Jag har trots mina nu fyrtio år sett en hel del av kristenheten.
Och jag gillar det mesta. Människorna.
Men en del attityder står jag inte ut med.
Märk väl att detta jag skriver nu inte är en absolut sanning, utan egna upplevelser nedskrivna av en människa.

Då jag som artonårig yngling och nybliven pappa hamnade i en mormonfamilj (inget ont om dem) såg jag hur det fanns ett envist ”vi emot dem” tänkande i deras sätt att predika, tala och förkunna. Och jag undrade varifrån det kom.

Min dåvarande fru satt och skakade av skräck bredvid mej på de få möten vi var på, och jag förstod att något där skrämt vettet ur henne, för väldigt länge sedan.
Min omsorg om henne blev så småningom vår relations största fiende, då jag hade ovett nog att vägra bli medlem.
Trots att jag gillade människorna där. För jag måste säga, att den ärlighet och välvilja jag mötte där är den största jag sett hos några kyrkomedlemmar alls.

Ändå levde de på något sätt i en lögn, och jag menar då i en viss skräck för det de trodde på, för jag såg det hos fler än min exfru.
Kampen för deras kyrka gick vidare, och en del av dem pratade illa om andra kyrkors sätt, andra människors tro och övertygelser.
De tyckte sej se, och sade att dessa människor aldrig får se den högste himlen. Just för att de inte är med där den enda sanna tron huserar.

Jag håller med dem om att en enda sanning finns, men tro finns det lika många som människor. Och åter lika många sätt att nå sanningen, och utvecklas i tro. Vi blir ju aldrig färdiga vad vi än tror om oss själva.
Vi blir inte vuxna förrän vi dör.

När jag senare kom till pingst, fanns det samma fenomen där fast mera öppet. Där fanns många ”bror duktig” karaktärer, som ofta hade människor omkring sej som agerade slagpåse och försvarare, soldat om ni så vill åt en obeveklig kung. Det fanns en beundran i dessa soldaters ögon inför kungarna, och det talades alltid väl om dem men ve den som sade något avvikande.
Detta var inte så tydligt och uppenbart som jag beskrev det nyss, men jag såg det.
Dessa bror duktig var vassa i sina predikningar, ”radikal” kallades det bland annat.
De kunde få människor att gripas, gråta och be högljutt och länge.
Inget ont i det.

Men det skapades en ”Vi emot dem” anda där med, alla skulle dit till deras kyrka, de hade också den enda sanna tron,
ve alla andra kyrkor och religioner, sekter fulla med lögnare och bedragna! (Återigen, inte så uppenbart, men det
var själva tanken).

Och ”Han är inte en riktig kristen, lyssna inte på honom!” ”Nej, Benny Hinn har sagt si o så, han är inte riktigt
kristen!”, ”Hon tror inte enligt Bibeln” ”Han har inte Gud i sitt liv!”
Hörde jag, var och varannat möte, om mina bänkgrannar och större förkunnare i världen.

En del kan ju vara sant i det de säger. Och vi ska ju göra varandra uppmärksamma på villoläror, och upplysa om varandras synd.
Men kanske inte andras?

Men kanske finns det andra sätt, betydligt mer ödmjuka än att peka och skrika?
Det framstår ju som rent barnsligt sandlådebråk. Ingen vettig människa som inte redan är där vill ju dit och börja gorma.

Ändå skriks det och pekas varje dag i Jesu namn.
”Hon är inte sann!” ”Han är inte Gudstroende” ”Han lever inte enligt Guds ord!”
Leder detta någonsin till något gott, för någon alls? Skulle Jesus bli dem tacksamma över deras dom och envisa
självrättfärdighet? Jag vet inte, men tror inte det.

Där går det bud om intet, den order, den obevekliga befallningen Jesus gav oss, att vi skall älska varandra.
I det ingår acceptans av människor, vad de än tror. Vad de än gör. De är inte där för evigt, och vi kan bara vara till hjälp om vi verkligen är bekymrade för någon.
Ingen har någonsin hjälpt någon med sin vrede.

/Pastorn

Kom och låt oss leka självsvält med varandra
du vet jag är så tjock om låren
kom och låt oss leka smala till våren!

Du vet jag vill vara så vacker och smal
så att jag fångar blickens trånande kval
där jag framåt vandra
bland alla de andra

”Javisst är du både fet och ful
men det ger jag fullständigt fan i
jag minns när du höll min hand och grät
då vi tillsammans varandra förlät
och torkade varandras tårar”

/Pastorn

Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken. (Job 18)

Inte är det väl jag, Herre?
Allvaret och tyngden kommer av de fem jungfrur, som inte kom med in i den himmelska glädjen. Allvaret kommer av den ängsliga frågan: ”Inte är det väl jag Herre”. Inte är det väl jag som är utan sken? Vi skulle kanske inte bli förvånade om svaret blev det Judas fick: ”Du har själv sagt det”.
Så är det då trots allt ändå mej han menar? Är det jag som inte kommer att få vara med i den himmelska glädjen?
Varifrån, kan jag då i tid skaffa olja? Kolla oljepriserna Herre, var finns den marknad där sådan olja kan köpas?
Och för vilka penningar kan den fås?

Måste vi leva i ständig ängslan om vår salighet?

Nej, därför att vara utan olja och sken är detsamma som att ha lämnat Gud.
Avfall från Gud är detsamma som egoism, man börjar tro på sin egen förträfflighet och se till sitt eget som mål.
Den egna Guden Jag är vår största fiende.
Det är därför som Bibeln betecknar avfall från Gud som otukt, trolöshet, att löpa i trolös avfällighet till andra gudar.
Så handlar hela Bibeln om hur människor, som övergivit Gud och vänt honom ryggen, åter skall kunna träda i gemenskap med Gud och få tillträde till bröllopssalen. När Bibeln slutar möter vi därför orden: ”Och Anden och bruden säger: ’Kom’” (Upp. 22:17).
De som tagit emot Guds ord och den återlösning, som Lammet fullkomligt utfört, väntar ivrigt på fullkomningen, på det möte med brudgummen, då trolovningens löftestid är slut och löftena infrias med bröllopet.
Då skall ingen synd längre plåga dem, inga tårar, ingen sjukdom eller förföljelse. Anden och bruden, Guds församling, ropar till brudgummen: Kom! Bruden är redo. Hon har olja i sin lampa.
Kristi församling längtar efter brudgummen, beder att Kristus snart skall komma åter, beder om vaksamhet, så att han inte skall finna henne sovande.
Ty brudgummen har lovat och sagt: ”Ja, jag kommer snart” (Upp. 22:20). Och bruden säger: ”Amen”, det betyder: det är visst och sant.
Hon vet att hon är prydd av Herren själv, att hon fått sig givet fint linne, skinande och rent. ”Kom hit, så skall jag visa dig bruden, Lammets hustru”, sade en av de sju änglarna till Johannes (Upp. 21:9).

Men är jag bland dem som kallas Kristi brud?
Är det möjligt att jag skall få möta Jesus som min brudgum i skinande vita kläder?
Vem är Kristi brud eller för att använda ett annat ord för samma sak, vilka tillhör Kristi församling, Kristi kyrka? Svar: Alla de som den helige Ande har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus (1 Petr. 2:9), alla de som förlitar sig på Herren Kristus.
Alla dessa som genom tron har ingått i ett trolovningsförhållande till Kristus utgör en enda kropp, och denna kropp, vars huvud är Kristus, är Kristi kyrka eller Kristi brud.
Ingen tillhör denna kyrka genom att vara präst, minister eller t.o.m. påve, utan endast den som har en sann tro på Frälsaren.
I kraft av Honom som tron omfattar är Kristi brud helig.
I det ögonblick man förlorar tron, upphör man att vara medlem i Kristi kyrka, att vara Kristi brud, även om man alltjämttillhör en yttre kyrkoorganisation och t.o.m. har en hög befattning där.
Då lämnar man Kyrkan med stort K.
Det är en grov villolära, när man sätter likhetstecken mellan att lämna en yttre kyrkoorganisation och att lämna Kyrkan, Kristi kyrka.

Nu är kristenheten uppdelad på en rad samfund, och vissa sätter likhetstecken mellan sitt eget samfund och Kristi kyrka.
Detta är som redan framgått fel. Inte ens ett samfund som i sin förkunnelse och sin sakramentsförvaltning är helt troget Herrens ord är detsamma som Kristi kyrka, ty också där finns hycklare, och endast Gud känner de sina och kan se till hjärtat.
Dessutom är Kristi kyrka en enda och även i avfälliga kyrkor kan det finnas sant troende.
I Sverige har man ofta satt likhetstecken mellan Svenska kyrkan och Kristi kyrka. Svenska kyrkan har liknats vid modern som man inte får överge.
Men Svenska kyrkan eller någon annan yttre organisation är inte de troendes andliga moder eller detsamma som Kristi kyrka!

I Matteusevangeliet möter vi en ung man som står inför ett avgörande val.
Att han var ung är självklart enligt de bestämmelser som dåtidens rabbiner gjort upp: 18 år betraktades som den lämpligaste åldern, högst 24.
Bara vissa apokryfer har kommit på tanken att Josef var en gammal man, de ville ju understryka Marias jungfruliga renhet. Josef hade valt sig (om inte, som mestadels var fallet, föräldrarna hade gjort det) en passande flicka, och detta sannolikt med det heliga budet inför ögonen: ”Var fruktsamma och föröka er” (1 Mos 1:28).
Så kan vi lätt förstå att ängelns budskap till Maria, och även det som han själv fick i sin dröm, innebar ett inte så litet offer för honom: att sexuellt avstå från sin utkorade, den han hade tänkt sig som mor till sina egna barn.
Josef var ju en helt normal ung man som inte var befriad från arvsynden.
På samma gång måste budskapet ha uppfyllt honom med glädje och stolthet: han fick ju vara Guds verktyg för den utlovade Messias ankomst.
Men som den rättfärdige man Josef var, var det bara en sak som gällde: när Gud talar skall människan i ödmjuk vördnad och tro bortse från sig själv och lyda, inte med motvillig lydnad, även om den inte alltid kan vara fri från besvikelse och lidande, utan av hela sitt fria hjärta.
Gud är ju den Helige, och allt han gör och vill är rätt.
Josefs självklara, tveklösa tro, är något som Matteus särskilt betonar: tre gånger kommer en ängel med ett bud från Gud och varje gång finner han Josef beredd att, utan invändningar, ja, utan ett enda ord, utföra befallningen. ”Josef gjorde som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade” (1:24) – ”Josef steg upp och tog om natten med sig barnet och hans mor och begav sig till Egypten” (2:14) – ”Josef steg upp och tog med sig barnet och hans mor och flyttade tillbaka till Israels land” (2:21).

Josef var inte alls oförberedd på sin kallelse, han kallas ju ”rättfärdig” och rättfärdighet (som kan jämföras med helighet) är faktiskt en frukt av Guds nåd men också av människans fria vilja. Den ”rättfärdige” i Gamla Testamentet är någon som är from och gudfruktig, som lever i Guds närvaro, (vilket tydligt visar sig i Psaltarpsalmerna), är öppen för hans vilja eftersom allt vad den Helige gör är rätt, uppriktigt trogen hans föreskrifter men också förtröstande på hans godhet och hjälp (”Herren är min herde…”).

Guds tjänare lyder ödmjukt och tveklöst. Men inte som en automat. Inte utan att hans tro ställs på prov. Är det fel att föreställa sig en inre kamp hos denne rättfärdige man Josef?
Barnet är frälsaren, den utlovade, den av alla efterlängtade.
Det vet Josef, förtrogen med Skriften som han är.
Måste det då inte ibland ha varit svårt att tänka på i vilka omständigheter denne frälsare föddes (som en hemlös och okänd), hur han måste räddas genom att bli gömd i ett främmande land, och senare hur han växte upp som ett vanligt människobarn i en liten by med fattiga, inskränkta invånare – allt så helt annorlunda än han genom att läsa Skriften hade föreställt sig.
Josefs väg var, trots hans utomordentliga kallelse, en väg i tro.
Att få vara Guds tjänare, Guds verktyg, var för denne fromme jude en utkorelse och en ära, men det gick samman med lidande och kamp.

Och likadant är det än idag, vi har föreställt oss hur allt ska ske genom skriften vi känner, och så sker det exakt enligt skriften men på ett helt annat sätt än vad vi föreställt oss.
Vi måste vara beredda på att kallelsen kan nå oss i prövningar, lidande och kamp. Håll ut, belöningen är större än besväret.

Håll lampan brinnande genom kärleken. Den är oljan.

/Pastorn

När de utan att tala med varandra gick hemåt i mörkret såg han en svart katt på andra sidan vägen.
Den tittade sej omkring, jamade och verkade orolig.
Han log, såg sej om och gick över dit.
Hon följde efter av vana, fortfarande tyst men med ett ljusare anlete än innan.
”Är du här alldeles ensam vännen?”, sa katten till mannen som kommit fram.
”Nej jag har min fru med mej.”
”Om du inte ser henne, går ni inte tillsammans”, sa katten och slickade sej om tassarna.
Mannen ryckte suckande på axlarna och vände sej till sin fru, som förvånat såg på katten.
”Har du hört på maken?” sade han och log.
”Ja”, svarade hon, ”Min make”.

Deras giftermål och tiden innan var stormig, på något sätt gifte de sej för de andras skull, för att inte skammen över en plötslig graviditet skulle bli familjen övermäktig.
De gifte sej inte för kärleken, utan för skammen.
Men utanför skammen fanns kärleken, och för första gången såg hon hur vacker han var, och han såg henne, och såg att
hon var hans drömmars mål, den eviga lyckans villkor, den enda han vill vara nära.

/Pastorn

Enda skillnaden på människor och djur torde vara att djur inte ätit av frukten från kunskapens träd och därmed inte har kunskap om gott och ont.
Det är inte ondska som får hannarna att slåss om honorna, snarare en instinkt för artens överlevnad.
De saknar den sluga eftertänksamhet som vi människor bär, där vi har ett före och ett efter med ett val av egen vinning.
Därför kan de helt medvetna och övertygat ge sitt liv för sitt barn, sin flockledare eller vän.
De kan intill döden försvara de sina.
Är det bara gott? Nej, men så är hela skapelsen fallen.

Människans ansvar är större än djurens, då vi har kunskap om gott och ont.
Vi har i allt möjlighet att välja mellan det onda som ger oss omedelbar belöning och tillfredsställelse, eller det
goda som ger besvär och kostnader samt tristess men som är bra för någon annan också.

Vi har medmänsklighet och motmänsklighet i våra hjärtan, och vi föder båda var dag, vårt öde bestäms av vilket av de båda som väger högst efter en tid i livet.

Jag själv har mjuka svarta pärlor i mitt hjärta sedan jag var liten palt och tomtade i brallan.
Och vi är nog fler som önskat att någon därhemma varit som ett djur då vi var små.
Ändå, att vara en människa skulle kunna vara så mycket bättre, så mycket mer, vi skulle kunna föra varandra till
himmelriket här genom kärleken i våra hjärtan.
Ändå står vi själva i vägen för den kärlek vi behöver.

/Pastorn

”Sanningen prövar du gärna, lögnen sväljer du hel”
Var ett tilltal jag fick till mej som skulle sägas till en pastor jag har respekt för.
Är det ett tilltal jag fick till mej, eller ett utslag av att jag är dokumenterat galen?
Jag har ju i mina papper sedan jag blev sjuk 1991 blivit omnämd som depressiv, suicidal, och neurotisk.
Min anamnes och mina symptom är Anorexi, panikattacker och depression.
Allt detta har tillkommit mej på grund av saknaden av något. Kärlek.
En naturlig reaktion på något onaturligt.
Jag har alltså blivit sjuk och helt enkelt galen pga avsaknaden av något, samt det jag fick istället,
förkastelse och hat.
Då och då upplever jag tilltal, men hur ska jag kunna lita på dem?
Det värsta jag föreställer mej är att fabricera ett tilltal för att det ska passa någon eller något och låta snyggt för att framställa mej i en dager som inte finns, eller för att jag vill hjälpa.
Att leda männikor in i lögn pga någon slags egenvinning eller tafatt maktlöshet. Jag räds detta eftersom jag inte, om jag hamnar i Helvetet vill ha med mej en enda av mina vänner eller familjemedlemmar dit ner, för att de trott på en lögn jag sagt.
Detta har plågat mej från början, sedan tilltalen tilltog ordentligt hösten 2003.
Jag har prövat enligt Bibeln, och vissa har varit tveksamma, andra på pricken.
Hur ska jag göra, hur ska profeten pröva innan han säger något, eller ska man bara säga det som värmer hans hjärta och sedan låta föremålet för tilltalet pröva? Jag menar, jag har sagt saker till människor om dem, som jag inte haft en aning om, rent personliga saker jag inte kunnat veta innan, som inte går att pröva på annat sätt än att säga och då se om det stämmer.

Jag har då och då prövat Gud. Alltid med ett otroligt resultat.
”Stämmer detta tilltal Gud, låt mej då vinna minst 1000:- på denna trisslott”.
Jag vann 2000:-. Har aldrig vunnit så mycket innan eller efter på någon lott alls.
Jag hade alltså fått det klart och tydligt visat av Gud. Ändå tvekade jag. Tvivel har jag gott om, men jag vill vara mer än säker för att inte förleda någon alls att tro på en lögn jag hittat på.
Känslan jag får av ett tilltal är en oerhörd frid och en slags känsla av att den som säger detta har en outsäglig makt och kärlek.
Men friden kommer inte fullt förrän jag sagt det jag ska säga.
Jag skulle vilja att ni som upplever liknande saker berättar hur ni upplever tilltal, och hur ni bär er åt för att vara säkra.

/Pastorn

För en tid sedan bestämde vi oss, jag och några flyktiga församlingsbekanta för att träffas och tillsammans diskutera Gud och Bibeln och de frågor vi har, samt problemet med att vi ber för lite, har för lite evangelisation osv.
Vi var bekymrade över det här med Väckelsen, vi upplevde att det ju måste vara dags snart, men märkte den inte alls.
Vi hade nog missuppfattat detta med väckelsen, då den troligtvis handlar om en inre väckelse hos oss alla och inte enbart att kyrkorna ska fyllas med förvirrade människor som undrar vad de egentligen gör där.

Sagt och gjort, vi träffades en kväll hemma hos Mattias, vi var fem stycken och vi hade sett fram emot detta möte.
Jag, min fru, Mattias, Anders och Bruno.
Vi började synnerligen seriöst, med en stunds bön under vilken jag satt och tänkte på om vi verkligen låst dörren hemma.
Jag öppnade sedan med frågan om hur vi skulle kunna nå fler människor, vi var ju ganska få och tappade dessutom medlemmar.
Vårat medlemsregister var däremot rejält uppsnyggat, medlemsmatrikeln hade medlemmar som varit döda i över 25 år, så egentligen var vi ganska många. Vi hade den ju framme på mötena, och då går det ju inte att visa verklighetens 9 medlemmar, utan bättre då med 125.
Svaret blev att vi måste be mer, och våga söka kontakt.
Vårt mål måste alltid vara att vi alltid är beredda på att göra något arbete för Gud.
Så på våra arbetsplatser, skulle vi kunna söka kontakt med vilt främmande människor vi för övrigt skiter i men ändå fråga dem, för det är ju vårt yrke inför Gud att fösa dem till Honom.
Säger de sedan nej eller blir förbannade då de märker att det är för vår egen skull, och den Gud vi säger oss tro på, inte deras och omsorgen om dem, så får vi hålla för öronen och lalla som idioter samt tacka Gud för vårt mod.

Vi diskuterade detta en stund då frågan om Jesus någonsin hade pungsvett dök upp, helt oväntat.
Det var Bruno som gav detta spörsmål, och vi andra tog det inte som seriöst, men han sa att det var något han gått och grubblat på länge, eftersom Jesus var Gudomlig och ändå mänsklig, vart gick gränsen?
När vi förstod att detta verkligen oroade honom bad vi över detta då ingen av oss kunde svara.
Vi blev inte mycket klokare för det.

Ändå kände jag någonstans i mitt slumrande hjärta, som behövde väckelse, det som länge varit dolt bland liknelser och vantolkningar, det som gömts i självhävdelse och egen vinning, Guds tålamod och enorma kärlek till oss.

/Pastorn

Sann upplevd historia.

Jag gick till kyrkan med en längtan att få uppleva något varje gång jag kom dit, en predikan som rörde vid mitt hjärta, eller helt enkelt bara närvaron av Gud.
När jag var där så kändes det ändå som alla var där separerade från varandra, ingen ville ha tillhörighet med någon, allra minst en psyksjuk 36-åring. Det var som om vi alla gick dit var för sej, och fortsatte vara där var för sej, men längtade efter samma sak. Jag var nyinflyttad och sökte vänner, och ville känna Gud mycket mer i mitt liv.
Jag påpekade detta till pastorn, men fick en sträng förmaning om att jag inte ska gå till kyrkan för att ”få” något.
Jaha, vad ska jag då där och göra? Jag längtade ju efter gemenskap och Gudsnärvaro.
Jag satt där under de tomma skrålande lovsångerna och tittade på namnet JESUS som står på väggen där, mina ögon drogs på något sätt alltid dit. Personligen ville jag se ett rejält kors, men de gillade inte kors där, fast det gjorde mej inget.
Då och då under den torra predikan om hur herden lämnat det enda får han hade kvar för att kuta efter de 99 andra som sprungit vilse bland vinstockar och andra liknelser, föll mina ögon också på något barn som lekte, tankarna kunde bli till frågor kring hur stor någons näsa egentligen får vara, eller om det där ena ögonbrynet på pastorn inte satt för högt över det andra.
Jag längtade plötsligt ut i regnet utanför, för där visste jag att Gud var. Och jag älskar ju att gå i regn utan paraply, där fanns gemenskap med Honom.
På något sätt upplevde jag att jag var med Gud jämt, utom på söndagarna då han inte ville följa med till kyrkan.
Det var en andefattig stämning där, och som det verkade vara var det bara rent mänskliga traditioner allt gick ut på.
Jag påpekade detta lite försiktigt för de andra där, de jag vågade ta i hand, de svarade att jag måste anstränga mej för at lära känna några fler för att känna gemenskap, och be mer, läsa mer i Bibeln för att uppleva Guds närvaro när jag är där. Sagt och gjort, jag såg en man i närheten jag började prata med, efter predikan var över.
Vi gjorde sällskap en stund, och vid fikabordet nästa söndag sade jag försiktigt att ”du kan ju få mitt nummer o slå en pling nån gång om du vill”.
Svaret blev lustigt och skämsigt för mej ”Du jag har alla vänner jag behöver”.
Usch vad jag skämdes, men gav mej inte för det. Jag gick dit nästa söndag, frågade Gud innan om han inte kunde komma med, för jag kände mej så ensam där. Men han ville inte alls.
Mitt under en lovsång där, mitt i tristessen, får jag ett tilltal så starkt att jag förvånat rycker till och känner en så stark kärlek att jag baxnar:
”Jag kan få stenarna att sjunga, men inte att älska varandra”.

/Pastorn

Jag hade en ovanligt livlig dröm inatt, och just dessa ord lämnar mej inte.
De är så fulla av frid, och allvar, att jag måste skriva ned dem här.
Jag vet inte alls hur, men kanske skulle det kunna hjälpa någon.

För tre månader sedan dog min frus syster i Cancer, ganska plötsligt efter att ha kämpat emot den i 8 år.
Sista gången jag i livet träffade henne var några månader innan på en begravning av en kusin till henne och min fru, ett fall av enorm tragik, men vi som var där hade inget annat val än att inget fatta utan stå där och trampa och vänta hem.
Det skulle gjort för ont för mej personligen att ta det till mej som inträffat, ändå hade jag svår ångest då vi var där.
Hon kom fram till mej, leende som det ljus hon var, den lilla, goda Kerstin.
Jag visste att hon var sjuk, kramade om henne och skämtade så som jag brukade, trots att det var begravning.
Det var en skön lirare där som kom i kortbyxor och t-shirt, men han grät och verkade inte bry sej om hur han såg ut inför de andra.
Jag såg på honom att han visade respekt, inte genom sin klädsel för den sket hon som hade dött i, utom genom hans uppriktiga sorg över hans vän som ryckts ifrån honom.
Det tisslades och tjafsades bland vissa där hur respektlös han var, men jag viskade snällt ”Håll käft!”

Tre månader senare dog hon, Kerstin.

Inatt rycktes jag från en dröm in i en annan tillvaro, och jag förstod att det var den död vi vet lite om genom vittnesmål och berättelser som jag fick vara med och bara se på, jag var inte där på riktigt.
Där var heligt, men det var inte slutdestinationen för oss, där var viss oro och ofärdighet.
Det var det allra första rum kan man säga, de andra fick jag inte se.
Jag har i en tidigare dröm fått till mej att Kerstin en dag skulle komma till mej och säga just de där orden jag skrev i min rubrik, just när de blivit henne sanna.
Allt var så annorlunda där. Där fanns inget hot, och inga val, inget tvivel. Där var heligt, men inte alls så som jag föreställt mej.
Jag satt vid ett stort bord där, och Kerstins man reste sej och gick, för han var med där av nån anledning som jag inte vet, men i drömmen var det naturligt.

Jag mådde inte riktigt bra där, kände en viss oro i stämningen.
Men plötsligt stod hon där, Kerstin, framför mej, och ingen av de andra där kunde se henne. Hon såg ut som hon själv, fast helt frisk, och vackert helig. Hon hade varit på en annan plats, den efter den jag såg, men innan varit på denna, och nu kommit till den sista eller vad man ska säga.
Hon log mot mej, och sade ”Nu har mitt mörker lämnat mej”, och jag mindes då att jag fått till mej att hon skulle säga detta till mej någon gång.
Sedan sade hon två väldigt snälla meningar om mej, som jag glömt, hennes ord kändes heliga, så jag ber om ursäkt men
jag har glömt vad det var. Hur som helst så är det oviktigt för alla utom mej.
Jag reste mej genast och ropade ut för alla där att Kerstin sagt det hon skulle, att jag fått det till mej som lovats, men ingen där kunde se mej, eller höra mej.
Jag ville skriva detta, och jag vet inte varför jag vill det. Jag är van vid dylika drömmar sedan en tid tillbaka, men jag brukar inte nämna dem för någon alls. Att de är så livliga tror jag beror på min sjukdomsbild.
Ni som tror jag är galen får nu mer än nog vatten på kvarnen, fast, ni behöver det inte då jag har papper på att jag är det.
Jag vet inte om denna dröm betyder något, och försöker ta det som bara ytterligare en livlig dröm, som inte betyder något alls egentligen.
Men känslan är envis, att jag ska berätta. Jag är också tveksam till att hålla på och tyda drömmar.
Tack till er som läste detta.

/Pastorn

När min fru stod och tvättade händerna i 34 minuter efter att ha slängt en soppåse, fnös hennes far åt henne då det bara var dumheter och psykiskt.
När jag får en panikattack i mina före detta svärföräldrars närvaro, då jag sitter i soffan, katatonisk och skakar av skräck, blir de oroliga men ler då min ex-fru förklarar att det bara är psykiskt.
Det är ju något som sitter i skallen, så det är inte så allvarligt. Påhittade dumheter som inte har med verkligheten att göra.
När Johan, 26 år, på Luciadagen klättrar upp på en tågvagn för att ta sitt liv och genast får 60000 volt genom kroppen och brinner upp, är det bara psykiskt.
När den hemlöse kvinnan lägger sej på t-banespåren är det bara psykiskt.

Min fru fick ha bomullshandskar för att hon hade tvättat bort den hud hon hade, själv fick jag lära mej signalerna på en kommande panikattack, så jag kunde dra mej undan.
Det är det mest fruktansvärda jag drabbats av, varje gång. Man får panik, helt enkelt, en svår chock som inte kan förklaras med ord. Jag började skriva för att kunna beskriva vad som då händer mej, men har ännu inte hittat ord som kan jämföras. Det närmaste jag kan komma är att leva igenom någons fruktansvärda plötsliga död.
Alla, och jag, vi, frågar oss varför? Varför sker detta, tvätta sej så hemskt, social fobi, panik?
Svaret är inte lika viktigt som vad vi gör åt det. Vi har en allmän syn att det är de sjukas eget fel, och att ”det bara är pykiskt” och därmed inte verkligt.
Jag kan försäkra att min panik är lika verklig som om du just kört över en människa i 120 km/h.
Min fru kan intyga att hennes händer för henne just då är mer skitiga än om hon grävt i bassängerna på ett reningsverk.
Kropp och själ är inte på något sätt separerade, utan hör ihop och påverkar varandra.
Det är vetenskapligt bevisat att en människa i djup depression har kraftigt nedsatt immunförsvar.
Själen påverkar kroppen, och vise versa. Anden vi har kan bara Gud, eller den onde, påverka, men Anden vi har kan påverka både kropp och själ.
Vi måste, och jag ber er göra det, se att människor med psykiska problem inte är en samling nutcases vi kan bortse ifrån, likaså är de sällan farliga. De sjukdomar som är psykiska är precis lika verkliga som ett brutet ben, och i många fall värre då vår acceptans och förståelse är lika med noll. Man brukar få en burk tabletter.
Vänner och kärleken har räddat mej, men sådant skrivs inte ut på recept.
Men dagligen möter jag människor, som ser att det står skrivet ”Idiot” i min panna.

/Pastorn