Det är i de mörkaste av tider man blir varse hur viktiga livets små glädjeämnen och ljusglimtar verkligen är. Som att tillbringa drygt en vecka utan konstant uppkoppling.

Nu ska jag väl inte måla hela världen i mörksvart bara för därför, trots allt är det rätt skönt att vända informationssamhället ryggen ibland och bara vara sig själv till viljes. Och man lär sig på ett och annat sätt också att det finns saker utanför cyberrymden som är värda att frottera sig med.
Jag är dessutom inte helt säker på när min konstanta uppkoppling kommer i ordning än på länge.

Det som ligger bakom detta problematiska i-landsproblem är ett telefonnummer. Kort beskrivet är det så här: Jag fick ett nytt telefonnummer när jag nu slutligen väl bestämde mig för att bli vuxen och skaffa ett riktigt abonemang, ni vet ett sånt som sitter fast i väggen och allt.
Tyvärr var den tidigare ägaren till just detta nummer också något av en slarver. Ty till just detta nummer hade han också en internetuppkoppling samt ett avtal om TV över samma uppkoppling som han notoriskt valt att inte betala för. Om detta visste jag dock inget när jag valde numret som skulle bli mitt egna, och jag ska väl inte sticka under stolen med att jag hade brytt mig särdeles mycket om jag vetat om det heller. Inte då!!

Men nu, när jag sagt upp mitt mobila bredband till förmån för en fast lina in i väggen, och blivit varse att mitt nummer är blockerat av något som närmast kan beskrivas som en trådbunden inkassoräkning bryr jag mig desto mer.
Vårt smygstatliga televerk vägrar notoriskt att koppla bort ett icke fungerande internetabonnemang och den tidigare ägaren vägrar på ren rackarskap att betala sina förfallna fakturor. Och där sitter jag nu fastklämd med ett, förvisso trevligt nummer, men utan möjlighet att göra något annat än att ringa. Kan villigt erkänna att det inte var för detta jag skaffade en telefonlinje.

Som en extra kaka till kaffet undrade jag om det var möjligt att få ett nytt telefonnummer, och då gärna ett utan brotsligt förflutet, och visst kunde jag få det. Bara jag sa upp mitt nuvarande nummer vilket skulle ta tre månader, och sedan startade ett nytt abonnemang a´ 1700 sek

Tekniken känns inte riktigt så gudomlig just nu…..

För första gången på några år har jag nu äntligen fått uppleva det kaos jag till viss del saknat en aning när jag befunnigt mej på betydligt varmare ställen än Sveas rike under dessa månader.
Och även om jag under de flesta av mina  levnadsår levt mitt ack så bristfälliga liv i den höga norden så är det ändå med någon slags chockblandad glädje jag nu möter den svenska vinterns outgrundliga raseri. Och av den utlovade växthuseffekten syns intet…. Lappmöglet ligger stadigt på marken som om det aldrig gjort något annat.

Står dock inför större problem än utebliven sol och snöröjning.
Har med trofast visshet kategoriskt tackat nej till alla inbjudningar till Nyårsfirande, då jag levt i tron om att jag skulle sitta fast med jobb hela nyårshelgen, bara för att nu få reda på att jag är ledig…Vad gör jag nu då?? Ack du grymma västlandsproblem

Så det är alltså nu det är dags att bita ihop och börja stålsätta sej för den kommande hysterin??

Jag kanske är hopplöst gammalmodig, men är det inte en aning för tidigt att bli attackerad av julgranssläpande småbarnsföräldrar i köpcentrum??
Tro nu inte att jag har något emot småbarn, ännu mindre julgranar. Det är bara det att vissa saker inte funkar tillsammans. Jag menar, jag tycker om sprakande brasor att mysa framför och jag tycker att det emellanåt kan smaka med en liten jäkel. Det betyder ju inte för den skull att jag tycker att en molotov i fel händer är en lysande (ehh) leksak. Lite samma sak är det alltså med små människor och granar. Det kräver en människa med enorma kunskaper och ett nära på inavlagt lugn för att i december månad mäkta med att hantera båda. Få småbarnsföräldrar innehar dessa egenskaper……I december!

En annan av alla dessa saker jag känner kanske har hamnat en aning fel är mellandagsrean. Jag skulle förbi min lokala bilhandlare för att diskutera ett framtida bytesköp och kunde på stora banderoller läsa mej till att det nu var mellandagsrea och att alla bilar måste bort. Nu kan detta kanske bero på att min bilhandlande vän är av utlänsk härstamning, hans föräldrar är från Danmark, och att han därför har missupfattat begreppet mellandagsrea. Jag brydde mej inte om att påpeka detta med tanke på hans bakgrund, och det faktum att han gav mej en oförtjänt bra deal.
Kanske hade jag låtit denna tanke fladdra iväg med allt annat som allt för snabbt lämnar min hjärna, om jag inte sett liknande skyltar på minst vart tredje butik under min tämligen långa promenad genom vår huvudstad.
jag börjar undra om det är mej det är fel på. Har något hänt? Är det, utan min vetskap, ändrat så att mellandagsrean kanske pågår från Juldagen fram till nästa Julafton??

Hur det än må vara med det så tänker jag nog stänga in mej och grumsa under täcket fram till jul och krypa fram lagom till Kalle Anka och prinskorvar

Förtegenhet om min privata natur har aldrig legat mej varmt om hjärtat. Däremot är det med största försiktighet jag yppat mig om vad jag egenligen sysslar med  för att kunna betala hyra och olycksfallsförsäkringar.
Detta har egentligen ingenting med något att göra, det har bara råkat bli så.
Varför jag tar upp detta är helt enkelt att jag fick frågan på hur jag klarar av ett jobb när det mesta av min tid verkar gå åt att klanta till saker kring mej. Jag vill bara säga att det går alldeles utmärkt, men att det tagit en halv mansålder att hitta ett jobb som faktiskt klarar av att kombinera sig med resten av mej.

För att fortsätta vara lite kryptisk kring min nuvarande sysselsättning tänker jag därför inte avslöja något om vad som hände, eller kommer att hända på jobbet idag. Däremot kan jag förtälja en liten skröna om hur man inte går tillväga om man vill köpa en bil av mej, men mest hur man faktiskt gör om man vill ha en bil med personlighet.

Jag har under förvintern gasat runt i en kombi av tvivelaktig karraktär både vad det gäller trafiksäkerhet som miljö. Och när den för ett par veckor sedan, mot all förmodan, tog sej igeon besiktningen kände jag att det kunde vara ett bra läge att bli av med bilen.

Jag ägnade några minuter på att få ihop en någorlunda trovärdig annonstext, lyckades ta ett par bilder på mitt objekt som inte såg allt för anskränliga ut och satte sedan ut bilen för försäljning på blocket för 5.000 kronor. Sen var det bara att vänta.

Ett par timmar efter inläggningen av annonsen började telefonen ringa. Allt från 2.000 kronor till att jag skulle köra bilen till Malmö för snabb affär samt ett erbjudande om en trasig, men jättefin laptop i byte jämt upp. Artigt men bestämt klargjorde jag att jag inte var i behov av snabba pengar, skåneresor eller defekt datautrustning, utan bara ville sälja bilen till någon som förstår charmen med ett dement, men charmigt fordon.
Intresset höll i sej under hela dagen, men ingen som ringde verkade egentligen vilja köpa något, bara ringa och skämma ut det mänskliga släktet ytterligare genom att försöka bräcka föregående intressent med korkade förslag hur en bilaffär ska gå till.

Vändningen kom inte förrän morgonen efter införandet av annonsen, då en man ringde och sa att han var otroligt intresserad, och undrade om det gick bra att komma och titta på bilen redan samma förmiddag. Lite avtrubbad efter föregående dags märkliga upplevelser genom telefonlur och mejlväxling lät jag nog lite avmätt när jag förklarade att jag hade viktigare saker för mej, men att om han rappade på och kom innan lunch så. Jag lämnade en difus vägbeskrivning och han tackade överdrivet mycket, jag svarade med ett ”Visst” och la på luren lite för snabbt, satte på en kanna kaffe och glömde snart bort den sista i raden av ”seriösa” bilspekulanter och förskönk istället in i DN’s korsord.
Tjugo minuter senare ringde det åter på telefonen och en uppspelt stämma förkunnade att nu stog han minsann brevid bilen och beundrade den. Något chockad sa jag att jag skulle vara nere på gatan om ett par minuter, jag satt trots allt i minimal beklädnad utan en tanke på att lämna hemmet än på några timmar. 
Väl nere möttes jag av en korpulent herre som tog ett stadigt tag om min hand och förklarade att här skulle det nog bli bilaffär av, om jag bara var beredd att diskutera priset en aning. Julen står ju som bekant för dörren, och med 6 barnbarn tär det en del på ekonomin, förklarade han inte helt utan en viss stolthet över den digra potens hans barn tydligen innehade.
Jag suckade en aning innombords och stålsatte mej för att inte bara vända på klacken och stillsamt återgå till Söndagskrysset.

Han lutade sej som i förtroende en aning närmare, tittade runt omkring oss lite som att försäkra sig om att ingen hörde oss och sa: ”Det kan ju tyckas fjuttigt att vilja stå här som en andra gradens medborgare och vilja pruta, men med rådande konjuktur, ja, ni förstår säkert. Alltså förstod jag med all tydlighet att ni ville ha femtio för bilen. Jag är beredd att ge er förtiofemtusen här och nu, utan vidare diskussion.”

Jag kan utan att skryta inte påstå att jag är van att bli stående helt mållös, men nu tyckes jag ändå helt ha tappat talförmågan. Slutligen fick jag fram: ”Fö fö fö förtiofem?” och hoppades innerligt att han skulle ta mitt chockartade beteende som ett medfött talfel.
”Ja. alltså” sa han ”om det inte är att ta i för mycket. Jag kan tänka mej att gå upp någon tusenlapp till, men det är, om sanningen ska fram vad jag kan mäkta med under rådande omständigheter.”

Jag samlade ihop tankarna illa kvickt oc försökte dölja min chock bakom en rynkad pannoch sa slutligen: ” Jaaaa….Det är ju ändå advent, så visst. Förtiofem blir bra.”

Ett par minuter senare spruttade så min före detta bil igång och for iväg i ett blått avgasmoln mot horisonten, och jag stod skakig kvar på trotoaren med nittio stycken röda i byxfickan och undrade om jag skulle vakna snart. 
Jag röcks ur mitt komaliknande tillstånd av min mobils gälla signal, svarade och hörde en röst som sa: ”Du kompis, jag hämtar bilen för 3000 kronor”
”Skit påre” sa jag, gjorde ett litet skutt och försöket high fiva en lilahårig tant som hade oturen att passera just då.

Just som jag skulle öppna porten och försöka ta mej upp till mitt lilla hem kan jag svära på att jag hörde en viskande röst i den svala morgon brisen…. God Jul Bear….God Jul….

Satt i godan ro med morgonkaffet i ena handen och min nyinköpta tegelstensroman i den andra och fantiserade mej bort en aning i stadens första, riktigt kalla morgon. Förvisso härligt gnistrande i solen, men ändå med ett tydligt löfte om att ett par långkalsonger inte kommer att räcka till.

Till att börja med undrade jag hur jag, när jag hade chansen, inte stannade i värmen utan valde att flytta hem. Då, för ett år sedan fanns det inget alternativ när längtan efter den svenska våren blev för stor. Men tiden har ju en förunderlig makt att med knivskärpa karva bort allt det onda med tiden, så nu känns det lite som att jag flydde paradiset till förmån för överdimensionerade parkas och illasittande lovikavantar.

Den andra lilla tanken som slog mej var hur allt började. Jag menar, några var ju först med att hitta hit till vårt kylslagna lilla rike.
Ponera följande: En nomadisk liten grupp av jägare med familjer kommer grymtande knallandes utmed en vägg av is som av en händelse ploppade upp på deras boplats för ett tag sen. Deras resa för dom från vad som idag är södra Ryssland. Dom har just insett att Caspiska havet börjar bredda ut sej på ett sätt som verkar oroväckande, det blir svårt att hitta ett ställe  där man somnar torr men mest bara flyter runt när man vaknar, så dom bestämmer sej att ge sej ut på långpromenad. Efter några månvarv når dom så det vi idag kallar för Slovakien, och där blir dom sittandes.

Runt sin eld försöker dom inte allt för stortänkande männen komma fram till en fortsättning på sin resa mot livet. Dom spanar åt höger (norr) och ser i fjärran den stora isväggen, som nu verkar vandra bortåt. Men dom ser den bara knappt då den skyms av det vita, kalla från skyn som aldrig verkar sluta falla, och som alltid har den starka vindanden i släptåg.
Dom spanar åt vänster (söder) och ser en ocean av prunkande växtlighet, saftiga frukter, bytesdjur i övertal och en storslagen framtid i civilationens vagga, allt upplyst av en aldrig slocknad eld på himmelen.

Hmmmm, säger Fhaaddee, den störste och starkaste jägaren (senare fick densamme jobb som dörrvakt på Spy Bar), vi går åt höger, för jag har äntligen lyckats komma på hur jag ska göra för att knyta en bäver kring mitt skrev.
De andra runt elden petar sej nervöst i öron ögon och andra onämnbara kroppshål, alltför rädda för stryk  för att våga komma med andra förslag.

Några meter bort sitter kvinnorna och himlar med ögonen.

Så här är vi nu, oförmögna att göra något åt vår kyla (även om många gör sitt bästa för att fixa till det genom växthuseffekter) men ändå med en kärlek till att vara medlemmar i den minskande skara människor som trots allt får chansen att uthärda en förfrusen tumme, isskrapor och broddar.
(Det bör tilläggas att stammens Shaman, som just börjat upptäcka det roliga i att kombinera eld med diverse växter, försvann vidare västerut samma natt och grundade ett eget rike en aning söder om Sverige)

Och ett tillägg till gårdagens inlägg: Saknar man cykel eller moped, så brukar det funka rätt bra att bara prata också…har jag hört

hur man än vänder och vrider på saker (förutsatt att dom inte sitter fast på kroppen) så brukar det slutligen bli ganska bra (vilket förresten stämmer överens även med vissa saker som råkar sitta fast på kroppen)

Jag har en vän som är inne i en av dessa faser i livet där det mesta går snett. Senaste halvåret har han blivit av med körkortet på grund av märkliga omständigheter kring hostmedicin och en hyrbil från Statoil, han har blivit varslad från jobbet och hans guldfisk frös ihjäl efter att ha tillbringat en natt på taket till en friggebod.
Den senaste och möjliget till synes den värsta händelsen råkade han dock ut för för ungefär fyra veckor sedan, då han, i brist på gilltigt körbevis tvingades att ta mopeden till vår veckoträff på stamkrogen.

Det här fenomenet med höstlöv och minimala skottkärsliknande däck på scootrar har attlid facinerat mitt sinne. Jag vet inte om just facinerat var det första ord som for igenom min väns huvud när höstlöven beslöt att förflytta honom till mötande körbana och väldigt närgånget säga hej till Herr Volvo. Inte heller torde det vara just detta ord som kändes nära till hands när han i präktigaste manér gjorde, enligt ögonvittnen, en perfekt utförd tysk i pikstil över Volvon och landade på fötterna bakom densamma, må så vara med en aning darrig hållning, men ändå ett fullgott nedslagg under omständigheterna.
Allt väl så långt, om det inte vore för den stackars flickan på cykel som under en längre tid legat i baksuget efter Volvon med förhoppning om att spara lite kraft och ork till den grymma stigningen uppför Götgatsbacken (för icke invigda kan denna backe belägen på Söder i huvudstaden, oavsett färdhåll, helt klassas med ett väl tilltaget fjäll i norra Sverige, fast med Stockholms mått mätt. Alltså något högre än en kulle)

Höstlöv och blankslitna cykelhjul kan också te sig något facinerande om man är åskådare. Kanske är det dock inte heller det första ord som hoppar upp i hjärnan om man  mitt i uppladdningen för en grym stigning på cykel helt plötsligt får en man nerfallande framför sig. En man som förutom en uppenbar talang att falla ner på trafikerade gator och, förvisso,  landa få fötter, dessutom väljer att mäta nästan två meter i strumplästen och väga ännu mer därtill.

Nu vet jag inte om det finns någon anledning att fortfölja förloppet, men i delad ambulans for de tu iväg i solnedgången mot Södersjukhuset för omplåstring och omvårdnad, och för att under de märkligaste former hitta kärleken.

Mopedpojken och cykelflickan är sedan en månad tillbaka ett oskiljaktigt par, och vore det inte för alla sårskorpor, gipsade ben och bandagerade lemmar, så skulle ingen tro att dom inte vore ett kärlekspar som alla andra.

Så upp på osäkra färdmedel nu alla olyckliga singlar. Den sanna kärleken gömmer sig bortom nästa trafikolycka

Ibland är det lätt att vara ödmjuk, andra gånger inte lika lätt.

kan väl knappast ha passerat någon att denna bristfälliga lilla varelse inte varit så värst aktiv under de senaste månaderna, och att det saknats både tid och enegi att hålla bloggen igång. Trots detta vore det synd och skam att inte plita ner några rader då och då. Om inte annat för att fingrarna behöver sin dagliga motion och hjärnan är i ett bedrövligt stort behov av tömning.

Jag har ägnat den senaste veckan med att försöka komma fram till hur den här bloggen ska se ut i framtiden. Jo, jag vet att det fungerade rätt bra innan det stora uppehållet, men att skriva en mindre novell varje dag tär på den lilla tidsmarginal som knappt existerar som det är, och även om det ger otroligt mycket att få en så possitiv respons som jag av någon outgrundlig anledning fått, så är jag inte säker på att det är rätt väg i det där långa loppet som kallas livet.

Länge har jag funderat på om jag ska föra in fler av mina intressen i bloggen, jag har nämligen ett par sådana som inte innefattar vardagliga katastrofer och en oberäknerlig omgivning.

Mern efter stort övervägande så har jag bestämt mej. Jag ska blogga om ingenting….eller kanske allt. Jag ska helt släppa strukturen kring bloggen och låta den vandra sin egen väg. Låta den sväva runt likt ett stimm med krill i cyberns världshav.

Så välkomna till en helt ny Bear här på Metro. En Bear som om möjligt är än mer oberäknerlig än tidigare.

Jag hoppas att vi ska komma överens även i fortsättningen

Jag har hundra och åter hundra ursäkter och bortförklaringar till att bloggen legat nere ett tag, men tänker inte yppa en enda av dom för er.
Inte på något sätt för att det är hemligt, utan för att det är av föga intresse varför. Låt oss bara vara nöjda med det faktum att jag inte kunnatskriva på ett tag, lite så där lagom mystiskt….

Jag har under denna långa resas gång mött mina egna tvivel oftare än någonsin, och känt saknad efter sådant jag inte ens i min vildaste fantasi skulle kunna tänka mej sakna. Helt plötsligt får man en förståelse för charter resenärer som envisas med att packa ner knäckebröd och Kalles kaviar.

Vad jag vill ha sagt med detta är naturligtvis att jag måhända hamnade i moderslandet en aning tidigare än beräknat, och på många sätt är jag redan det, även om det mesta av mej befinner sej lite varstans.
Jag ska komma med en er alsomfattande sumering inom kort…Kanske….

Jo, jag lovade ju i ett svagt ögonblick att detta skulle hända, och nu har det hänt. En Bear bland pingviner.

En sak ska man ha väldigt klart för sej, och det är att inte närma sej dessa djur i tron om att de skulle vara fredliga och sympatiska animaler,med enda uppgift i livet att gå lustigt, lite som Johannes Brost efter en gratisbjudning. Nej,med dessa djur i sikte bör man iaktaga största försiktighet.

Platsen för mitt första möte med dessa icke så flygbara fåglar(Skansen borträknad) var ett illa valt ställe vid namn América del Sur, en av de större pingvinkollonierna så här långt norrut, på randen av den södra polcirkeln. et är alltid en speciell känsla när man för första gången möter ett djur i sin rätta miljö, det mäktiga lejonet strövandes på  savannen. Gorillan stilla sittande i de dimhöljda bergen. Pudeln, fastnaglad under min högra sko.
Att få vara med pingvinerna under en dag i deras liv, från tidig morgon till sen kväll, nåja, ganska sen eftermiddag, var inte bara fantastiskt, det var kallt också. Ochäven om dessa djur borde vara vana vid detta väder, oc än värre då sommaren nästan är här, så var det endå rebellpinvinerna som fångade mitt hjärta mest.

Jag anlände till stranden starx innan sju på morgonen, då satt den här krabaten redan gömd från de andra pinvinerna och hade det gott och mysigt , och han satt fortfarande där när jag lämnade kollonin runt femtiden på eftermiddagen. Jag såg så mycket av mej i den stocken, och nej, nu tänker ni fel. Underbart att se ett sådant föredömme i naturen.
Så där satt han nu och spanade lungt på polarna som dök i parti och minut i det isakalla vattnet, försökte gå över vassa stenar, och såg ut att lida i största allmänhet, i den mån en pingvin kan se lidande ut.

Det bästa med besöket var ändå det faktum att ungarna just börjat flytta runt lite på sej, och för första gången visa upp sej för omvärlden, för hur man än vrider och vänder på det, så är det ändå rätt meningslöst att försöka motstå dessa små dunbolster.

Nästan så man blir lite sjuk…..

Med vinden och kylan som bästa vän, var jag slutligen tvungen att lämna dessa underbara djur, men endast med ett löfte om att snart komma tillbaka.

När man far omkring som en jojo över en kontinent, vilken som helst, så är det ändå dom där få stunderna man faktiskt stannade upp och andades som man slutligen minns.

Och att under dessa korta stunder dessutom få ta del av traditionella begivenheter gör ju nte saken sämre.
Låt mej få klargöra att man i denna del av världen, fortfarande de sydligaste delarna av Sydamerika, är föga imponerad av grisar.
Nej, här är det lamm och får som äts när det nalkas fest.

Jag fick den stora äran att få närvara när en släkt av dignitet, åtminstonde till antalet, bjöd upp till grillfest.
Jag fick strikta instruktioner av min värd att vara klar för avfärd klockan åtta på morgonen. Efter upphämtning och en timmas färd i en tvivelaktig jeepliknande automobil kom vi fram till festplatsen, belägen på toppen av ett sandtag. marken var billig där fick jag som förklaring på min fråga om inte läget kändes en smula riskabelt. Vackert beläget var det dock, den något ostabila omgivningen till trots.

På denna billiga mark hade släkten tillsammans byggt upp ett helt litet festivalområde med en köksbyggnad, en festlokal och en jättelik eldningsplats som socker på moset.
När vi anlände var det redan full fart på området. Resten av släkten hade kommit redan sju på morgonen för att starta upp brasa och förbereda allt som förberedas bör.
Jag blev raskt visad till den lavaliknande glöd som lammet redan roterade över, ty det är vid glöden männen samlas. Nu kan man ju till en början undra vaför det ska behövas närmare trettio karlar för att vakta ett lamm, men svaret är lika självklart som uppenbart. Sprit!
Vid det laget vi kom dit var redan merparten av den manliga populationen ganska så på kanelen, och dom som inte var det, var fasligt nära att hamna på den sidan av nykterhetsstegen.
Då jag, kanske av gammal vana, inte tycker att starksprit är någon vidare frukost,  och möttes  av höjda ögonbryn och ett illa dolt förakt när jag förklarade detta
Jag kände att min plats kanske inte är vid en pyrande glödbädd, utan i köket.
En av fördelarna med att vara svensk i den stora världen utanför våra gränser, är att man kan komma undan med det mesta. Till och med att beträda kvinnornas oskränkta domäner, inkluderat köket. Kvinnor är, har jag märk, betydligt öppnare för nymodigheter och oliktänkande även här…..
Det var  lika många kvinnor i köket som det var män vid lammet, och dom fyllde, nära på, samma funktion som männen, med ett välkommet undantag. Här var det kaffe som dracks.
Jag fick en kopp instucken i handen innan jag ens hunnit över tröskeln och försökte till en början att sociallisera mej med den innhemska kvinnosammlingen så gott det gick, men insåg ganska snart att jag inte platsade i gänget, uan tog min tillflykt till en stol lägligt belägen i ett hörn.
Att kvinnor kan prata mycket är ju en av alla dessa saker man trodde att man visste, men aldrig riktigt tänkt på, så där i allmänhet.

Jag tänker rätt så mycket på det nu.

Trettio kvinnor som pratar konstant, allihopa, hela tiden är ett rätt så hypnotiskt och facinerande ljud, särskilt på ett språk man inte till fullo behärkar. Vad än värre är, är det faktum att var och en av dessa trettio kvinnor, dessutom verkar uppfatta vad dom övriga tjugonio säger. Det är, för en stackars svensk emigrant, rätt så skrämmande. Jag trodde ju i min enfald att dom bara malde på av gammal vana, och brydde sej föga om vad som sas omkring deras egna ord, men som på en given signal började alla skratta, exakt samtidigt. Om och om igen hände detta fenomen. Ala skrattade samtidigt. Facinerad följde jag dettta skådespel från min säkra sfär i hörnet under två timmar tid.

Då, klockan elva stannade allt omkring mej upp. Kvinnorna lämnade köket lika fort som en påtänd ekorre.
Jag lyckades haffa en av de damer jag träffat vid ett tidigare tillfälle, och frågade något chockat vad som hände.
Siesta! Var det svar jag fick. Då siesta inte är någon vedertagetn aktivitet här nere, så blev jag en aning fundersam, men fick snart svaret serverat.
Efter fyra timmars konstant drickande, var dom flesta, för att inte säga alla karlarna så plakat, att dom som forfarande var vakna, knappt tog sej upp i sittande ställning.
Så i en dans som skulle göra tranorna vid Hornborgarsjön gröna av avund, knölade kvinnorna in sina respektive i bilarna med en skrämmande effiktivitet, och i ett dammoln försvann dom iväg ner för sandtagets slingriga väg.

Kvar blev jag, ett färdiggrillat lamm och en pudel vid namn Alf.

(ingen fara, Alf är inte med på denna bild)

Man blir alltid en aning ödmjuk när man lämnas kvar någonstans och inte riktigt vet när man åter får möta civilisationen.
Nu hann ödmjukheten bara vara  i drygt två timmar, sedan kom karavanen av alkoholdoftande fordon glatt åkandes tillbaka, och eftermiddagen bjöd på en formidabel festmåltid, nästan helt utan alkohol. Om det är en sedvänja, eller om spriten bara råkade vara slut låter jag dock vara osagt. Men hur fulla dessa män än må ha varit, så visste dom iallafall hur man tillreder ett lamm på bästa sätt, och att börja dricka tidigt på morgonen är ju knappast något som är främmande för oss nordbor (finlandsfärja någon?) så fördömmandet lägger jag glatt på hyllan och väntar med spänning på en vandring bland pingviner. Raport kommer inom kort…