I sommar bor jag hemma hos farmor och farfar. Det är ett 5-stjärningt pensionat det. Och bjuder på många skratt.
Vid lunchen:
Farmor: Ska du inte dricka lite till maten?
Farfar: Nej tack, det är bra
Farmor: Det är viktigt att dricka, annars kan man få vätskebrist och det är farligt det.
Farfar: Jag är inte törstig
Farmor (till mig): Han dricker för dåligt ser du…
Farfar (försvarande): Jag dricker ju mycket vin!
Ja, nu vet vi ju vem jag brås på i alla fall….
För tillfället känns det som om jag dött och vaknat upp i en av mina egna tonårsfantasier.
Det hela är mycket märkligt. Och distraherande. Men ganska trevligt. Faktiskt.
Igår skulle jag ta mig från skolan till storstaden och hur mycket kan hinna gå fel på den sträckan egentligen?
Jo det ska jag tala om:
Men sen blev det bra. Väldigt bra t.o.m.
Trots att jag stannade på skolan bjöd påsken på triangeldrama. Det krävs förhoppningsvis ingen större fantasi för er att lista ut vilka som var inblandade.
Jag kanske inte behöver gå in på det närmre (det är lite invecklat) men det resulterade i att Flamman kom hit och nu kan jag inte sluta le så där fånigt igen.
Jag vet inte vad det är med den gossen, bara att jag aldrig upplevt något liknande tidigare. Och det skrämmer livet ur mig.
Ajajaj, som jag ställt till det för mig. Blir en sömnlös natt i natt.
Ibland funderar jag seriöst över hur jag själv fungerar.
Jag hade egentligen tänkt spendera helgen hemma hos föräldrarna. Men se, det gick inte. Både Flamman och Lammköttet är nämligen hemma över påskhelgen och bägge har uttryckt en önskan att träffas.
Nja, där drar nog t.o.m. jag gränsen faktiskt.
Så jag stannar kvar på skolan, arbetar hårt och begrundar mina misstag.
Om man ändå vore lite mindre populär….
Jag och Lammköttet för allt som oftast mycket oseriösa och retsamma diskussioner över internet. (Alltså inte bara när jag är hög på sömntabletter). De brukar vara av slaget vem som skulle spöa vem i diverse grenar som sedan spårar ut i vem som har bäst kontakter med kgb/cia/utomjordisk intelligens. Corky. Ja. Jag vet. Just ett sådant oseriöst meningsutbyte om kuddkrig hade vi idag. Trodde jag.
Tills jag fick smset:
Lammköttet: Visst var det mot växjö man ska köra?
Petra: Ja, en bit i alla fall
Det går några minuter.
Petra: Vänta lite nu, menar du allvar med att komma hit?
Det gjorde han. Jag har en timme på mig att träna upp min sving.
Tyvärr uppdagades det för mina föräldrar att jag inte genomgått någon drastisk personlighetsförändring och blivit en blid och omtänksam dotter i en handvändning när farmor försökte övertala mig att spendera kvällen med dem istället för att sitta ensam hemma. Då var jag ju tvungen att nämna att så väldigt ensam kanske jag inte skulle bli. När jag dessutom frågade om jag fick låna bilen dagen efter blev nyfikenheten för stor.
Mamma: Vem ska du träffa?
Petra: En kompis bara
Mamma: Vem då?
Petra: Ingen du vet vem det är
Pappa: Mamma har vissa aningar om vem det skulle kunna vara….
Petra: Jaså?
Pappa: Ja, det var nån Lamkött (nu använde min pappa namnet inte epitetet men sådant kan ju inte skrivas ut i bloggen)
Petra: Hahahaha, som OM jag skulle ligga med Lamköttet!
Tystnad
Pappa: LIGGER du med nån?
Petra: Ehh, alltså…. jag menar… Nej, självklart inte! Sådant pysslar ju inte jag med… skulle bara retas lite, och göra dig mer nyfiken, eller nått. Just det, så var det….
Jag tycker jag räddade det snyggt. Vilken normalbegåvad som helst hade ju gått på det. Men tyvärr borde mina föräldrars intelligensnivå ligga över genomsnittet.
Det är ju trots allt deras gener jag ärvt.
Det är inte lätt att vara så intelligent och på gränsen till genialitet som en viss bloggerska. Att ha en överväldigande tankekapacitet och en hjärna med en effekt som min är inte så lätt som man skulle kunna tro. Det finns nämligen en liten nackdel, min hjärna är så arbetsvillig att den ibland är lite svår att stänga av. Den vill fortsätta jobba fast jag vill sova. Så därför hjälper jag den i sällsynta fall lite på traven med john blund-piller. Det brukar funka finemang. Men ibland låter sig inte hjärnan luras av det. Då blir världen lite jobbig, den rör sig väldigt mycket och allt blir lite luddigt.
I veckan hände detta. Och i samma veva började Lamköttet prata med mig via datamackapären. Eftersom jag omöjligt kunde sova svarade jag. Och när tabletterna kickade in så mycket att jag knappt kunde trycka in rätt tangenter för att formulera mina meningar så förstår ni ju vad som är det logiska beslutet.
Inte att stänga av datorn och krypa ner i sängen och verkligen försöka sova i alla fall.
Nej, nej, om man är så påverkad att man inte kan skriva ordentligt så ringer man såklart upp. Klockan 2 på natten. Hög som ett hus. Typ. Jag kommer ihåg att vi pratade om en rosa pall, att det skiljde ett år mindre på oss nu eftersom han fyllt år (mycket logiskt) och så var det något om bubblande väggar och ninjor. Jodåsåatt…..
Jag är sannerligen bra på att göra intryck.
Det var väl det jag visste. Rosa är för ledare och rött är för anhängare.
Och det är svårt att gilla rosa mer än jag gör.
Världsherravälde nästa!
