När bilen stannat och jag ska gå ut, letar jag nån sekund frenetiskt efter dörrhandtaget. Men mannen bredvid mej har redan gått ut, öppnat dörren och håller artigt upp den.
Jag kliver ut i ett soligt Seattle. 
Strax utanför stan ligger detta laboratoriekomplex med fyravåningshus i tegel och stora glasfönster.
På parkeringen är det tydligt markerat vem som ska stå vart, märker jag på vägen upp till entrén. Både i asfalten och på blå skyltar med vit text står stora siffror.

Något nervös leds jag in i en byggnad som skulle kunnat vara ett sjukhus, men här är det ljusare och betydligt bättre stämning.
Med självförtroendet stärkt möts jag av en man i vit rock och glasögon.
”Tore?”
”Yes, thats me”, svarade jag och tog i hand. ”Sorry, but i dont know exactly what i am supposed to do here…”, sa jag och tittade frågande på honom.
”Prata svenska istället”, sa han och skrattade. Jag log.
”Du skall få skriva under några dokument först, ja tystnadsplikt och sånt, och sedan få reda på vad det är de vill du ska jobba med här.”
”Måste jag lova att knipa käft INNAN jag får veta vad jag ska göra?”
”Ja, ditt arbete här hos oss är sanktionerat av den Amerikanska staten”, han går några steg och vinkar snabbt åt mej att följa med, ”och de tar allvarligt på säkerhetsrisker.”

Vi går igenom ljusa kliniska korridorer, och jag känner igen mycket av miljön hemifrån, ifrån mitt eget labb. Jag vill fråga mer, men hinner inte.
Vi skyndar ner för en trappa, släpps in igenom en dubbeldörr och kliver in in ett imponerande vackert kontor, där en man reser sej från sin stol bakom skrivbordet och sträcker fram sin hand emot mej.

Jag fick samma känsla som när jag som barn skulle ta prästen i hand efter de två gånger jag var där i mitt liv, i kyrkan.
Jag liksom krökte mej i någon slags skam över min varelse, och sträckte fram min hand till svar. Min far hade följt mej dit, till kyrkan dessa två Söndagar.
Det var en konsert, vill jag minnas, samt nåt babbel om Gud den andra gången, med nattvard som skulle vara det blod Jesus spillt för min synd. Far tittade menande att jag skulle ta emot den.
Inget som gav mej mer än ickeexistensens sura dryckesrus.

När far efteråt tände en cigarett på kyrktrappan viftade jag åt honom att låta bli, för jag visste på nåt sätt att de andra där inte såg på sådant med blida ögon.
”Gud ser även om jag röker i smyg, så varför skall jag göra mej till?” Sade far förmanande till mej.
”Nej”, svarade jag, ”Gud kan inte se allt”. ”Då hade Han sett mej”.
Far log och tog min hand. Det var den enda gång han gjorde det.

”Välkommen hit Tore!” Sade mannen bakom skrivbordet.
Vi tog varandra snabbt i hand, han letade kort efter sina glasögon, satte dem på sej och lade fram en pärm med papper och bad mej sitta ner.
”Tack”.
Han satte sej ner i sin läderklädda kontorsstol.
”Du ska först skriva under detta dokument”.
Han tog ur en låda fram ett papper med stämplar och en underskriftsrad på och lade framför mej där jag satt, knäppte med pennan och gav den till mej.
Jag såg att det gällde tystnadsplikt.
Och här var det tydligen allvar, inte något fick jag yppa om att jag ens varit här om jag skulle tacka nej.

Jag hade naturligtvis redan bestämt mej för att börja arbeta här. Med lite tur kan jag göra mej både en hacka och ett namn.
Jag skrev under utan att läsa det närmare, då det kändes oförskämt att göra det.
Han nickade tackande och öppnade pärmen framför mej, ”Läs igenom detta noga, och ta god tid på dej. Skriv sedan under om du är villig att utföra detta arbete åt oss”.

Min forskning i Stockholm hade handlat om att blockera Serotininbehovet i känslocentra, för att omintetgöra känslor.
Det fanns mycket pengar att tjäna på en sådan upptäckt då depression och psykisk utbrändhet blev allt vanligare i hela den rika världen.
Vi hade kommit en bit på väg, och mina upptäckter på möss hade omnämnts i Dagens Medicin och Journal of the American Medical Association.

Genom ett blockämne vi kallade ”H144″ (H efter Hippokrates, 144 efter det antal ämnesblandningar som krävdes) hade vi fått möss som tidigare var livrädda, att helt utan rädsla gå fram till katten och bli uppätna.
De hade skrikigt av förmodad fysisk smärta, men ändå inte försökt fria sej.
Det finns tyvärr inget sätt att säkert veta att mössen inte bara är drogade och allmänt förvirrade, men de verkade enligt vår veterinär både vakna och klara i den obligatoriska labyrinttesten innan.

/Pastorn