Sitter på Barista och bloggar – de har lagt prydnadshjärtan i sin plastkaktusplantering, vilket jag tycker är sött. Just nu känner jag mig ganska tom i hjärnan, luftig liksom, och har svårt att skriva något skärpt om religion i allmänhet och antroposofer i synnerhet. Dels beror det på att jag nu kommit till stadiet att jag ska läsa en del stora textmassor som ”Den antroposofiska kunskapsvägen” och rätt mycket religionspsykologi och religionsfenomenologi (försök säga det när du är full 
). Jag tycker om att fräscha upp mina kunskaper när jag granskar någonting. Dels har jag suttit och Alla Hjärtans Dagfikat på morgonen – och en diet på kanellängd och ballerinakex gör en inte direkt skärpt. Jag får nog nöja mig med att kåsera litet idag.
Ett problem som varje religionsforskare ställs inför är att man alltid ser olika på en religion beroende på om man står utanför den eller är en del av den. Det finns helt enkelt saker som inte berättas för utomstående. Till exempel har forskningen om voodookulturen och forskningen om daoism (taoism) gått framåt med stormsteg sedan det dök upp forskare som lät sig initierats in respektive religion och utbildade sig till präster och munkar i dem. Fram till sextiotalet var de flesta forskare kristna, eller i vissa fall judar eller ateister, även om de ansträngde sig att vara objektiva både saknade de kunskaper om symbolsystemen som krävdes för att rätt tolka de texter (daoism) som fanns och tillträde till viktiga ceremonier och ritualer.
En fördel med granskning av utomstående är dock att de ser saker som medlemmarna själva blivit hemmablinda för. Kristendomen har blivit utsatt för sådan hårdhänt granskning de senaste hundra åren – och det har vi tjänat på (om någon missat det så är jag kristen). Det är ju ingen mening att bygga sin tro på falska premisser, och den historiskkritiska läsningen av Bibeln har måhända tvingat oss att slänga en del traditioner, men den har också gett oss långt mer kunskap om texterna än om vi blundat för vad forskningen kan ge oss – bara för att ta ett exempel.
Om jag nu ska studera antroposofin så kommer jag att göra det med en utomståendes blick. En andra fördel med detta är att jag kan använda min egen tro som ”tändsticksask”. Jag kanske måste förklara det begreppet närmare. Det fanns en tid när man alltid ställde en tändsticksask bredvid ett föremål när man fotade det för att det var onaturligt stort eller litet (tänk; rekordmoroten på skördefesten). Numer är tändsticksaskar ovanliga så jag undrar vad man skulle kunna använda nu, en dvdskiva? Hur som helst, tändsticksasken var helt enkelt något man kunde jämföra med så att man visste hur stor den fotograferade moroten (eller vad det nu var) egentligen var.
Jag hör till dem som tycker att en forskare bör redovisa sin tro – särskilt om man är religionsforskare (detta är inte allom accepterat inom forskarvärlden). Tydligen har min egen presentationsruta för Pax Dei fallit bort, jag vet att jag skrev en om min tro just av det skälet. (Om ni hittar en beror det på att jag satt tillbaka den igen.) Min tro är inte särskilt speciell; jag är en luthersk kristen som tillhör Svenska Kyrkan. Även om jag själv följer fastebönerna i ”Bönboken” tycker jag att varje person kan ha den tro hon trivs bäst med, och jag går mycket sällan i kyrkan. Det sistnämnda eftersom jag är ganska dålig på att mingla, och det är nästan alltid kyrkkaffe efter en gudstjänst.*
Jag har flera gånger hört sägas eller läst i andra hand att antroposofer väntar med att lära ut vissa saker till en individ tills hon är ”andligt mogen”. Religionspsykologiskt sett är detta en klok politik, och de är långt ifrån ensamma om den. Samtidigt gör det att det finns kunskaper som jag förmodligen aldrig kommer att nå. Jag kan nämligen inte kombinera min kristna tro med att bli hundra procent antroposof. En antroposof skulle nog anse att jag kan göra det, men jag som ser från ”andra hållet” på problemet tycker inte att jag kan det. Av det jag sett av antroposofi finns det tillräckligt mycket som skiljer sig från kristendom för att de inte ska gå att förena utan att blandbygga två religioner. I förlängningen är det ett brott mot det första budordet ”du ska inte ha andra gudar bredvid mig”, och det är ett bud jag tar på allvar. (För den som undrar; jag läser inte heller horoskop eller spår i kort – längre.)
Som forskare måste jag alltså välja mellan ‘full förståelse’ och ‘ytterligare förståelse’, som troende människa måste jag välja mellan religioner – och det valet är redan gjort. Man hamnar vid sådana stenhårda vägskäl ibland, och det är inte första gången jag står här. Valet är ganska lätt i och med att jag vet att den kunskapsmängd jag får ut av varje alternativ är ungefär lika stor – jag förlorar alltså inte så mycket som man skulle kunna tro på att inte bli antroposof.
Hm, jag har problem med Baristas wlan och det är definitvt dags för lunch. Återkommer imorgon, förhoppningsvis med hjärnan på rätt ställe igen.
[Red; Det visade sig omöjligt att ladda upp det här från Barista - så fort jag gick in på Metrobloggen bröts kontakten med wlanet och den kunde bara återupptas om jag startade om datorn. Genom litet amatörmässigt datahokuspokus lyckades jag rädda posten och har laddat upp den hemifrån. Gör nu det bästa av Alla Hjärtans Dags sista timmar; tyck om er själva och andra!]
***
*Kyrkkaffet är en väldigt viktig del av församlingslivet, så jag tycker att det ska vara kvar. Gudstjänster utan kyrkkaffe är, om möjligt, ännu jobbigare att besöka ur mingelhänseende.
