Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken. (Job 18)
Inte är det väl jag, Herre?
Allvaret och tyngden kommer av de fem jungfrur, som inte kom med in i den himmelska glädjen. Allvaret kommer av den ängsliga frågan: ”Inte är det väl jag Herre”. Inte är det väl jag som är utan sken? Vi skulle kanske inte bli förvånade om svaret blev det Judas fick: ”Du har själv sagt det”.
Så är det då trots allt ändå mej han menar? Är det jag som inte kommer att få vara med i den himmelska glädjen?
Varifrån, kan jag då i tid skaffa olja? Kolla oljepriserna Herre, var finns den marknad där sådan olja kan köpas?
Och för vilka penningar kan den fås?
Måste vi leva i ständig ängslan om vår salighet?
Nej, därför att vara utan olja och sken är detsamma som att ha lämnat Gud.
Avfall från Gud är detsamma som egoism, man börjar tro på sin egen förträfflighet och se till sitt eget som mål.
Den egna Guden Jag är vår största fiende.
Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar.
Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: ”Och Anden och bruden säger: ’Kom’” (Upp. 22:17).
De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet.
Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa.
Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande.
Ty brudgummen har lovat och sagt: ”Ja, jag kommer snart” (Upp. 22:20). Och bruden säger: ”Amen”, det betyder: det är visst och sant.
Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. ”Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru”, sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9).
Men är jag bland dem som kallas Kristi brud?
Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder?
Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus.
Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna kropp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud.
Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren.
I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig.
I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämttillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där.
Då lämnar man Kyrkan med stort K.
Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka.
Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka.
Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat.
Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende.
I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge.
Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka!
I Matteusevangeliet möter vi en ung man som står inför ett avgörande val.
Att han var ung är självklart enligt de bestämmelser som dåtidens rabbiner gjort upp: 18 år betraktades som den lämpligaste åldern, högst 24.
Bara vissa apokryfer har kommit på tanken att Josef var en gammal man, de ville ju understryka Marias jungfruliga renhet. Josef hade valt sig (om inte, som mestadels var fallet, föräldrarna hade gjort det) en passande flicka, och detta sannolikt med det heliga budet inför ögonen: ”Var fruktsamma och föröka er” (1 Mos 1:28).
Så kan vi lätt förstå att ängelns budskap till Maria, och även det som han själv fick i sin dröm, innebar ett inte så litet offer för honom: att sexuellt avstå från sin utkorade, den han hade tänkt sig som mor till sina egna barn.
Josef var ju en helt normal ung man som inte var befriad från arvsynden.
På samma gång måste budskapet ha uppfyllt honom med glädje och stolthet: han fick ju vara Guds verktyg för den utlovade Messias ankomst.
Men som den rättfärdige man Josef var, var det bara en sak som gällde: när Gud talar skall människan i ödmjuk vördnad och tro bortse från sig själv och lyda, inte med motvillig lydnad, även om den inte alltid kan vara fri från besvikelse och lidande, utan av hela sitt fria hjärta.
Gud är ju den Helige, och allt han gör och vill är rätt.
Josefs självklara, tveklösa tro, är något som Matteus särskilt betonar: tre gånger kommer en ängel med ett bud från Gud och varje gång finner han Josef beredd att, utan invändningar, ja, utan ett enda ord, utföra befallningen. ”Josef gjorde som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade” (1:24) – ”Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten” (2:14) – ”Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land” (2:21).
Josef var inte alls oförberedd på sin kallelse, han kallas ju ”rättfärdig” och rättfärdighet (som kan jämföras med helighet) är faktiskt en frukt av Guds nåd men också av människans fria vilja. Den ”rättfärdige” i Gamla Testamentet är någon som är from och gudfruktig, som lever i Guds närvaro, (vilket tydligt visar sig i Psaltarpsalmerna), är öppen för hans vilja eftersom allt vad den Helige gör är rätt, uppriktigt trogen hans föreskrifter men också förtröstande på hans godhet och hjälp (”Herren är min herde…”).
Guds tjänare lyder ödmjukt och tveklöst. Men inte som en automat. Inte utan att hans tro ställs på prov. Är det fel att föreställa sig en inre kamp hos denne rättfärdige man Josef?
Barnet är frälsaren, den utlovade, den av alla efterlängtade.
Det vet Josef, förtrogen med Skriften som han är.
Måste det då inte ibland ha varit svårt att tänka på i vilka omständigheter denne frälsare föddes (som en hemlös och okänd), hur han måste räddas genom att bli gömd i ett främmande land, och senare hur han växte upp som ett vanligt människobarn i en liten by med fattiga, inskränkta invånare – allt så helt annorlunda än han genom att läsa Skriften hade föreställt sig.
Josefs väg var, trots hans utomordentliga kallelse, en väg i tro.
Att få vara Guds tjänare, Guds verktyg, var för denne fromme jude en utkorelse och en ära, men det gick samman med lidande och kamp.
Och likadant är det än idag, vi har föreställt oss hur allt ska ske genom skriften vi känner, och så sker det exakt enligt skriften men på ett helt annat sätt än vad vi föreställt oss.
Vi måste vara beredda på att kallelsen kan nå oss i prövningar, lidande och kamp. Håll ut, belöningen är större än besväret.
Håll lampan brinnande genom kärleken. Den är oljan.
/Pastorn