Mina arbetsdagar spenderar jag mest med att glo på diagram och molekylscheman, samt i försöksrummet, där mössen huserar.
Det är nu en månad sedan jag började här, nervös och efter en skrämmande flygresa från Sverige.
Jag har ett eget kontor, eller rättare sagt krypin, mellan provrörslabbet och försöksrummet. Det är skönt att kunna stänga en dörr om sej då och då, för att ifred kunna sitta och koncentrera sej på arbetet.
Mitt skrivbord är av normalstandard och har två dataskärmar, de obligatoriska in och ut-korgarna, en vit pennhållare, och en massa papper med mina anteckningar på.
En transistorradio modell äldre står på fönsterbänken och skrålar nyheter och musik hela dagarna, och utsikten från mitt fönster är över vår imponerande parkeringsplats.

Jag är sällan inne i själva provrörslabbet, då mitt arbete består i att studera molekylstrukturen på signalsubstanserna, samt att analysera mössens reaktion på våra provämnen, inte att blanda dem.
Och jag har fått en ny vän, Lucy.
Lucy hoppade ut ur en låda med provmöss och satte sej på min axel.
Sedan satt hon bara där och tvättade tassarna.
Då jag förvånat vridit mitt huvud mot hennes håll, såg jag in i hennes ögon.
Efter det kan jag inte använda henne i våra försök.
Jag gav henne genast namnet Lucy, efter Marianne Faithfulls whiskeyhesa ballad om Lucy Jordan.
Vi märkte våra möss med en ring runt högertassen, för att enkelt kunna rapportera om testerna,  t.ex att nummer 5 svarade dåligt på den injicerade substansen, medans nummer 4 reagerade med paralysia.
Lucy var nummer 7 av 7. Och henne håller jag undan. Jag känner nåt för henne, vet inte riktigt varför. Men hon visade mej tillgivenhet. Och så är jag inte ensam längre.
Hon får numera hänga med mej nästan överallt här, och sitter mest på min axel och tittar på dataskärmar hon med här på kontoret, när jag sitter och noterar molekylförändringar och studerar tidsdiagram.
De gånger jag går in i provrörslabbet stoppar jag henne i fickan, på grund av sanitetsskäl, men hon får ju egentligen inte gå in dit alls.
Våra experter i virologi skulle bli alldeles vansinniga om de visste att jag går omkring med en vit mus i fickan och på axeln hela dagarna.
Hon är snällt kvar där jag sätter henne, stoppar jag henne i fickan är hon där och sprattlar litegranna då och då tills jag tar upp henne igen, sätter jag henne på min axel sitter hon snällt kvar tills jag tar ner henne.

Härifrån mitt kontor kan jag se hur de andra arbetar i labbet en bit bort. I vita rockar blandar de ämnen i provrör, och antecknar saker i sina block. Alltid verkas det bråttom på något sätt, som om vi inte har den tid vi har. Jag är skyndsam jag med, mest av gammal vana, men jag vet inte om det går fortare för det.
Det är två anställda i provrörslabbet, en man som heter Finlay och en kvinna vid namn Ida, de blandar olika ämnen enligt mina instruktioner och dessa ämnen injiceras sedan i mössen.
Det är mitt arbete att genom att studera molekyler och förändringar hos mössen tipsa Finlay och Ida om tänkbara åtgärder för att få fram ett effektivare ämne.
De blandar sedan detta ämne, som sedan testas, och sedan analyseras och förfinas genom mitt studerande av molekyler, substanser och reaktioner. Allt tills vi når ”Nirvana” som vi kallar det, den ultimata substansen för vårt mål.
De är trevliga, Finlay och Ida, men inte särskilt pratsamma. De är anonyma rockar, som jag, som springer runt och gör vad de ska, de hälsar och är trevliga, men i övrigt är vi helt och hållet proffessionella mot varandra.

Jag sätter ner Lucy på skrivbordet och ger henne lite ost från min macka, lutar mej tillbaka och äter lunch.
Efter en stund ser jag min chef komma halvspringande in genom dörren på andra sidan labbet. Jag tar försiktigt tag om Lucy och stoppar snabbt ned henne i fickan.
Han är på väg hit, så jag sopar undan lite smulor och sväljer den sista tuggan.
Han kommer in till mej, hälsar och ber mej följa med. Jag reser mej och går efter honom upp till hans kontor, där han visar mej att jag ska sätta mej ner.
”Proverna går framåt”, säger han, ”Bra jobbat!”
Jag nickar.
”Du får kassera mössen nu då vi ska inleda de humana testerna om två dagar”. Vad? Jag ryser vid tanken på Lucy. Och det känns alldeles för bråttom.
”Med all respekt, det är för tidigt!”, svarar jag.
Det var för tidigt, vi hade inte nått dit där alla djuren reagerade någorlunda likt varandra på substansen, och den var fortfarande under utveckling, och inte alls i närheten färdig för humantester.
”Vi har inte mer tid”, svarade han kort.
”Du ska börja arbeta tillsammans med en ny kollega, hon heter Camilla och är ansvarig för de humana testerna av preparatet. Hon kommer hit i morgon, och du flyttas upp en våning och får samma typ av kontor men således arbetar du nu med människor istället.”
Jag nickade förvånat.
Nu är det skarpt läge, slut på gissningarna och början på vetskapen. Här finns inte utrymme för tabbar, och vi har inte ens ett färdigställt preparat ännu. Och Lucy, henne blir det inte tal om att kassera, jag får smuggla med henne hem på något sätt.

/Pastorn