Svår tandvärk är en enorm befrielse när den går över

När jag kommer dit nästa morgon har Finlay och Ida redan kasserat mössen. De frågar mej var nummer 7 är någonstans.
”Nummer 7? Ja hon…jag menar den kasserade jag igår”, sa jag, ”Hon var i dåligt skick efter att jag råkat trampa på henne”. Jag visade tydligt att jag ville gå iväg.
”Jaha…det finns inte antecknat någonstans…”, sade Ida och blickade i journalanteckningarna.
”Näe”, svarade jag kort och skyndade in på mitt kontor.
Jag hade lagt Lucy i en skrivbordslåda igår eftermiddag då jag misstänkte att Finlay och Ida skulle ta livet av mössen när de kom idag. 
Något nervös öppnade jag nedersta lådan i mitt skrivbord för att kolla att hon fortfarande var där. Lucy!
Där satt hon och nosade rätt upp i luften, och såg på mej. Jag log.
Jag tog försiktigt upp henne och satte henne på min axel. Jag greps smått av sorg för Lucy, de hade ju dödat hennes vänner. Eller vi, rättare sagt. Jag vet ju inte vad hon hade för relation med de andra, men ändå.
Jag vände mitt ansikte mot henne där hon satt på min axel och viskade förlåt. Hon tvättade sina tassar och såg på mej med nosen i vädret.
”Vad är det för oreda du har ställt till med här Lucy?”, viskade jag åt henne när jag såg ner i lådan. ”Det är ju en massa bös här nu…”.
Jag måste städa undan det här innan chefen kommer och hämtar mej till mitt nya kontor i eftermiddag.
Jag tog lite papper och torkade rent i lådan, och kom att tänka på att jag inte kan ha med Lucy till nästa våning, då jag skulle få en ny arbetskollega idag.
Jag får helt enkelt ta med Lucy hem, på lunchen.
Att få jobba ihop med någon känns alltid kul och spännande, fast nu hade jag ju inte något preparat färdigställt för humantest och min kollega kanske skulle rynka på näsan åt mej för det. Och säkerligen skulle hon inte ha uppskattat att Lucy var med mej överallt.
Hemma har jag en bur som skulle passa utmärkt för Lucy att sova i. Det är en mindre råttbur som den tidigare hyresgästen lämnat kvar, jag tänkte slänga den men nu får den bli till Lucys sovrum istället.
Min lägenhet är en tvåa, med ett stort kök. I vardagsrummet står ett bord, en tvåsitssoffa och en gammal teve.
I sovrummet har jag bytt gardiner eftersom de gamla var bruna. Jag vill ha ljusare färger i sovrummet. I övrigt låter jag lägenheten vara som de andra lämnat den.
Jag har dock fortfarande problem med de amerikanska dörrknopparna, som de har istället för ordentliga handtag, men jag börjar vänja mej.

I den amerikanska förläggningen i Afghanistan;
”Sarge, det hus ni sprängde var ett dårhus av nåt slag. Alla därinne dog. Det blir ett jävla liv om detta i media, men er identitet är skyddad.”
”Va? Vad säger du Kapten?”, Sarge sjönk modlös ihop i stolen framför hans befäls skrivbord och skakade på huvudet. Han började knåda sina händer.
Han såg deras blod på dem, de gamla och unga, de sjuka och friska, de hoppfulla, ledsna och förtvivlade han dräpt. Deras blod. Människornas.
”Det jag sade! Se för helvete till att kolla skyltarna innan ni spränger, är det en röd halvmåne ger ni fan i sprängmedel!”
”Uppfattat Kapten!”. Med en djup suck sträckte Sarge på sej, för att skaka av sej känslan av obehag.
”Ni hade en jävla tur att det var dårar, som ingen frågar efter, nästa gång kan det vara riktiga människor, eller ja, friska!”
”På ett sjukhus, kapten?”
”Utgå ljushuvud!”
Sarge ställde sej i givakt och gjorde honnör och gick därifrån.
Han gick in till kasernen för att berätta för sin grupp vad de hade gjort. Mg grät förtvivlat redan när Sarge kom in.
”Lediga!”, ropade Sarge.
”Hur är det, Mg?”
”Jag vill hem, Sarge, hem.” Mg torkade bort tårarna och samlade sej.
”Jag har fru och tre barn hemma, jag åkte hit frivilligt men fattar inte vad vi gör här”, sade Mg.
”Ingen av oss fattar det, vi lyder order, inget annat”, svarade Sarge.
”Jamen jag vet ju inte vad som är sant! Vi hör så mycket skit om varför vi är här!”, Mg grät förtvivlat igen.
”Du”, svarade Sarge, ”Jag älskar dej, och det är den enda sanning jag vet på det här jävla stället!”
”Detsamma Broder”, svarade Mg lättad med en kram.
”Håll ut”, sade Sarge. ”Det är en order”.

Jag gjorde mej iordning för att åka hem med Lucy nu på lunchen. Men i vad skulle jag ta henne med mej?
Portföljer och liknande kollar alltid vakten, och rocken får jag ju inte ha på mej hem. Någon jacka har jag inte nu på sommaren.
Jag kollade min byxficka, den verkade stor nog, jag lade undan nycklar och papperslappar till den andra fickan med mobiltelefonen i, och testade snabbt att lägga ner henne där.
Hon höll sej stilla. Bra. ”Då går vi hem, Lucy!”, sade jag med låg röst.
När jag gått en bit och närmade mej vakten började hon krångla därinne. Jag kunde inte vända nu när han sett mej, det skulle väcka misstankar.
”AJ”, hon satte klorna kraftigt i mitt ben, vakten tittade förvånat upp, ”..Just called…to say..i looove youuu…” sjöng jag som ursäkt när jag var vid vakten.
”Har du andats in ångorna av era experiment?”, frågade vakten och log.
”Nejdå”, hon högg till igen, ”Aaaj!…feel good, daradarada!”.
Vakten gjorde stora ögon och började dansa, gav till ett Michael Jackson liknande tjut och gjorde en moonwalk framför mej.                Jag höll gillande upp tummen och skyndade ut på parkeringen.

/Pastorn

Mina arbetsdagar spenderar jag mest med att glo på diagram och molekylscheman, samt i försöksrummet, där mössen huserar.
Det är nu en månad sedan jag började här, nervös och efter en skrämmande flygresa från Sverige.
Jag har ett eget kontor, eller rättare sagt krypin, mellan provrörslabbet och försöksrummet. Det är skönt att kunna stänga en dörr om sej då och då, för att ifred kunna sitta och koncentrera sej på arbetet.
Mitt skrivbord är av normalstandard och har två dataskärmar, de obligatoriska in och ut-korgarna, en vit pennhållare, och en massa papper med mina anteckningar på.
En transistorradio modell äldre står på fönsterbänken och skrålar nyheter och musik hela dagarna, och utsikten från mitt fönster är över vår imponerande parkeringsplats.

Jag är sällan inne i själva provrörslabbet, då mitt arbete består i att studera molekylstrukturen på signalsubstanserna, samt att analysera mössens reaktion på våra provämnen, inte att blanda dem.
Och jag har fått en ny vän, Lucy.
Lucy hoppade ut ur en låda med provmöss och satte sej på min axel.
Sedan satt hon bara där och tvättade tassarna.
Då jag förvånat vridit mitt huvud mot hennes håll, såg jag in i hennes ögon.
Efter det kan jag inte använda henne i våra försök.
Jag gav henne genast namnet Lucy, efter Marianne Faithfulls whiskeyhesa ballad om Lucy Jordan.
Vi märkte våra möss med en ring runt högertassen, för att enkelt kunna rapportera om testerna,  t.ex att nummer 5 svarade dåligt på den injicerade substansen, medans nummer 4 reagerade med paralysia.
Lucy var nummer 7 av 7. Och henne håller jag undan. Jag känner nåt för henne, vet inte riktigt varför. Men hon visade mej tillgivenhet. Och så är jag inte ensam längre.
Hon får numera hänga med mej nästan överallt här, och sitter mest på min axel och tittar på dataskärmar hon med här på kontoret, när jag sitter och noterar molekylförändringar och studerar tidsdiagram.
De gånger jag går in i provrörslabbet stoppar jag henne i fickan, på grund av sanitetsskäl, men hon får ju egentligen inte gå in dit alls.
Våra experter i virologi skulle bli alldeles vansinniga om de visste att jag går omkring med en vit mus i fickan och på axeln hela dagarna.
Hon är snällt kvar där jag sätter henne, stoppar jag henne i fickan är hon där och sprattlar litegranna då och då tills jag tar upp henne igen, sätter jag henne på min axel sitter hon snällt kvar tills jag tar ner henne.

Härifrån mitt kontor kan jag se hur de andra arbetar i labbet en bit bort. I vita rockar blandar de ämnen i provrör, och antecknar saker i sina block. Alltid verkas det bråttom på något sätt, som om vi inte har den tid vi har. Jag är skyndsam jag med, mest av gammal vana, men jag vet inte om det går fortare för det.
Det är två anställda i provrörslabbet, en man som heter Finlay och en kvinna vid namn Ida, de blandar olika ämnen enligt mina instruktioner och dessa ämnen injiceras sedan i mössen.
Det är mitt arbete att genom att studera molekyler och förändringar hos mössen tipsa Finlay och Ida om tänkbara åtgärder för att få fram ett effektivare ämne.
De blandar sedan detta ämne, som sedan testas, och sedan analyseras och förfinas genom mitt studerande av molekyler, substanser och reaktioner. Allt tills vi når ”Nirvana” som vi kallar det, den ultimata substansen för vårt mål.
De är trevliga, Finlay och Ida, men inte särskilt pratsamma. De är anonyma rockar, som jag, som springer runt och gör vad de ska, de hälsar och är trevliga, men i övrigt är vi helt och hållet proffessionella mot varandra.

Jag sätter ner Lucy på skrivbordet och ger henne lite ost från min macka, lutar mej tillbaka och äter lunch.
Efter en stund ser jag min chef komma halvspringande in genom dörren på andra sidan labbet. Jag tar försiktigt tag om Lucy och stoppar snabbt ned henne i fickan.
Han är på väg hit, så jag sopar undan lite smulor och sväljer den sista tuggan.
Han kommer in till mej, hälsar och ber mej följa med. Jag reser mej och går efter honom upp till hans kontor, där han visar mej att jag ska sätta mej ner.
”Proverna går framåt”, säger han, ”Bra jobbat!”
Jag nickar.
”Du får kassera mössen nu då vi ska inleda de humana testerna om två dagar”. Vad? Jag ryser vid tanken på Lucy. Och det känns alldeles för bråttom.
”Med all respekt, det är för tidigt!”, svarar jag.
Det var för tidigt, vi hade inte nått dit där alla djuren reagerade någorlunda likt varandra på substansen, och den var fortfarande under utveckling, och inte alls i närheten färdig för humantester.
”Vi har inte mer tid”, svarade han kort.
”Du ska börja arbeta tillsammans med en ny kollega, hon heter Camilla och är ansvarig för de humana testerna av preparatet. Hon kommer hit i morgon, och du flyttas upp en våning och får samma typ av kontor men således arbetar du nu med människor istället.”
Jag nickade förvånat.
Nu är det skarpt läge, slut på gissningarna och början på vetskapen. Här finns inte utrymme för tabbar, och vi har inte ens ett färdigställt preparat ännu. Och Lucy, henne blir det inte tal om att kassera, jag får smuggla med henne hem på något sätt.

/Pastorn

”Sarge!”
”SARGE!”
De låg ner i mörkret, runt omkring dem smattrade gevär och skottsalvor. De hörde upprörda röster och såg skuggfigurer på avstånd närma sej dem, där de låg.
”Vakna för helvete! Var är du någonstans? Är du träffad?”
De var ett fireteam från ett FN-förband i Afghanistan, och de hade blivit tillkallade till en större byggnad i staden, där det förekom misstänkt rebellaktivitet.
”Jag är här, Nej”.
”Klockan sex, motorfordon, order?”
De såg ljuset av billyktor närma sej grinden utanför gården där de låg och tryckte.
”Klockan sex, motorfordon, ORDER?”
Deras ljusa klädsel hade röjt dem, och fler var på väg emot dem.
”För helvete Sarge!”
”MG ger skyddseld mot grinden, Johnton och Drago ger verkanseld fienden höger flank, VERKSTÄLL!”
Sarge tog liggande fram sin kikare och tittade sej omkring bland skottljud, eldsflammor och skrik.
”Klockan två, tre män, BEKÄMPA!” Han kikade neråt.
”Klockan fyra, maskingevär, BEKÄMPA!”
De såg människor falla som käglor, men ändå kom det bara fler.
Sarge lade ner kikaren och höll upp höger hand.
”Upphör!”
”MG lägg satchel här, armera!”
”Uppfattat”
”Skugga mej höger, huvuden nere.”
Sarge riktade handen mot höger, krålade mot en öppning i grinden där borta, som verkade öde.
”På tre, rusning klockan 10, alla efter mej, Verkställ.”
De räknade till tre, Sarge reste sej försiktigt och de sprang med nedböjda huvuden mot grinden.
Sarge såg en klunga på tre fyra palmer utanför grinden.
”Ögon öppna, MG vaktar bakåt”.
Han sprang dit. De andra följde spanande efter.
Sarge lade sej ner i gräset under palmerna och tittade i kikaren mot gården.
”Satchel, detonera, verkställ!”
Med ett enormt dån exploderade trädgården och halva det hus där de just varit.        
Det tjöt ordentligt i öronen på dem allihop, och för ett par sekunder var de alla smått förvirrade.
Efter smällen kollade de varandra och sej själva, att de hade alla kroppdelar kvar och inte blödde.
Det hördes skrik och allmänt kaos runt huset och gården de sprängt.
Sarge riktade högerhanden mot en väg höger om dem och sprang hukande dit med gruppen efter.
”Sarge, tack!”
”Uppfattat”
Vid vägen väntade en bil in dem, de hälsade snabbt och klev in.
De pustade ut, men satt för övrigt tysta och tittade in i natten.
Alla riktade de blickarna snett uppåt himlen genom rutorna och önskade sej vara någon annanstans.

/Pastorn

När bilen stannat och jag ska gå ut, letar jag nån sekund frenetiskt efter dörrhandtaget. Men mannen bredvid mej har redan gått ut, öppnat dörren och håller artigt upp den.
Jag kliver ut i ett soligt Seattle. 
Strax utanför stan ligger detta laboratoriekomplex med fyravåningshus i tegel och stora glasfönster.
På parkeringen är det tydligt markerat vem som ska stå vart, märker jag på vägen upp till entrén. Både i asfalten och på blå skyltar med vit text står stora siffror.

Något nervös leds jag in i en byggnad som skulle kunnat vara ett sjukhus, men här är det ljusare och betydligt bättre stämning.
Med självförtroendet stärkt möts jag av en man i vit rock och glasögon.
”Tore?”
”Yes, thats me”, svarade jag och tog i hand. ”Sorry, but i dont know exactly what i am supposed to do here…”, sa jag och tittade frågande på honom.
”Prata svenska istället”, sa han och skrattade. Jag log.
”Du skall få skriva under några dokument först, ja tystnadsplikt och sånt, och sedan få reda på vad det är de vill du ska jobba med här.”
”Måste jag lova att knipa käft INNAN jag får veta vad jag ska göra?”
”Ja, ditt arbete här hos oss är sanktionerat av den Amerikanska staten”, han går några steg och vinkar snabbt åt mej att följa med, ”och de tar allvarligt på säkerhetsrisker.”

Vi går igenom ljusa kliniska korridorer, och jag känner igen mycket av miljön hemifrån, ifrån mitt eget labb. Jag vill fråga mer, men hinner inte.
Vi skyndar ner för en trappa, släpps in igenom en dubbeldörr och kliver in in ett imponerande vackert kontor, där en man reser sej från sin stol bakom skrivbordet och sträcker fram sin hand emot mej.

Jag fick samma känsla som när jag som barn skulle ta prästen i hand efter de två gånger jag var där i mitt liv, i kyrkan.
Jag liksom krökte mej i någon slags skam över min varelse, och sträckte fram min hand till svar. Min far hade följt mej dit, till kyrkan dessa två Söndagar.
Det var en konsert, vill jag minnas, samt nåt babbel om Gud den andra gången, med nattvard som skulle vara det blod Jesus spillt för min synd. Far tittade menande att jag skulle ta emot den.
Inget som gav mej mer än ickeexistensens sura dryckesrus.

När far efteråt tände en cigarett på kyrktrappan viftade jag åt honom att låta bli, för jag visste på nåt sätt att de andra där inte såg på sådant med blida ögon.
”Gud ser även om jag röker i smyg, så varför skall jag göra mej till?” Sade far förmanande till mej.
”Nej”, svarade jag, ”Gud kan inte se allt”. ”Då hade Han sett mej”.
Far log och tog min hand. Det var den enda gång han gjorde det.

”Välkommen hit Tore!” Sade mannen bakom skrivbordet.
Vi tog varandra snabbt i hand, han letade kort efter sina glasögon, satte dem på sej och lade fram en pärm med papper och bad mej sitta ner.
”Tack”.
Han satte sej ner i sin läderklädda kontorsstol.
”Du ska först skriva under detta dokument”.
Han tog ur en låda fram ett papper med stämplar och en underskriftsrad på och lade framför mej där jag satt, knäppte med pennan och gav den till mej.
Jag såg att det gällde tystnadsplikt.
Och här var det tydligen allvar, inte något fick jag yppa om att jag ens varit här om jag skulle tacka nej.

Jag hade naturligtvis redan bestämt mej för att börja arbeta här. Med lite tur kan jag göra mej både en hacka och ett namn.
Jag skrev under utan att läsa det närmare, då det kändes oförskämt att göra det.
Han nickade tackande och öppnade pärmen framför mej, ”Läs igenom detta noga, och ta god tid på dej. Skriv sedan under om du är villig att utföra detta arbete åt oss”.

Min forskning i Stockholm hade handlat om att blockera Serotininbehovet i känslocentra, för att omintetgöra känslor.
Det fanns mycket pengar att tjäna på en sådan upptäckt då depression och psykisk utbrändhet blev allt vanligare i hela den rika världen.
Vi hade kommit en bit på väg, och mina upptäckter på möss hade omnämnts i Dagens Medicin och Journal of the American Medical Association.

Genom ett blockämne vi kallade ”H144″ (H efter Hippokrates, 144 efter det antal ämnesblandningar som krävdes) hade vi fått möss som tidigare var livrädda, att helt utan rädsla gå fram till katten och bli uppätna.
De hade skrikigt av förmodad fysisk smärta, men ändå inte försökt fria sej.
Det finns tyvärr inget sätt att säkert veta att mössen inte bara är drogade och allmänt förvirrade, men de verkade enligt vår veterinär både vakna och klara i den obligatoriska labyrinttesten innan.

/Pastorn

Jag har sedan en tid forskat i substansen Serotinin på ett labb i Stockholm, och nu fått ett brev med en förfrågan om att skapa ett blockämne som bygger på min forskning om att utesluta behovet av signalsubstanser i känslocentrat i hjärnan.
Brevet var belagt med sekretess, kanske just för att syftet med ämnet är att helt ta bort förmågan att känna känslor.

De vill att jag kommer till deras laboratorium i Seattle, Washington för att slutföra min forskning där.
Då jag läser att min lön för mödan är extremt generös, förstår jag att de menar allvar med mina förhållandevis små upptäckter i blockeringingen av signaler till och från känslocentra.

”2465 soldater och hjälparbetare tog idag sina liv i Afghanistan” , och liknande var en återkommande replik på teven, i media i övrigt sedan en tid tillbaka, då en själmordsvåg nu verkat drabba större delen av världen.
Självmord bland befolkningen, och särskilt då bland de som ansågs vara psykiskt stabila med ordnade förhållanden, hade ökat lavinartat på bara något halvår.
Bolagschefer och högt uppsatta politiker hade plötsligt tagit sina liv.
Det har talats tyst om åtgärder, men det har ändå rapporterats utan förvanskning för att på så sätt avskräcka människan från en frivilligt självorsakad död.

Det står tydligt i brevet att jag ovillkorligen måste resa dit i morgon, biljetter och pengar finns i kuvertet.
Min första tanke var att jag inte orkar gå upp klockan fem på morgonen och flyga dit ner, jag ville inte tänka på min flygrädsla.

Om våran globala självmordskatastrof, som jag motvilligt hört och ströläst om sedan en tid, bryr jag mej inte nämnvärt eftersom det är ett naturligt slut på Darwins teori. Alla dör.
Men så länge jag får bra betalt så, visst, jag ska se vad jag ska där och göra.

Klocklarmet pep mitt i en dröm om att jag stod i midjedjupt vatten, och skulle döpas;
Jag har aldrig tidigare haft en så fånig dröm, men i drömmen var det inte ett dugg fånigt, utan till och med vackert.
Jag slängde bort drömmen när jag vaknat till och gjorde mej i ordning för den långa flygresan.
En taxi stod redan utanför min port när jag kom ner med  väska och handbagage.
Taxichauffören var vänlig och hjälpsam och inte irriterande pratig som vissa. En del ska ju berätta allt om snoriga barn och barnbarn som ingen vill höra, eller ens uppleva i första hand.
Jag sade till honom när han släppte av mej vid gateingången att jag uppskattade hans tystnad och gav honom en hundring i dricks.        Han nickade och log.

22 timmar senare landar jag på Tacoma International Airport i Seattle, WA. Jag ser att teveseriens mörkklädda män med svarta glasögon finns i verkligheten också, de står med en skylt med mitt namn på och väntar in mej.
Jag småler vid tanken på att min mor aldrig skulle trott mej om jag berättat detta för henne. Att de ser ut så i verkligheten också, vilka de nu är.
Förmodligen skulle hon inte bry sej om det.

Jag går fram emot han som bär skylten med mitt namn, och presenterar mej.
Han tar mej inte i hand utan visar mej vägen ut till en stor, svart bil som står utanför. De andra kliver till min förvåning in i en annan bil längre bort, det är bara jag och skyltmannen som åker i den första.
Jag sitter tyst i bilen, och mannen likaså, men medans jag glor ner i golvet ser han sej världsvant omkring, som spanande efter möjliga hot.

/Pastorn

”Du var verkligen ensam, då du ropade efter mej och omfamnade luften med dina armar och bad mej vara där.
Jag var där, men du trodde jag var upptagen med annat, jag har ju flera barn.
Se, jag älskar dej, och jag lämnar dej aldrig.
Jag kan inte gå och fråga någon annan, om han vill vara Du.”

/Pastorn

Då och då möter jag de som ivrigt försvarar den sanning de har.
Kraftfullt och besvärat nästan skriker de ut att de vet ditt och datt och om du inte genast tror detsamma är du dömd för evigt till att brinna i helvetet med fan och hans berömda moster.
Det kan vara en Bibeltolkning, eller en grundläggande livsavgörande vetskap om Gud och verkligheten, som ingen får säga emot eller ha en annan tolkning av.

Jag älskar när någon som gör detta slutar göra det.

Jag menar helt enkelt, att om någon tolkar liknelsen om den förlorade sonen som att man ska köra en röd Saab 9000 till Växjö varje fredag klockan 15.33, och man själv har en annan tolkning, så låt det vara.
Man kan ödmjukt säga att man tror det betyder något helt annat, och fråga om han/hon vill höra, men sedan inget mer än så.
Inget tjafs, inget gnäll, inget fördömande.

För Sanningen står på egna ben, och uppdagas i varje kristen människas liv vartefter tiden går och han/hon kan ta emot den.
Där vi är, är vi bara idag. I morgon är vi någon annanstans.
Ett litet steg för vissa, ett månkliv för andra.

Ingen har någonsin gått fel på grund av en felaktig Bibeltolkning, går någon fel så gör han/hon det av egoism, tolkar Bibeln därefter och tvingar andra att göra detsamma.

Jag har mött sektmedlemmar i olika sammanhang och de har det gemensamt att de aldrig trott på den skit de blivit itutade ifrån början, de har verkligen försökt men innerst inne har det alltid känts fel.
Samtidigt har många av dem tidigt utvecklat en egen sann tro, trots att de varit fångna och förledna. Sanningen har stått på egna ben.
Många är ändå rädda för resten av sina liv. På grund av de sår som skrikits och karvats in i deras hjärtan med illa rättfärdig bibelkniv.

Helt i onödan.

För även om Gud är den enda och det enda vi någonsin behöver frukta, så betyder inte det att vi ska vara rädda för Honom, Den ende som verkligen älskar oss mest av allt.
Han har våra liv i sina händer, inte vi, det är sant, men det är betydligt mer kärleksfulla och omsorgsfulla händer ditt liv ligger i än dina egna.
Vi får varje dag välja mellan gott och ont, och varje dag väljer jag lite av varje.
Och varje dag är Han full av nåd, och ger mej en väg ut när jag låst in mej.
Och när någon annan gör det.

Vissa reagerar kraftigt på den Sanning jag försöker leva efter, att vi ska älska varandra.
Kort sagt, när jag läser Bibeln utgår jag ifrån Guds kärlek till oss i allt jag läser där.

En pastor sade mej en gång, att jag levde i en flumvärld om jag trodde att vi skulle leva i en värld där alla älskar varandra.
”Då kommer du inte att trivas i Himlen”, svarade jag och log.
Jag kan ha fel, naturligtvis, men det är där jag är idag, och har varit länge.

Och det är ingen dum sanning att utgå ifrån kärleken till sin nästa i precis allting.
Kanske är det bara en liten bit på vägen, vad vet jag?
Men i mitt hjärtas allra innersta känns det så rätt, att värna om en människas liv och kärleken till henne, före regler och plikter och absoluta måsten.
Jag vet att det är sådant som kommer naturligt av sej självt i en tät Gudsrelation, vad man bör och inte bör göra, just för att Gud älskar oss och inte vill att vi skadar oss själva eller varandra.
Eller, rättare sagt, av nåd kommer det till oss hur Han vill att vi ska leva.
Det står redan i Bibeln, men utan Gud, utan kärlek, och med flera som skriker helvete och synd förblir Ordet verkningslöst i oss.

/Pastorn

Varför vill du inte finnas?, frågade Gud när han kom ut från toan.
Gud vet vad han gjorde därinne, men jag följde efter honom, han var noga med att aldrig vända ryggen åt mej så han gick snett på sidan hela vägen ut till köket.
Tryggheten jag kände med honom var stor.
Men vad skulle jag svara? Att jag är rädd?

Din rädsla är obefogad, sade han och satte sej ner vid köksbordet.

Nej, det är den inte alls. Jag vill inte synas, märkas eller finnas.
När jag talar vill jag inte höras. Jag tar då plats ifrån de andra, de större och berättigade, de som finns, de skapade, de som förtjänar sin plats i tillvaron.
Jag är rädd att de skulle märka, att jag inte finns. Att jag är utsuddad som ett skrivfel i din heliga bok.
Jag är vred över att min skapelse var ett misstag.

Är det då inte vreden du är rädd för, min son?

Ja, det är jag väl, jag vill kasta mitt liv i golvet, men vill inte att någon ska råka trampa i skärvorna av mej.

Vad är du så vred över då?

Jag är så misslyckad, Gud. Så ful, dum, och utanför den helighet som omger de andra.
Jag saknar den självklara uppenbarelsen de har, och jag ser tomhet i spegeln. Det är mitt fel. Eget, det som en gång var jag tog bort mej helt.
Jag fattas fortfarande, men vill ändå inte vara.

 Vad är det då du vill, mitt barn?

Jag vill bara vara dej nära.

Var det då, mitt barn.
Låt det ske, stå mej närmare än Moses och profeterna, om du så vill.
När du stod inför mej krälade du inte som de andra, utan stod rakryggad och grät.
När jag frågade varför du inte krälar svarade du att jag redan vet hur usel du är, och vem skulle du göra dej till för? Vad skulle du säga mej som jag inte redan vet?
Du såg att för mej finns du, fast du inte vet att jag finns. Men det svarta mörker du bär är lögn.

Mitt barn, när du drack av vreden som barn grät jag. När du drömde dina mardrömmar, de där du blev uppäten av ett monster du inte kunde se, och till slut fann trygghet i dem, längtade efter dem, längtade efter att få bli uppäten, varje natt, för att inte sedan finnas och kunna bli det igen, lät jag mina änglar stå utanför ditt fönster.
Du trodde de var där för någon annan, men de var där för dej.

Det som var och det som hänt dej, rättfärdigar inte att du inte skall finnas, vara eller synas.
Du får finnas, mitt barn, inte för de andra, men för mej.
Du får synas, märkas och höras, hur ful du än skulle vara.
Hur dum du än ser dej vara, hur onödig du än tycker att du är, osynlig får du också finnas, om du vill vara det.

 Du får ropa i öknen, dårskap om du så vill, vishet om du orkar bära den, men aldrig mer skall du inte finnas.
Sluta räkna dagarna tills något sker, och se att det redan har skett.

/Pastorn

Han tyckte sej brännas av höstlöven som låg på gatan, där han långsamt och medvetslöst gick.
Grå var den asfalt han trampade på utan att be om ursäkt, brännande i själen var de höstlöv som dött och fallit av från sina livgivare.
Utan att tänka på det, insåg han att slutet nu är nära.
Med svaghet i benen satte han sej ner på parkbänken vid brandstationen för att vänta.
Och han väntade på ängeln som skulle föra honom hem igen, dit där han skapades, oförstörd och ny, full av förväntan och glädje, med ljus i sin hand och kärlek i sitt hjärta.
Och ängeln kom, och frågade, ”Vill du hem min vän?”
Han svarade ”Nej”.
”Då må det ske”, sade ängeln och bad tyst.
Och han träffade sitt hjärtas andra hälft, Hon som han saknat i hela sitt liv, Hon som fattats honom i evighet.
Hans Fru.

Till er vill de hälsa, att kärleken är störst.

/Pastorn