I Dalarna tyckte en läkare att några andra var viktigare än både politiker och barn. Så han gav spelarna i hockeylaget Leksand influensavaccinet, efter att ha lurat till sig det från landstinget genom att säga att det var till personer i riskgrupperna.

Båda exemplen sticker naturligtvis i ögonen på oss vanliga skattebetalare – vi som inte trodde att det fanns något klassamhälle i Sverige, att det inte fanns någon elit. Tänk så fel vi hade!

Nu har en del läkare sagt att det var jättebra att vaccinera hockeyspelarna, eftersom de reser så mycket och träffar så mycket folk. Det hjälper oss alla att de är vaccinerade, menade de. Och politikerna i Uppsala motiverade sitt beslut med att de viktigaste beslutsfattarna måste finnas kvar på jobbet i en så extrem situation som vi befinner oss i nu.

Men alla tänker de oerhört kortsiktigt. Förutom att politikerna i Uppsala överskattar sin egen betydelse – de menar att verksamheten inte skulle kunna fortsätta normalt om de blev sjuka, vilket den naturligtvis skulle – så spär det på det politikerförakt som redan är större än någonsin tidigare (eller okej, i alla fall större än på länge). Både hockeyspelarna och politikerna bidrar också till ett allmänt missnöje med hur samhället ser ut. Ett missnöje som ger partier som Sverigedemokraterna ännu fler röster.

Nu har politikerna i Uppsala i alla fall tagit sitt förnuft till fånga och backat. De ska inte få smita före i kön längre. Men det är kanske inte så långsökt att säga att det förmodligen bara beror på den massiva kritik de fick utstå.

Så fungerar det ofta i Sverige, verkar det som. Eliten – ja, visst har vi en sån i Sverige också – tvekar inte att ta för sig. Det är först när vi ser att de står där med byxorna nere vid knäna och fingrarna kladdiga av sylt, som de inser att de gjort fel.

Det är som i ishockey. Om inte domaren ser att jag kör upp klubban i motståndarens ansikte, så är det inget regelbrott.

Härom dagen satt jag och en kompis och åt en romantisk middag (japp, det var blommor och levande ljus på bordet) och drack ett par öl. Och som vanligt så kunde vi inte gå en hel kväll utan att diskutera succémobilen iPhone.

Den här gången handlade diskussionen om hur smart Apple har löst produktionen av applikationer till telefonen. De producerar nämligen inte applikationerna själva, utan överlåter det till enskilda entreprenörer. Sedan tar Apple 30 procent av vinsten.

Smart? Girigt? Generöst? Döm själva. Men det skapar i alla fall möjlighet för entreprenörer över hela världen att producera tjänster till en av världens mest sålda produkter.

Som exempel på hur alla verkligen har möjlighet att tjäna pengar på iPhones popularitet, så visar min kompis upp en applikation som han köpt av några entreprenörer från en ghanansk skola. Och vad gör då den här applikationen? Min kompis startar programmet.

Några nötta, ojämna träplaketter dyker upp på displayen. Med svart text beskrivs bakgrunden. Målet: att skydda din by mot Afrikas mest fruktade rovdjur…

Så hoppar det fram en afrikansk man iförd endast ett höftskynke, bredbent stående framför några hyddor. Han ser ut att vara redo för strid.

Först kommer bara några zebror springande – dem ska man kasta mat till. Men efter ett tag börjar hyenorna anfalla byn, och då är det dags att ta till det tunga artilleriet – stenar. För pistoler vet naturligtvis inte de afrikanska vildarna vad det är för något.

I Ghana bor de alltså i små byar, går omkring i höftskynken och kastar stenar på hyenor. Förutom när de producerar applikationer till iPhone.

Att exploatera fördomar kanske är lukrativt i iPhones applikationsvärld? Mötet med min kompis gav mig en lysande affärsidé: Jag ska göra en applikation där blonda korkade svenska tjejer får ragga sig fram till framgång i Hollywood!     

Slutmålet: att bli fru till en känd amerikansk smörsångare med ett löjligt efternamn.

]]> http://metrobloggen.se/petersblogg/alla_vill_vi_val_vara_ankorr/feed/ 1 http://metrobloggen.se/petersblogg/en_solskenshistoriarrr/ http://metrobloggen.se/petersblogg/en_solskenshistoriarrr/#comments Mon, 02 Nov 2009 22:34:00 +0000 Peter Alestig http://metrobloggen.se/petersblogg/?p=9 Läs mer →]]> Obs! varning för långt och lite argt inlägg…

Förra veckan berättade min lärare en – som hon såg det – solskenshistoria om hur ”pensionärer kan”. Rapport tog nämligen in några pensionärer som sommarvikarier nu i somras, berättade hon. Framför allt handlade det om jobb högre upp i nyhetsorganisationen – producenter, nyhetschefer, och så vidare. Och det gamla gardet  gjorde succé! I hennes ögon bevisade detta att journalistiken kanske inte har blivit så kommersialiserad som vi gärna vill tro, eftersom deras nyhetsvärdering uppenbarligen fortfarande fungerade.

Jag hade mest suttit tyst och trött hela dagen (något som  kan ha ett samband med puben på skolan kvällen före). Men nu vaknade jag till liv. “En solskenshistoria??? “ utbrast jag. “Hur kan man kalla det där för en solskenshistoria?”.

Mina klasskompisar tittade förvånat på mig. “Alestig rasar!” kommenterade han i klassen som gör praktik på en kvällstidning – på typiskt kvällstidningsmanér, naturligtvis. Jag fortsatte: “Alltså, Rapport tar ju in pensionärer av en enda anledning, och det är att dom inte kan lasas in!”

Okej, för er som inte är så insatta i hur arbetsmarknaden för journalister fungerar, så ska jag förklara lite kort. LAS – lagen om anställningsskydd – skyddar nyblivna journalister från en enda sak, nämligen ett fast jobb. De allra flesta av dem får i stället hoppa runt som vikarier under sina första år i branschen. Och vikariaten räcker alltid i elva månader i taget – sen slår nämligen LAS till.

Lagen om anställningsskydd tvingar nämligen arbetsgivaren att anställa vikarier på en fast tjänst efter 11 månader. Och det vill arbetsgivaren till varje pris undvika – därav begreppet att “lasas ut”. (En liten beskrivande anekdot: En före detta kollega till mig som kommit upp i den kritiska tiden 11 månader kom på ett begrepp för hur vetskapen om att man snart blir utlasad påverkar humöret. Hon kallade det PULS – Pre-utlasningssyndrom.)

Men – och detta är ett stort men – LAS gäller inte pensionärer. Det gör att SVT, SR, och landets alla andra medier, kan utnyttja pensionärer för att slippa anställa ny personal. Och det var precis så jag tolkade Rapports användning av pensionärer i somras.

Konversationen mellan mig och min lärare fortsatte:

“Men det är ju inte så att de snor något jobb från dig – eller skulle du kunna vara producent på Rapport?” undrade min lärare lite syrligt, som verkade se min kommentar som ett personligt angrepp (hon är inte direkt purung).

“Nej, jag ifrågasätter inte deras kompetens, jag ifrågasätter bara systemet”, svarade jag, och lät sen det hela bero.

Nu i efterhand inser jag att hennes beskrivning av pensionärernas inhopp på Rapport som en solskenshistoria är ganska signifikativt för journalistbranschen. Man har liksom accepterat LAS som en hårt bevakad gräns till det trygga landet som kallas fast anställning. Det är som om man inte kan se något alternativ till dagens system.

Men systemet är egentligen absurt, även från arbetsgivarens perspektiv. Kontinuitet och vidareutbildning av personal brukar vara två viktiga delar i utveckling av ett framgångsrikt företag. Men båda dessa, som jag ser det grundpelare i företagsutveckling, sågas effektivt av i mediebranschen. Och alla, såväl journalister som fackförbund och företagsledning, verkar ha accepterat att det är så det fungerar.

En lag som skapades för att trygga anställningar, blir i stället en nästintill oöverstiglig mur mot kontinuitet och vidareutveckling, och bidrar på så sätt till att samhället i stort också får ta del av sämre journalistik.

Visst, det är lätt att klaga. Och jag är väl inte direkt objektiv. Men jag måste ju få undra – varför existerar ett system som missgynnar alla inblandade parter?

Ditt argument kan kanske vara att du blir aldrig sjuk, att vaccinet har inte testats tillräckligt, att hotet från svininfluensan är överdrivet, att du är mer rädd för vaccinet än för influensan, eller något liknande. Av integritetsskäl, har jag också hört från någon.

Och det är klart, det är ju ditt val.

Men det ändå lite synd. Jag förstår att du inte är så rädd för svininfluensan – den har ju egentligen aldrig varit något reellt hot mot vanliga, friska svenskar. Det är i stället de som redan är sjuka, som faktiskt kan dö av Svinet. Och för att minska risken att de smittas, så är det naturligtvis bra om så många som möjligt vaccinerar sig.

Det är lite lustigt. I somras var folk livrädda för svininfluensan, även om smittoppen inte spåddes komma förrän i oktober. Svininfluensan var på allas läppar och handspriten sålde som aldrig förr. Men sen kom smittan liksom av sig. “Faran är inte över, den kommer komma tillbaka”, sa myndigheterna, oftast i form av statsepidemiolog Annika Linde. Precis som klimatforskarna säger om den till synes uppstannande globala uppvärmningen, så är pausen bara tillfällig.

Men ändå så liksom tröttnade folk. Vi glömde nästan bort hotet från Svinet. Fram tills för några dagar sen i alla fall, när hotet återigen började bli reellt i form av halvfulla skolor runt om i landet.

Svininfluensan gör det så smärtsamt uppenbart hur kortsynt människan är. Ett hot måste vara omedelbart för att man ska agera. Vi är som grodor som ligger i vatten som sakta värms upp. Den historien har ni väl hört, om hur en groda som kastas i en gryta med kokande vatten hoppar ur och överlever? Men en som läggs i vattnet när det är kallt och sedan sakta kokas ihjäl, han märker inte nåt förrän det är för sent.

Problemet är att när hotet är så reellt att vi faktiskt börjar reagera, då kan det redan vara för sent. Det är som när de första domedagsprofetiorna om klimatförändringarna kom för några år sedan. Då skapades genast en bred opinion för att vi måste göra något NU. Men sen då? Inget hände. Det blev till och med lite kallare, hävdar vissa.

Det omedelbara hotet försvann, liksom den starka opinionen. I dag tror många att klimathotet är överdrivet, precis som många tror om svininfluensan.

“Hallå, vi ser ju att inget händer!” ropar de små grodorna från den ljumma, sköna vattnet i grytan. Men utan att de märker det, så blir det sakta varmare.

Små grodor är vi allihopa.

I förra veckan offentliggjordes nämligen nobelpriserna, som ni kanske vet. Utöver den totala chocken att Barack Obama fick fredspriset för att ha injicerat hopp i människors liv (hur länge det nu varar) och möjligtvis att fysikpriset gick till uppfinnarna av optisk informationsöverföring och CCD-sensorer, så bjöds det inte på några större överraskningar. Men en sak är verkligen uppseendeväckande – att ett och samma ganska lilla labb i Cambridge, England i år fick sitt fjortonde nobelpris!

Vad ger då forskarna själva för förklaring till framgångarna? Inte den avancerade teknologin som finns i labbet. Inte heller att man rekryterat några av världens smartaste människor, även om det naturligtvis underlättar.

Nej, svaret blir kafferasterna. Det är där och då som magin sker – när man tar en paus från det man håller på med, pratar lite med de andra forskarna, låter tankarna flöda fritt ett tag. Det är då nobelprisidéerna dyker upp.

Knäppt, tycker ni kanske. Men faktum är faktiskt att de flesta av våra bästa idéer kommer just när vi tar pauser. Tänk själv – när fick du senast en fantastisk idé? Var det framför skrivbordet? Knappast. Mer troligt är att det var när du var ute och rökte, när du satt och drack öl med kompisarna, när du tränade, eller kanske när du var på toa.

Oavsett vad – de bästa idéerna kommer till oss när vi tar en paus.

Och därför är pauser så bra.

I morgondagens inlägg ska jag förklara varför pauser är så bra.

Billig i riksdagshuset.

Vad finns det för likhet mellan elvaåriga flickor från Täby och svenska riksdagsmän? Utöver att majoriteten av dem har sina politiska åsikter till höger, alltså. Kan ni gissa? Svaret stavas L.a.t.t.e.

I somras skrev jag om flickorna i Täby kommun, som genomskulle få lära sig att dricka kaffe latte på rätt ställen i stan. En fantastisk idé för ett sommarläger, tyckte kommunpolitikerna, som dock efter massiv kritik tvingades ändra sig.

Men för dom som ändå vill dricka latte i stan, så är Riksdagshuset ett utmärkt ställe. Om man kommer in där, alltså.

Men kanske är kafét i Riksdagshuset lite för billigt för att hamna på täbyflickornas lista över inneställen – en latte för tio kronor låter ju nästan som en latte-outlet. Men det handlar faktiskt inte om förra årets kollektion. Tio kronor. Det är faktiskt vad våra folkvalda får betala för en helt vanlig latte på ett helt vanligt kafé. Varför? Ja, det undrade Ekots riksdagsreporter Tomas Ramberg också. Så han frågade.

- Dom vill ha det så, var svaret han fick från servitrisen.

”Dom” är alltså riksdagen, berättar Tomas Ramberg i sin inrikeskrönika. Det visade sig nämligen att för att få driva kafét i riksdagshuset, ställs kravet att en latte inte skulle kosta mer än tio kronor. Våra fattiga politiker måste ju råd – dom tjänar ju bara 53 000 kronor i månaden.

Men egentligen ville faktiskt inte riksdagen ha subventionerat kaffe. Egentligen, så var det luncherna som skulle vara nästan gratis. Men det visade sig oturligt nog vara emot skattelagarna. Jag skulle i och för sig inte bli förvånad om vi snarast får se en ändring i de lagarna.

Vad säger man? Plötsligt så känns det inte så märkligt att politikerföraktet stiger.

I går trillade det här meddelandet in i min mobil, från en annan kompis:

 ”Tja. Eftersom du som vanligt inte svarat på sms så antar jag att du inte är med och lirar  fotboll ikväll.”

Lite skamset svarade jag att, nej, jag kunde inte ikväll. Och att han inte skulle ta min diss personligt – jag är bara sämst på att svara på sms. Och det är ingen lögn, det kan de flesta av mina vänner intyga.

Jag tror att min oförmåga att svara på sms och det faktum att jag inte bloggat på ett tag hänger ihop. Jag är nämligen expert på att hela tiden bara ta itu med det som måste bli klart omedelbart. Noll framförhållning, alltså.

Men nu har ju nånting hänt. Jag har ju bevisligen börjat blogga igen. Och jag skulle vilja påstå att jag är bättre på att skicka sms.

Förklaringen är enkel – den stavas Upptåget. Jag har nämligen börjat pendla till Uppsala dagligen. En timma varje morgon, en timma varje kväll.

Jobbigt? Nej. Det är underbart.

En timme varje morgon, när jag har tid att blogga, svara på sms, ringa de där samtalen man aldrig hinner annars. Samtidigt som jag lyssnar på radio. Och allt detta utan att känna någon stress.

Är det något jag unnar alla, så är det en timmas pendling varje morgon och eftermiddag. Där pratar vi avslappning på riktigt – härliga, påtvingade pauser. Att åka pendeltåg är fantastiskt.

I dag kunde man läsa i Metro om vilken typ av entreprenör man är. Jag hann inte så långt att jag kunde se vilken typ jag själv hör till, men är det inte härligt att vi har hittat ytterligare kategorier att dela upp varandra i?

När man sedan som entreprenör startar ett företag, ska man naturligtvis vara en grupp bestående av olika typer av kreatörer, enligt den kreativa processens analytiker. Sen får man gärna ha in lika många kvinnor som män i företaget, och lika många med och utan svenskklingande namn. Gärna lite olika ålderskategorier också. Kunderna måste sedan, enligt säljkursernas magiska formler, delas in i Andersson, Svensson och ett par andra kundtyper. Och vips, så har man lyckats. Eller?

Vårt behov av att kategorisera varandra blir uppenbart om man tittar på näringslivet, och där är det inte bara politiskt korrekt utan till och med högsta mode. Men i övrigt, både i det privata och det offentliga samtalet är det tabu. Man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig – varför är en ekonomisk drivkraft en ursäkt för att ha fördomar?

Det positiva med alla dessa kategorier är ändå att vi nästan börjar närma oss individualitet. För hur många finns det egentligen som hör till exakt samma grupper som du? Själv är jag i och för sig inte särskilt unik – en ung, manlig Svensson med svensktklingande namn. Inte särskilt sexigt…

PS. I fortsättningen tänkte jag också publicera lite gamla artiklar på bloggen. Sådana som bara hamnat i skrivborslådan utan att göra någon större nytta – här kanske någon läser dem i alla fall. Mycket nöje! DS.

Annorlunda är det under våren och hösten, när jag har massor att göra under dagarna. Då har jag hur mycket ork som helst på kvällen. Lagar mat, diskar, pluggar, tränar, sjunger, umgås med vänner.

En av mina vänner, Kevin, brukar säga att om han har något som måste lösas snart så ger han det uppdraget till någon som är vansinnigt upptagen. Inte till någon som har mycket tid.

Varför resonerar han så? Och varför är jag så trött på kvällen när jag inte gjort något under dagen? Och så pigg när jag jobbar livet ur mig? Jo, därför att någon som är upptagen har lärt sig att vara effektiv. Och en som har ångan uppe under dagen har mer energi på kvällen.

Sommarjobbet har fått mig att inse hur lätt det är att fastna i ett lågenergiläge. Jag, som ser effektivitet som mitt signum. Jag läser recensionsböcker på toaletten, passar på att ringa nödvändiga samtal på tunnelbanan, äter samtidigt som jag skriver. Om jag kunde skulle jag äta, vara på toa, prata i telefon och läsa böcker samtidigt – ser ni bilden framför er? Effektivitet! Men nu är jag bara trött och lat.

Jag undrar hur det är att inte ens ha ett sånt här jobb att gå till. Att bara sitta hemma och försöka få tiden att gå. Fy fan vad trött man måste bli. Fy fan vad jobbigt det måste kännas att behöva släpa sig ner till jobbtorget. Inte undra på att det är lätt att fastna i arbetslöshet och bidragsberoende.