… och det kom som en blixt från klar himmel, fullständigt oväntat!!

Hade jag inte frågat hade jag förmodligen inte fått veta heller, för det blev bara tyst…

Med lite distans kan jag se den vebala dans som ledde till totalt sammanbrott. Så subtil att båda två hade reträttmöjlighet om någon av oss ifrågasatt den men ändå så uppenbar när man vet vad man ska leta efter fast jag inte såg det då…

Det finns inga ord… jag är stum…övergiven… kör repeat på ”The time of my life” från Dirty dancing. Älskar texten men min röst är borta, får dansa i stället och låta tårarna rinna så allt jobbigt kommer ut.

Försvinner en, väntar någon annan, jo, jag vet och jag tillhör de lyckligt (?) lottade som snarare måste värja mig för intresserade killar än leta efter dem men det hjälper inte just nu. Just nu känns ett kloster inte som någon dum idé om vi säger så…

I morgon är åter en ny dag…

att bli uppvaktad!!!!!!!                                                            

En av mina kompisar som aspirerar på lite mer än så lät mig ställa bilen utanför hans verkstad så att ingen skulle komma och förstöra den när jag skulle på fest i helgen. Han skulle jobba ganska sent och när han gick hem lämnade han lyset på så att det skulle se ut som om någon var där. Är inte det hur himla gulligt som helst!!!! Mmmm, jag tycker definitivt om killar som gör omtänksamma saker!

Det dräller av karlar som säger att de tycker att jag är snygg och sexig och jag är så fruktansvärt less på hur enkelspåriga de flesta är. Nä, tacka vet jag de som använder fantasin och målar en bild i ord i stället med hur de tycker att jag ser ut eller för den delen vad de skulle vilja göra med mig. Man kan faktiskt säga att någon är sexig utan att använda det ordet och man kan beskriva sex utan att använda ett enda oanständigt ord. Det kräver en del intelligens och tankemöda men ger ett väldigt stort försprång. Att skicka ett kort eller ett kort mail är guld värt i alla lägen. Killar som kan säga ”förlåt” och kan ta emot ilska/besvikelse/ledsenhet utan att själva bli defensiva, som kan skilja på sak och person, ligger väldigt bra till. Jag älskar att prata och vill kunna prata om precis allt utan att känna mig fånig och ”liten”, så killar som gärna pratar ligger betydligt bättre till än blyga killar som tror att det innebär någon sorts psykisk risktaning att använda mer än 3000 ord per dygn.

Det var klassfest igår – 30 år sedan vi gick ut högstadiet.  

Jag tror att alla som var där (drygt 100 pers) hade riktigt roligt men det var synd att inte fler kom. I min klass uteblev hälften och de flesta av dem bor här i närheten så de kan inte skylla på annat än ointresse.

Jag har ruggigt svårt för att komma ihåg namn, däremot fastnar ansikten rätt lätt men det har ju gått så lång tid att det tog större delen av kvällen att känna igen i alla fall de flesta. I den processen slog det mig hur lite de flesta ändå förändrats. Jag har tänkt på det förut och nu fick jag svart på vitt på hur lite av manér och attityder som faktiskt förändras. Ansiktsuttryck, kroppshållning, sätt att röra sig, vilka ord man använder och hur, sättet att prata det förändras förvånansvärt lite även fast man kanske gärna vill tro nåt annat. Positionen i gruppen är också svår att ändra för att inte tala om de attityder man har, de sitter ofta verkligt hårt och de sugigaste brukar man ju inte ens vara medveten om att man har…

Hur som helst hade vi kul, maten var ok och musiken var riktigt bra, alla var glada och trevliga, ingen fick alldeles åt skogen för mycket heller och blev otrevlig. Det var bara en kille som blev ordentligt dragen vid vårt bord och utgjöt sig om hur vacker jag var och att han var lite kär i mig men lite blyg och så osv.. Vad gör man? Även om det bara är fyllesnack så är det ju himla gulligt sagt och sånt får man ju inte bara skratta åt och slå ifrån sig.  Det är bara att tacka och ta emot.    

Vid flera tillfällen kändes det som om tiden stannade eller som om jag klev ut ur den och stod bedvid och såg på och såg alla andras vackra själar och insåg att vi alla hör ihop. Hur vi än bär oss åt finns det band mellan oss som aldrig kan brytas även om vi aldrig ses mer. Nu är det ju inte så att jag tycker att alla mina gamla klasskompisar är jättetoppen och superbra på alla sätt och vis. Det är väldigt få jag har någon kontakt med och det har ju trots allt sina orsaker. Jag satt och försökte känna in så många som möjligt och känna av hur min kropp reagerade på dem och jag måste säga att fast jag tycker om de flesta så är det förvånansvärt hur få som ger någon resonans i mig. Jag tror att jag håller på att lära mig vilka jag behöver ha i mitt liv och vilka som bara är trevliga bekantskaper. Inte så att jag inte vetat det förut, det är bara en mycket mer medveten process och eftersom jag lyssnar på det kroppen säger i större utsträckning, säkrare och mer träffsäker.

Frågan är ju inte om man törs lita på andra utan om man törs lita på sig själv…

Jag har nog alltid velat vara en sång

Ord till dig som du inte har en aning om, som får dig le och rodna lite, det jag är på silverfat. Toner som smeker din kind innan de dansar bort i vinden. En melodi som stannar i din kropp och tänder ljuset i dina ögon. Mina ord till dig som gör dig glad när du gör dem till dina. En sång som alltid finns hos dig.

En sång som är allt det jag aldrig får vara…