Foto: Alexander Pilh

.

Det tog ett tag till jag hittade rätt bild till mitt sista inlägg och jag tror jag hitta det som passade in bäst. Det är jag, det är så jag såg ut när denna blogg var aktiv och det är så jag minns mig själv som sjuk. Idag är mitt hår tillbaks och medicinernas biverkningar på min kropp börjar försvinna. Men det bästa med denna bild är att jag vågar visa mig trots mina 30 år och ett bröst. Ni kan inte se mitt ärr men man kan ana att något saknas där under min vänstra arm. Min önskan är att vi kvinnor skall respektera våra kroppar och inte noja över småsaker. Man får inte respekt eller kärlek för sitt utseende utan för vad som finns precis mitt emellan våra bröst HJÄRTAT ……. och det har jag i alla fall kvar.

Ja nu är det dags för mig att stänga denna blogg. Jag har velat skriva mitt sista inlägg länge nu men jag har inte orkat. Det är så mycket annat i mitt liv nu som tar plats. Jag mår jätte bra och känner varje dag när jag vaknar hur lycklig jag är. Jag kan nästan lite tyst för mig själv skratta av lycka när jag ibland tänker på det. Jag mår jätte bra och det kommer bara bli bättre och bättre nu. Jag tar vara på varje minut och lever i nuet. Att leva i nuet är jätte viktigt och det har jag verkligen lärt mig att göra. Mitt hår växer men inte lika snabbt som jag vill. Det blir bara tjockare och tjockare, det växer liksom bara på brädden och inte på längden:). Men vad gör det, jag skiter faktiskt i vilket, det får se ut som det gör bara jag är frisk och lycklig. Tröttheten sitter fortfarande i och jag behöver vila efter en fullspäckad dag. Jag vet inte om tröttheten kommer i från cellgifterna eller från min hormonella behandling. Men mina 8 timmars skönhetssömn hoppar jag aldrig över, de är nödvändiga för att mina bruna ögon skall lysa varje dag och för att min hjärna skall fungera normalt. Jag kommer också att operera bort mitt högra bröst på grund av min gen och för att inte riskera att cancern kommer tillbaks igen. Samtidigt få jag en bröst rekonstruktion och jag kommer bli hel igen:). Jag vet inte än när denna operation kommer att göras men mitt första besök på Plastik i Malmö blir den 21 januari 2010. Då skall planeringen inför operationen sättas igång. Som ni alla vet så var den 21 januari 2009 den dagen jag fick mitt cancerbesked och nu exakt ett år senare skall jag innfinna mig på sjukhuset igen.  Jag längtar tills jag blir hel igen men mest av allt vill jag bara ha bort det andra bröstet. Jag tror att många av Er i samma situation förstår vad jag känner och tänker likadant. Men en dag är det dags att plocka fram alla mina bh:ar igen och ta upp dom från kartongen under sängen.  Ja kvinnlighet och bröst hör väl till sist ändå ihop och givetvis även för mig. Tack vara all forskning och alla duktiga läkare kan jag snart få känna mig hel och riktigt kvinnlig igen. Hade det inte funnits bröst rekonstruktioner så hade jag inte saknat det i heller, för det viktigaste av allt är att jag är frisk och kan leva mitt liv.

Förra veckan klädde jag granen hemma hos mamma. Jag älskar julen och hade jag fått bestämma skulle det vara vinter året om. Massa snö och riktigt kallt med öppna brasor och varm choklad. När jag stod där i vardagsrummet och hängde upp kulorna i granen mindes jag att för exakt ett år sedan gjorde jag samma sak. Men då stod mina väskor packade och dagen efter körde jag ner till St.Anton för att börja min vinter säsång. När jag då satt i bilen på tyska Autobahn visste jag inte om att snart skulle bilen vara på väg hem igen och ett år fullt av cancer skulle omringa mitt liv. Från det underbara skid och alplivet fick jag ca en månad senare vända bilen tillbaks till sverige och den grymma verkligheten stod nu framför mig. Jag förstår inte att allt detta har hänt sedan sist jag stod där vid granen, St.Anton, Cancerbesked, Undersökningar, Operationer, Svar, Cellgiftsbehandlingar, Blogg, Rosabandet Galan, Metro och nu min egna lägenhet och ett nytt jobb. Hur kan allt detta ha hänt på mindre än 1 år och hur har jag orkat. Ja se vad en människa kan åstadkomma på så kort tid, en människa som bara trodde hon kunde åka skidor och dricka jägermeister. Nä jag har verkligen hittat mig själv och känner mig så lycklig över att allt har gått så bra. Jag har haft tur och jag hoppas att denna tur kommer hålla ett bra tag till. Jag tror på mig själv och kommer aldrig tvivla på min vilja att få det som jag vill ha det.

Jobb och ett vanligt liv väntar runt husknuten, jag är spänd och förväntansfull. Det skall bli så bra att få börja leva igen även om jag kommer ta det lugnt nu i början. Jag har ingen stress och tänker varken fram eller bak längre. Jag är här och nu och trivs riktigt bra med det. Givetvis är jag rädd för vad som hända kan, men det tar inte plats i mitt liv längre även om jag är väldigt medveten om det. Ibland kan tårarna och rädslan komma tillbaks och det kommer jag nog aldrig bli av med. Men då gråter jag och försöker rensa ut min oro och rädsla.

Mina skidor står på vinden och mina skidkläder är nerpackade men något som jag aldrig kommer att ge upp är mitt liv och min skidåkning. Så fort jag får en vecka ledigt bär det av till älskade St.Anton för att äntligen få röra vid den magiska snön och känna bergsluften blåsa mot mitt ansikte igen.

Till sist lämna jag mina sista ord i denna blogg till min pappa: Jag minns dig och vet vem du var. men jag kommer inte ihåg vem du egentligen är. Du lämnade mig när jag var 6 år gammal och har sedan dess aldrig lämnat mitt hjärta. Jag vet att du har varit där för mig hela tiden och jag har känt din närhet även om du inte varit där på riktigt. Jag har legat på sammma cytostatika avdelning som du och känske även i samma rum. Jag har kämpat och det tack vare mina minnen från hur du varje dag  kämpande för att behålla livet här på jorden. Jag vet att du finns och att du har hjälpt mig. Du och jag har nu något väldigt speciellt gemensamt. Vi är inte bara far och dotter utan något mycke större. Jag har under denna tid lärt känna dig pappa på ett mer känslomässigt sätt. Jag kan idag känna samma rädsla som du har känt. När du lämnade mig var du lika gammal som jag är idag och trots min stora förlust så vet jag om att vi en dag ses igen. Du med din fallskärms utrustning och jag med min skid utrustning:). Men först har jag en hel del saker att göra här nere, allt det som du inte fick vara med om och det skall jag ta igen för dig, det lovar jag.

Släpp aldrig taget om mig….. Tack älskade Pappa

Empati för andra människor har jag haft så länge jag minns. Jag minns mig själv gråta som liten när jag såg en man stå själv och äta en varm korv med bröd vid Majbålet. Då tyckte jag så synd om honom och tyckte det var fruktansvärt att han stod där själv och tittade på den fina sprakande elden helt ensam. Min empati har följt mig genom livet och gjort så att jag har fått väldigt starka relationer till vissa människor.

En människa som idag står mig väldigt väldigt nära är Therese. Ni som har följt min blogg vet också vem Therese är (nu gråter jag) och vilken relation vi har till varandra. Bandet mellan oss är så fruktansvärt starkt och det känns som om jag känt Therese hela livet. Vi lärde känna varandra i början av min sjukdom och Therese som också har bröstcancer låg bara ett par veckor efter mig i behandlingarna. Varje dag planerade vi hur vi skulle ta oss igenom vår sjukdom på bästa sätt. Vi stöttade varandra och försökte peppa varandra när vi hade en riktigt dålig dag. Vi skulle klara detta ihop och bli friska tillsammans. Vi kom närmare och närmare varandra och Therese blev min bästa vän under en väldigt svår tid i mitt liv. Som Ni vet träffades vi aldrig i början av vår sjukdom utan vi höll kontakten på sms och msn. Men efter att mina cellgiftsbehandlingar var slut träffades vi för första gången. Idag träffas vi hela tiden och fortfarande säger vi Godmorgon och Godnatt till varandra på msn. Therese kommer ofta till Malmö och sover över hos mig och vi umgås så fort vi behöver varandras sällskap. Men planen vi hade gjort upp om att bli friska tillsammans blev inte som vi ville. Therese cancer sprider sig och hela världen går under för henne och givetvis även för mig. Jag kommer inte gå in på detaljer om Thereses sjukdom för nu kan Ni få följa hennes kamp emot cancer själv. Igår skickade hon mig länken till hennes nyöppnade blogg och jag blev så rörd. Vilken tjej och vilken vilja!!

Innan Ni går in och läser vill jag att Ni skall veta att denna tjejen är helt fantastisk. Jag försöker ibland sätta mig in i hennes situation men kan ibland inte förstå hur hon orkar. Denna tjej har en kraft som är enorm och hennes humor och glädje gör mig så himla glad och lycklig när jag är i hennes sällskap. Men jag gråter ofta när jag sitter här hemma och tänker på Therese. Jag tycker så synd om henne och vet ibland knappt var jag skall säga till henne när hon är ledsen. Varför var det jag som blev frisk och varför inte hon också??? Jag blir arg förbannad och oerhört ledsen över att det blev så här. Min högsta önskan är att Therese och jag skall bli gamla ihop och att hon skall hålla sig frisk. Jag tror på Therese!!

Till Therese: Nu gråter jag igen:( Gumman ibland vågar jag inte visa mina känslor för dig för att jag måste ju vara den starke för att kunna stötta dig. Men jag har fällt så många tårar och du vet att jag tycker att du är starkast i världen även om du inte känner dig så stark ibland. Jag ser upp till dig och kommer alltid att vara här för dig. Nu skall vi kämpa lite till och sen skall vi på vår efterlängtade semester. Du har ett väldigt speciellt plats i mitt hjärta och kommer alltid att ha. Tack för att du finns och för att vi hittade varandra. LOVE YOU!!

Till dig Therese men jag har döpt om låten till:             you are not ALONE

Här hittar ni Therese nya blogg: Klicka här 

Nästa inlägg kommer att vara mitt sista inlägg på bloggen. Jag kommer att sluta blogga och vill lägga min tid på andra viktiga saker i mitt liv. Bloggen har varit väldigt viktigt för mig under min sjukdoms tid men nu är jag inte sjuk längre och måste gå vidare. Tiden jag lägger på bloggen vill jag lägga på mina nära och kära nu. 

Medans ni läser detta lyckliga inlägg får ni se lite hur min lägenhet ser ut. Jag har lovat många av Er att ni skulle få se slutresultatet:):) och här har ni det.

.

För ungefär en månad sedan sökte jag ett arbete som jag hittade i tidningen. Detta arbete är ett dröm jobb för mig och även om jag för en månad sedan fortfarande såg ganska cancersjuk ut var jag bara tvungen att söka tjänsten. Detta jobbet ville jag bara ha.!! Jag skickade iväg min cv med ett medföljande foto på mig själv. Efter många om och men beslöt jag mig för att hålla min sjukdom utanför mitt jobbsökande. Mitt korta hår kan ibland göra så jag ser sjuk ut, därför skickade jag med ett foto på mig själv där jag hade långt hår, alltså ett foto från förr. Nu hoppades jag bara på att dem skulle hörda av sig.

.

Överraskande blev jag givetvis kallad till en första intervju. SHIT var min tanke, otroligt glad men hur skulle de känna igen mig efter fotot jag skickade med. Jag förberedde mig på intervjun och gick dit med min skäggstubb på huvudet. Ingen peruk och ingen mössa. Om frågan kommer upp så får jag berätta varför jag så drastiskt har klippt av mig håret;).

.

Jag kom dit till intervjun och givetvis var det den första frågan som kom upp. Jag svarade på den och var väldigt mån om att de skulle förstå att jag idag är frisk och mår bra. Intervjun gick bra och efteråt var jag helt salig. Vilket jobb, vilken personal och ja allt bara stämde överens med mina drömmar. Dagarna gick och det ända som cirkulerade i mitt huvud var att jag önskade så att jag gick vidare till andra intervjun. En dag ringde telefonen och YES jag var kallad till den andra intervjun. 80 st ansökningar till jobbet och jag var en av dem som gick vidare till den andra intervjun JIPPI JIPPI!!

.

Gud vad jag blev glad. Så i tisdags förra veckan åkte jag dit igen. Denna gång satt det lite fler folk med under intervjun och en massa tunga men givetvis viktiga frågor togs upp. Jag var nervös men det kändes jätte bra och människorna som intervjuade mig var väldigt trevliga och berättade om företaget och om jobbet. Efter 1 timme och 20 minuter var intervjun färdig och jag tackade för mig. Inom några dagar skulle de höra av sig och berätta hur det hade gått. Jag åkte hem packade min väska och dagen efter begav jag mig till Tylösands spa. Hela tiden cirkulerade jobbet i huvudet på mig och jag drömde om att jobbet blev mitt. Ja ni vet själv hur man springer runt och bara hoppas på att allt skall bli som man vill. Men jag har precis varit väldigt sjuk och mina negativa tankar poppade givetvis upp i huvudet. Vem vill anställa en före detta cancerdrabbad flicka utan hår!! :(

Men i onsdags förra veckan ringde telefonen… och

.

.

JAG FICK JOBBET

JIPPI JIPPI SOHOOOOOOO YES YES YES

I MADE IT AGAIN

Jag blev så glad och hela jag lyser som en stor julgran. Jag är överlycklig och livet är fantastiskt just nu. Jag känner mig stark och det skall bli så himla roligt att få börja om på nytt. Jag har så mycket kraft och längtar redan tills min första arbetsdag.

Äntligen skall jag få jobba med det jag tycker är så kul, heminredning. Den franska lantliga heminredningsvärlden kommer nu bli min nya arbetsplats och givetvis här hemma i Sverige. Borta bra men hemma bäst.

:):):):):):):):)

 Hej!! Jag har haft det så himla bra. Bara tagit hand om mig själv och njutit i fulla drag. Dagarna på Tylösands spa var underbara, god mat härliga behandlingar, träning och mysiga morgonpromenader på stranden. Therese och jag fick verkligen 4 helt fantastiska dagar ihop. Här kommer lite bilder från mini semestern. Therese kamera visar lite fel på datumen så bli inte förvirrade;). 

Här befann jag mig i en vilo stol med fantastisk utsikt och rogivande musik.

.

Morgonpromenad, inget dåligt väder bara dåliga kläder. Kolla klockan, ingen sovmorgon här inte.

.

Bryggan från hotellet ner till stranden.

.

Vilken underbar bild!! Denna tången format till ett hjärta hittade jag så här på stranden…. KÄRLEK

.

Ytterligare en fin strand bild från våra morgonpromenader.

.

Jag var bara tvungen att göra en ängel i sanden, Så här dax på året brukar jag göra mina änglar i den vita snön.

.

På kvällarna roade vi oss bland annat med detta här. Underbara tavlor hängde runt om på hotellets väggar och givetvis hittar jag min favorit bild där det faktiskt ser ut som om jag i verkligheten sitter i soffan med denna vackra kvinna. Många andra lite mer pinsamma foto togs men de publiseras tyvärr inte här:):):)

.

I morgon kommer jag att berätta något för Er som har hänt mig. Jag är överlycklig och förstår inte riktigt att det är sant. Men mer berättar jag inte för Er idag, vi ses i morgon!!! Aufwiedersehen

I morgon åker jag och Therese på vår efterlängtade lilla semester. Vi skulle egentligen åka till varmare bräddgrader men vi får nöja oss med en lyxig spa vecka istället. Vi är överlyckliga och tycker det skall bli underbart. Vi har packat våra väskor och skall åka till Tylösands spa för att bara rå om oss själva och äntligen få lov att lyxa till det lite extra. Vi kommer att vara där tills lördag. Det bästa är att jag skall dit med världens bästa Therese. Jag tycker så mycket om denna tjejen och hon betyder så himla mycket för mig.

.

Sist jag var där tog mamma ett foto på mig i utomhuspolen. Vi åkte till Tylösand spa för att vila upp oss och förbereda mig inför operationen då hela mitt bröst skulle opereras bort. När detta fotot togs viste jag inte hur mitt liv skulle se ut idag och hur mycket jag skulle behöva gå igenom fram tills nu. Idag ser mitt liv helt annorlunda ut och i morgon åker jag äntligen dit igen för att verkligen rå om mig själv.

.

Hej då så länge för nu åker jag på semester och semester betyder ingen dator;)….. Nu är det bara JAG och THERESE och ingenting annat. Vi hörs till helgen igen…… Kram

Jag har en del information som jag vill ge Er idag. Idag handlar det om andra sjukdoms bloggar som jag själv följer. Jag tycker det är viktigt att dessa bloggar blir mer synliga. Jag vet att många cancerdrabbade vill ha denna information och att den är väldigt viktig för en i ens sjukdomssituation. Men även väldigt läsvärt för Er som inte är sjuka och kan få en insikt i hur livet faktiskt kan vara.

Jag träffade en otroligt mysig och fin tjej på Lydiagården. Ni vet en tjej som har det där magiska lugnet. När man sitter bredvid henne blir man själv lugn och känner en speciell värme. Hon var som jag en av de yngsta kvinnorna på Lydiagården. Hon har också en blogg där man får följa henne igenom sin kamp mot bröstcancern. Jag vill att Ni alla går in och läser och ger henne lite extra styrka och lycka.

.

Hennes Blogg hittar Ni här:

Livet i rosa – jag SKA överleva

.

.

Här under kan ni klicka Er vidare till andra bloggar jag följer.

.

Diagnoshjarntumor

Vimmelmamman

George med Liemannen bakom axeln

Saras dagbok

.

.

Här under hittar Ni de bloggar som tillhör de tre tjejer som var med i boken ”Livet kan inte vänta”. Ulrica i boken kämpar fortfarande på. Men som Ni kanske vet så har Hanne och Sabine lämnat oss.

.

Ulricas box of chocolate

Livet enligt Hanne

Sabinas kamp

.

.

Många av Er läser säkert redan dessa bloggar. Men är det en enda människa jag har kunnat hjälpa idag så är jag nöjd.

Vilken vecka jag har haft. Sist jag skrev var efter min tredje dag på Lydiagården. Den var en känslig och tung dag för mig med många djupa samtal. Dagen efter så lättade hjärtat och jag kände mig mycket bättre. Jag har fått träffa fantastiskt underbara människor i samma situation som mig. Vi har gråtit, skrattat och haft det jätte bra tillsammans. Inte tala om al personal på Lydiagården som gjorde ett fantastiskt arbete och gjorde så att vi kände oss väldigt omhändertagna. Varje dag satt vi vid dukade bord och blev serverade underbar hemlagad mat. Det känndes konstigt att lämna det ”hjälpande huset” ute i skogen igår och säga hejdå till alla nyfunna vänner. Jag är så fruktansvärt glad att jag åkte dit, det gav mig så himla mycket och det bästa av allt var att jag faktiskt lämnade kvar ”Cancer Pernilla” djupt där inne i den mörka skogen. När jag körde ut från den långa grusvägen som ledde från Lydiagården dunkade ”Im Moving On” i min stereo samtidigt som jag skakade av mig det sista av en före detta cancer patients stora sår. Jag såg i backspegeln hur det gula trähuset bara blev mindre och mindre och tillslut var det helt borta. Jag grät hela bilfärden hem och jag riktigt kände hur jag blev fri min sjukdom. Jag är så glad över mitt arbete med mig själv och vad jag har åstadkommit under min rehabilitering, som faktiskt började lite innan jag kom till Lydiagården. Men Lydiagården gjorde så jag verkligen vågade säga ”HEJ DÅ”.  Hej då till mitt sjukdoms liv och ta steget in i det friska livet igen. Det har till och med gjort så att jag idag när jag skriver detta inlägg inte känner att denna bloggen tillhör mig längre. Denna blogg har varit mitt liv i snart 9 månader. Varje dag när jag klickar mig in på min sida så blir jag påmind om allt jag har gått igenom. Den står för Bröstcancer och kommer alltid att göra det. Jag älskar min blogg som världens bästa vän och den har faktiskt varit min allra bästa vän under en väldigt lång tid. Jag har skrivit nästan varje dag till Er och låtit Er veta hur mitt liv har sett ut. Ni har fått följa med i mina svåra stunder för att jag har velat ge Er informationen om hur det egentligen är att ha bröstcancer. Men nu är det över och jag kommer snart behöva säga ”HEJ DÅ” till Er. Inte riktigt idag men i en snar framtid.

.

Nu har jag äntligen fått PEACE för att kunna gå vidare med

mitt liv.

Det har varit en lång dag med väldigt tuffa och djupa samtal. När vi började dagen med Kunskapsresan informerade Maud oss om att dagen kunde bli fylld med känsloladdade ämnen. Vi hade en föreläsning om ”psykiska reaktioner” i samband med cancer. En föreläsning om ”stress” i samband med cancer också hade vi vårt gruppsamtal där vi sitter i små grupper och pratar om hur det har varit från att man en dag fått beskedet bröstcancer. Vi är ett gäng kvinnor som är öppna och gärna pratar om våra känslor så tårarna var på väg att komma under flera samtalsämnen under dagen. Jag är väldigt känslig just nu och andras historier berör mig väldigt mycket. Det sprack för mig i slutet av dagen när ämnet om hur cancerdrabbades barn reagerar på att deras mammor eller pappor har blivet sjuka i cancer. Jag satt helt plötsligt där inne och viste inte riktigt vem jag var och vilken roll jag hörde till under detta samtalsämne. Det blev för mycket för mig och jag började må riktigt dåligt. Jag fick lämna föreläsningsrummet och jag började stor tjuta. Var jag cancer patient eller anhörig????? …… ja som ni alla vet gick min pappa bort i hjärntumör och några andra i min närhet har även drabbats av cancer under åren. Det blev för mycket för mig och jag kände att hela jag går och bär på en massa tunga saker och även jag själv har drabbats av denna sjukdom. Att ha en förälder som har haft cancer och kanske till och med dött i sjukdomen är för ett litet barn något väldigt fruktansvärt, något som man bär med sig resten av sitt liv. Det tar inte en vecka att repa sig från ett cancerbesked och definitivt inte 24 år att repa sig från mitt livs förlust, min pappas bortgång. Men en vecka på Lydiagården kan hjälpa mig att på så många olika sätt försöka bearbeta detta och komma till insikt med att jag måste lämna detta bakom mig en dag. Aufwiedersehen!!

Dagarna är fullspäckade med aktiviteter. I morse klockan 09.00 var det dax för andra föreläsningen med onkologläkaren Maud Svensson. Kunskapsresan som dessa föreläsningar heter har vi varje dag och ibland två gånger om dagen. Där får vi reda på ”ALLT” som har med cancer att göra och det är så fruktansvärt intressant. Ni som har följt min blogg vet om att jag är rätt insatt i min sjukdom och att jag är en ”malare”. Jag vill veta allt och gräver gärna till lilla minsta detalj. Men redan efter 2 dagar börjar jag känna att jag har fått svar på så många frågor som jag nätter igenom har legat och funderar på. Oro oro oro oro finns fortfarande där men jag börjar få en klarhet i det hela.

.
.

Idag har vi även haft prästen på schemat, han var såååååååååååååååååå underbar och med honom kunde man även få ett privat samtal. Men jag kände att det blev lite för mycket så jag hoppade över det. Med en präst pratar man inte bara döden med utan även om vad som helst, han eller hon kan oftast lyssna och föra en konversation på ett väldigt bra sätt.

.
.

Denna bilden tog jag när vi var ute och gick den underbara promenaden tidigare idag.

.

Jag och C ute i det mysiga höstvädert. C är en trogen läsare av min blogg. Här på Lydiagården träffar man många underbara människor.

.

Resten av dagen har vi även haft sjukgymnast information, en underbar promenad, akvarellmålning och pyssel. Jag fick även en privat tid hos sjukgymnasten kl 16.00 där jag fick en hel del saker förklarat som jag varit väldigt orolig för. Men nu är oron inte lika stor och det finns övningar att göra för att bli bättre.

.
.

En julkrans som jag har pysslat ihop själv i pysselrummet här på Lydiagården, Det kommer säkert fler saker.

Jag kan tyvärr inte ladda upp bilderna som jag tagit under dagen för internet fungerar inte riktigt som det skall ute i djupa skogen. Men de kommer kanske under morgondagen.
Nu skall jag nanna efter en fullspäckad dag med underbara människor och mycket djupa diskussioner. ZZZ zzz z zzz zz zzzz z 

Hej Svejs!! Nu är jag här. Det känns konstigt att åka hemifrån och vara borta så här många dagar. Under tiden jag varit sjuk har jag varit i mitt trygga hem och haft mina nära och kära runt omkring mig. Nu är jag här helt ensam fast med människor i samma sits som jag. Vi är mitt inne i skogen, internet och mob fungerar knappt. Klockan är nu 09.30 och jag har precis ätit en jätte god frukost. Om 15 minuter kommer det en sjuksköterska till mitt rum som skall fråga lite hur jag mår. Sen blir det informationsmöte, gruppsamtal och andra aktiviteter. Ja denna veckan kommer det bli väldigt mycket cancer, vi får väl se hur jag klarar det.

Mamma jag saknar dig!!