Mina vänner är de bästa tänkbara. De finns där för mig. De finns här. De säger åt mig att stå på mig. De säger åt mig att lyssna på musik som brer på känslorna. De där känslorna som sitter i tårarna. I mellangärdet. De där känslorna som gör så man knappt kan andas. Ångesten sprungen ur maktlöshet.

Det är svårt nu. Solen må skina om dagarna men i mitt bröst är det ett ständigt mörker. Tankarna vandrar runt runt. Kring en och samma grej. Jag vill inte låta dem springa i såna banor, jag vet att jag är oskyldig. Men det gör ont. Så förbannat ont. Det finns en människa därute som tror att jag är hin håle själv. Att ingen annan hittills visat några tecken på att tycka detsamma spelar ingen roll. Jag är inte ond. Jag vill inte att någon ska tro det om mig. Jag vill bara vakna upp och upptäcka att allt var en mardröm.

En sån där låt från förr i tiden. En sån där som hamnat på repeat här inatt. En sån där natt då man själv fastnat i en msn-konversation med en vilt främmande människa och råkat bestämma att man ska gå och fika. Bara sådär. Antar att ränderna aldrig går ur.

Jag ligger i sängen med datorn som värmedyna på magen och skrevet, med hakan mellan brösten och en cigg mellan läpparna. Och mössa på huvudet. Och hål i jeansskrevet. Mycket skrev här. Snart måste jag dock placera det [skrevet] någon decimeter ovanför vattenytan i toalettstolen eftersom jag håller på att pissa ner mig. Kanske läge att skaffa såna plastade lakan som tillåter en att urinera även i sängen.

Det har hänt en del den senaste tiden. Jag har bl a börjat knarka. Teveserier. Det är nästan lika tillfredsställande som att skriva inlägg efter inlägg om ingenting. Efter varje avsnitt av vilken serie det nu må vara måste jag ha mer av varan. Precis som när man bloggar. Skillnaden ligger väl i att skådespelarna är snyggare än läsarna. Vilket förstås kan ses som en fördel när ens liv inte är så värst innehållsrikt. Nackdelen är att man blir kåt vilket i sin tur leder till besvikelse när man ser sig omkring i vardagen. Människor ser inte direkt ut som de där typerna på teve. Hur ens läsare ser ut spelar liksom ingen roll. Egentligen. Såvida man inte planerat ragga genom bloggen. Bloggen som dessutom har den stora fördelen att man emellanåt får respons på det man skriver. Men: knark som knark. Jag vill bara ha mer. Och vad ville jag ha sagt med detta inlägg? Just det.

Ingenting.

Nä, jag skojade bara. Inget slår fyllebloggande hemma hos Phreida. Klart som fan jag finns kvar. Of course, I’m on horse. Typ. Tjena hejsan.

Fifan. Blir smått less på att den här bloggjäveln bara strular. Kanske lika bra att ödsla sina ord annorstädes. För gott.

Lycka är att hitta sig själv mellan en spya och en skrynklig Jenny Lind.

Ibland är jag bra. Riktigt bra. Och säger som det är. Att jag inte har varit hos någon läkare och att jag ännu inte törs uttala mig om huruvida jag kommer imorgon eller inte. Det känns så bra. För varför skulle jag ljuga ihop något? Jag råkar dessutom vara världens sämsta lögnare. Och lögner, även om de är minimala och kritvita i sin framtoning, kommer bara dragandes med stress och ångest. Så. Lika bra att vara ärlig. Tack och hej. Nu ska jag kurera mig. (Jepp, ett rim. Det bjussar jag på.)

Haha, jag är för rolig. Morsan ringde just för att kolla om jag skulle jobba idag. (Hönsmorsan nummer ett, för er som inte redan visste.) Eller rättare sagt frågade hon om jag kommit upp i tid. Vilket jag hade. Fast jag sa att jag inte hade sovit alls. För att slippa få höra från henne att jag borde gå till doktorn.

Äh, vad fasen. Vila och frisk luft är vad jag behöver. Lugn och ro. Och lustigt nog är det precis vad min fiktive läkare från igår, han som jag nyss kom på att jag träffade på närakuten igår kväll, ordinerade. Han som sa att jag skulle återkomma om det inte gått över efter helgen och att man i så fall kunde sätta in penicillin. Mohaha.

Nejfan, nu ska jag försöka ringa jobbet.

Detta tillhör inte längre vanligheterna. Att jag skriver något tidigt på morgonen. Men nu sitter jag här. Söndersnoozad och förstår inte hur jag ska ta mig till jobbet i mitt tillstånd. Huvudvärk känns inte längre som ett legitimt skäl att vara hemma. Jag tänker att det är nu mina kolleger tänker att jag nog inte var ett så klokt val till tjänsten ändå. Jag menar, jag är ju en sån där. En sån där svår en. En med en frånvarohistoria som inte ser alltför rolig ut. En sån där som man inte vet om man vågar tro på att hon verkligen är sjuk. För tänk om hon i själva verket egentligen är hemma på grund av att hon mår lite dåligt. Hon kanske bara är lite lat och tycker det är skönt att vara hemma.

Vad i helvete är det här? Varför utsätter jag mig själv för såna tankar? Jag har ju faktiskt inte en aning om vad de tänker. Varför ska jag då själv börja tvivla på att jag sjuk? Gah, jag blir galen. Huvudet värker. Punkt slut.

Har du inte gått till läkaren då? Nej, det har jag inte. Jag har ju inte feber. Huvudvärk är inget man går till läkaren för. Inte första veckan. Inte när man vet att man ser för täskigt. Inte när man vet att det ligger en del onödiga stressmoment i bakhuvudet, stressmoment som inte på något sätt är arbetsrelaterade. Nej, då tänker man att det går över. Att man inte behöver gå till läkaren. Och sen kliver den där tvivlaren in och säger åt en att ringa jobbet, berätta att man ska boka läkartid (fastän man inte alls har tänkt göra det) och sedan återkomma med beskedet och sucka åt att läkaren bara sa det man redan visste, att det inte finns något de kan göra åt huvudvärken förrän den har varit ett ständigt sällskap i minst en vecka. Eller att det förmodligen beror på att man ser dåligt. Eller har orosmoln på sin lilla himmel. Eller varför inte bara en vanlig hederlig bihåleinflammation?

Ja, ni hajar. Jag är ju inte klok nånstans. Inte undra på att huvudet värker.