När jag kommer dit nästa morgon har Finlay och Ida redan kasserat mössen. De frågar mej var nummer 7 är någonstans.
”Nummer 7? Ja hon…jag menar den kasserade jag igår”, sa jag, ”Hon var i dåligt skick efter att jag råkat trampa på henne”. Jag visade tydligt att jag ville gå iväg.
”Jaha…det finns inte antecknat någonstans…”, sade Ida och blickade i journalanteckningarna.
”Näe”, svarade jag kort och skyndade in på mitt kontor.
Jag hade lagt Lucy i en skrivbordslåda igår eftermiddag då jag misstänkte att Finlay och Ida skulle ta livet av mössen när de kom idag. 
Något nervös öppnade jag nedersta lådan i mitt skrivbord för att kolla att hon fortfarande var där. Lucy!
Där satt hon och nosade rätt upp i luften, och såg på mej. Jag log.
Jag tog försiktigt upp henne och satte henne på min axel. Jag greps smått av sorg för Lucy, de hade ju dödat hennes vänner. Eller vi, rättare sagt. Jag vet ju inte vad hon hade för relation med de andra, men ändå.
Jag vände mitt ansikte mot henne där hon satt på min axel och viskade förlåt. Hon tvättade sina tassar och såg på mej med nosen i vädret.
”Vad är det för oreda du har ställt till med här Lucy?”, viskade jag åt henne när jag såg ner i lådan. ”Det är ju en massa bös här nu…”.
Jag måste städa undan det här innan chefen kommer och hämtar mej till mitt nya kontor i eftermiddag.
Jag tog lite papper och torkade rent i lådan, och kom att tänka på att jag inte kan ha med Lucy till nästa våning, då jag skulle få en ny arbetskollega idag.
Jag får helt enkelt ta med Lucy hem, på lunchen.
Att få jobba ihop med någon känns alltid kul och spännande, fast nu hade jag ju inte något preparat färdigställt för humantest och min kollega kanske skulle rynka på näsan åt mej för det. Och säkerligen skulle hon inte ha uppskattat att Lucy var med mej överallt.
Hemma har jag en bur som skulle passa utmärkt för Lucy att sova i. Det är en mindre råttbur som den tidigare hyresgästen lämnat kvar, jag tänkte slänga den men nu får den bli till Lucys sovrum istället.
Min lägenhet är en tvåa, med ett stort kök. I vardagsrummet står ett bord, en tvåsitssoffa och en gammal teve.
I sovrummet har jag bytt gardiner eftersom de gamla var bruna. Jag vill ha ljusare färger i sovrummet. I övrigt låter jag lägenheten vara som de andra lämnat den.
Jag har dock fortfarande problem med de amerikanska dörrknopparna, som de har istället för ordentliga handtag, men jag börjar vänja mej.

I den amerikanska förläggningen i Afghanistan;
”Sarge, det hus ni sprängde var ett dårhus av nåt slag. Alla därinne dog. Det blir ett jävla liv om detta i media, men er identitet är skyddad.”
”Va? Vad säger du Kapten?”, Sarge sjönk modlös ihop i stolen framför hans befäls skrivbord och skakade på huvudet. Han började knåda sina händer.
Han såg deras blod på dem, de gamla och unga, de sjuka och friska, de hoppfulla, ledsna och förtvivlade han dräpt. Deras blod. Människornas.
”Det jag sade! Se för helvete till att kolla skyltarna innan ni spränger, är det en röd halvmåne ger ni fan i sprängmedel!”
”Uppfattat Kapten!”. Med en djup suck sträckte Sarge på sej, för att skaka av sej känslan av obehag.
”Ni hade en jävla tur att det var dårar, som ingen frågar efter, nästa gång kan det vara riktiga människor, eller ja, friska!”
”På ett sjukhus, kapten?”
”Utgå ljushuvud!”
Sarge ställde sej i givakt och gjorde honnör och gick därifrån.
Han gick in till kasernen för att berätta för sin grupp vad de hade gjort. Mg grät förtvivlat redan när Sarge kom in.
”Lediga!”, ropade Sarge.
”Hur är det, Mg?”
”Jag vill hem, Sarge, hem.” Mg torkade bort tårarna och samlade sej.
”Jag har fru och tre barn hemma, jag åkte hit frivilligt men fattar inte vad vi gör här”, sade Mg.
”Ingen av oss fattar det, vi lyder order, inget annat”, svarade Sarge.
”Jamen jag vet ju inte vad som är sant! Vi hör så mycket skit om varför vi är här!”, Mg grät förtvivlat igen.
”Du”, svarade Sarge, ”Jag älskar dej, och det är den enda sanning jag vet på det här jävla stället!”
”Detsamma Broder”, svarade Mg lättad med en kram.
”Håll ut”, sade Sarge. ”Det är en order”.

Jag gjorde mej iordning för att åka hem med Lucy nu på lunchen. Men i vad skulle jag ta henne med mej?
Portföljer och liknande kollar alltid vakten, och rocken får jag ju inte ha på mej hem. Någon jacka har jag inte nu på sommaren.
Jag kollade min byxficka, den verkade stor nog, jag lade undan nycklar och papperslappar till den andra fickan med mobiltelefonen i, och testade snabbt att lägga ner henne där.
Hon höll sej stilla. Bra. ”Då går vi hem, Lucy!”, sade jag med låg röst.
När jag gått en bit och närmade mej vakten började hon krångla därinne. Jag kunde inte vända nu när han sett mej, det skulle väcka misstankar.
”AJ”, hon satte klorna kraftigt i mitt ben, vakten tittade förvånat upp, ”..Just called…to say..i looove youuu…” sjöng jag som ursäkt när jag var vid vakten.
”Har du andats in ångorna av era experiment?”, frågade vakten och log.
”Nejdå”, hon högg till igen, ”Aaaj!…feel good, daradarada!”.
Vakten gjorde stora ögon och började dansa, gav till ett Michael Jackson liknande tjut och gjorde en moonwalk framför mej.                Jag höll gillande upp tummen och skyndade ut på parkeringen.

/Pastorn