Varför vill du inte finnas?, frågade Gud när han kom ut från toan.
Gud vet vad han gjorde därinne, men jag följde efter honom, han var noga med att aldrig vända ryggen åt mej så han gick snett på sidan hela vägen ut till köket.
Tryggheten jag kände med honom var stor.
Men vad skulle jag svara? Att jag är rädd?

Din rädsla är obefogad, sade han och satte sej ner vid köksbordet.

Nej, det är den inte alls. Jag vill inte synas, märkas eller finnas.
När jag talar vill jag inte höras. Jag tar då plats ifrån de andra, de större och berättigade, de som finns, de skapade, de som förtjänar sin plats i tillvaron.
Jag är rädd att de skulle märka, att jag inte finns. Att jag är utsuddad som ett skrivfel i din heliga bok.
Jag är vred över att min skapelse var ett misstag.

Är det då inte vreden du är rädd för, min son?

Ja, det är jag väl, jag vill kasta mitt liv i golvet, men vill inte att någon ska råka trampa i skärvorna av mej.

Vad är du så vred över då?

Jag är så misslyckad, Gud. Så ful, dum, och utanför den helighet som omger de andra.
Jag saknar den självklara uppenbarelsen de har, och jag ser tomhet i spegeln. Det är mitt fel. Eget, det som en gång var jag tog bort mej helt.
Jag fattas fortfarande, men vill ändå inte vara.

 Vad är det då du vill, mitt barn?

Jag vill bara vara dej nära.

Var det då, mitt barn.
Låt det ske, stå mej närmare än Moses och profeterna, om du så vill.
När du stod inför mej krälade du inte som de andra, utan stod rakryggad och grät.
När jag frågade varför du inte krälar svarade du att jag redan vet hur usel du är, och vem skulle du göra dej till för? Vad skulle du säga mej som jag inte redan vet?
Du såg att för mej finns du, fast du inte vet att jag finns. Men det svarta mörker du bär är lögn.

Mitt barn, när du drack av vreden som barn grät jag. När du drömde dina mardrömmar, de där du blev uppäten av ett monster du inte kunde se, och till slut fann trygghet i dem, längtade efter dem, längtade efter att få bli uppäten, varje natt, för att inte sedan finnas och kunna bli det igen, lät jag mina änglar stå utanför ditt fönster.
Du trodde de var där för någon annan, men de var där för dej.

Det som var och det som hänt dej, rättfärdigar inte att du inte skall finnas, vara eller synas.
Du får finnas, mitt barn, inte för de andra, men för mej.
Du får synas, märkas och höras, hur ful du än skulle vara.
Hur dum du än ser dej vara, hur onödig du än tycker att du är, osynlig får du också finnas, om du vill vara det.

 Du får ropa i öknen, dårskap om du så vill, vishet om du orkar bära den, men aldrig mer skall du inte finnas.
Sluta räkna dagarna tills något sker, och se att det redan har skett.

/Pastorn