Då och då möter jag de som ivrigt försvarar den sanning de har.
Kraftfullt och besvärat nästan skriker de ut att de vet ditt och datt och om du inte genast tror detsamma är du dömd för evigt till att brinna i helvetet med fan och hans berömda moster.
Det kan vara en Bibeltolkning, eller en grundläggande livsavgörande vetskap om Gud och verkligheten, som ingen får säga emot eller ha en annan tolkning av.

Jag älskar när någon som gör detta slutar göra det.

Jag menar helt enkelt, att om någon tolkar liknelsen om den förlorade sonen som att man ska köra en röd Saab 9000 till Växjö varje fredag klockan 15.33, och man själv har en annan tolkning, så låt det vara.
Man kan ödmjukt säga att man tror det betyder något helt annat, och fråga om han/hon vill höra, men sedan inget mer än så.
Inget tjafs, inget gnäll, inget fördömande.

För Sanningen står på egna ben, och uppdagas i varje kristen människas liv vartefter tiden går och han/hon kan ta emot den.
Där vi är, är vi bara idag. I morgon är vi någon annanstans.
Ett litet steg för vissa, ett månkliv för andra.

Ingen har någonsin gått fel på grund av en felaktig Bibeltolkning, går någon fel så gör han/hon det av egoism, tolkar Bibeln därefter och tvingar andra att göra detsamma.

Jag har mött sektmedlemmar i olika sammanhang och de har det gemensamt att de aldrig trott på den skit de blivit itutade ifrån början, de har verkligen försökt men innerst inne har det alltid känts fel.
Samtidigt har många av dem tidigt utvecklat en egen sann tro, trots att de varit fångna och förledna. Sanningen har stått på egna ben.
Många är ändå rädda för resten av sina liv. På grund av de sår som skrikits och karvats in i deras hjärtan med illa rättfärdig bibelkniv.

Helt i onödan.

För även om Gud är den enda och det enda vi någonsin behöver frukta, så betyder inte det att vi ska vara rädda för Honom, Den ende som verkligen älskar oss mest av allt.
Han har våra liv i sina händer, inte vi, det är sant, men det är betydligt mer kärleksfulla och omsorgsfulla händer ditt liv ligger i än dina egna.
Vi får varje dag välja mellan gott och ont, och varje dag väljer jag lite av varje.
Och varje dag är Han full av nåd, och ger mej en väg ut när jag låst in mej.
Och när någon annan gör det.

Vissa reagerar kraftigt på den Sanning jag försöker leva efter, att vi ska älska varandra.
Kort sagt, när jag läser Bibeln utgår jag ifrån Guds kärlek till oss i allt jag läser där.

En pastor sade mej en gång, att jag levde i en flumvärld om jag trodde att vi skulle leva i en värld där alla älskar varandra.
”Då kommer du inte att trivas i Himlen”, svarade jag och log.
Jag kan ha fel, naturligtvis, men det är där jag är idag, och har varit länge.

Och det är ingen dum sanning att utgå ifrån kärleken till sin nästa i precis allting.
Kanske är det bara en liten bit på vägen, vad vet jag?
Men i mitt hjärtas allra innersta känns det så rätt, att värna om en människas liv och kärleken till henne, före regler och plikter och absoluta måsten.
Jag vet att det är sådant som kommer naturligt av sej självt i en tät Gudsrelation, vad man bör och inte bör göra, just för att Gud älskar oss och inte vill att vi skadar oss själva eller varandra.
Eller, rättare sagt, av nåd kommer det till oss hur Han vill att vi ska leva.
Det står redan i Bibeln, men utan Gud, utan kärlek, och med flera som skriker helvete och synd förblir Ordet verkningslöst i oss.

/Pastorn