Han tyckte sej brännas av höstlöven som låg på gatan, där han långsamt och medvetslöst gick.
Grå var den asfalt han trampade på utan att be om ursäkt, brännande i själen var de höstlöv som dött och fallit av från sina livgivare.
Utan att tänka på det, insåg han att slutet nu är nära.
Med svaghet i benen satte han sej ner på parkbänken vid brandstationen för att vänta.
Och han väntade på ängeln som skulle föra honom hem igen, dit där han skapades, oförstörd och ny, full av förväntan och glädje, med ljus i sin hand och kärlek i sitt hjärta.
Och ängeln kom, och frågade, ”Vill du hem min vän?”
Han svarade ”Nej”.
”Då må det ske”, sade ängeln och bad tyst.
Och han träffade sitt hjärtas andra hälft, Hon som han saknat i hela sitt liv, Hon som fattats honom i evighet.
Hans Fru.

Till er vill de hälsa, att kärleken är störst.

/Pastorn