer som fotbollsmatcher på is iförda minimal klädsel och med raggsockor på fötterna. Ganska roligt, men fortfarande högst människoförnedrande. I vissa delar av USA är fortfarande ”kast med liten dvärg” ett stående inslag på både pubbar och i mer oficiella sammanhang. I Peru finns en TV show som låter förståndshandikappade tävla i olika idrottsgrenar som alla utförs med en tvist som såpade löpparbanor eller djur på fotbollsplanen, alltid med avsikt att deltagarna ska utsättas för förudmjukelse.

När jag såg detta kände jag ändå en viss stolthet över att sådand sker iallafall inte i Sverige. Här värdesätter vi individer oavsett handikapp, sexuell avikelse eller skev trosuppfattning. Naturligtvis inte på individnivå, men som samhälle.

Tänk vad fel jag hade!!

Vi gör ju precis som övriga världen, bara det att vi försöker gömma det bakom ett lustspel. Naturligtvis är det Paradise Hotel jag reagerar över.
Helt uppenbart sinnessvaga individer med både fysiska och psykiska dysfunktioner stängs in i ett paradis liknande hus, förses med alkohol (och rätt så uppebart med värre preparat än så) och ska sedan under förnedrande former eliminera eller elimineras.

Till vårt försvar ska väl ändå sägas att vi ändå framställer dessa olyckliga individer som förebilder för våra unga att acceptera och gärna ta efter och skapa sig en värld där det faktiskt är acceptabelt med alkolism, kroppsstympning och psykisk ohälsa.

Så tack TV6 – tack för att ni låter lyteskomiken fortsätta frodas till allas vår glädje!