Nu när till och med Vänsterpartiet verkar ha slut på tokkommunister av den gamla stammen och istället antagligen kommer installera någon mer färglös (normal) person som Jonas Sjöstedt riskerar svensk politik därför att bli tråkigare. Därför kan jag inte låta bli att mysa lite över den senaste tidens utveckling inom socialdemokraterna och kristdemokraterna.

Om vi börjar med kd så måste jag erkänna att Göran Hägglund i sällskap med Carl Bildt och Maud Olofsson tillhör de politiker som jag känner störst personligt förtroende för. Hägglund verkar vara en schysst snubbe som det säkert skulle vara skoj att hänga med. Tyvärr har kd under hans ledning inte vetat riktigt vilket ben de ska stå på och det känns som att hjärtefrågorna växlar lite för ofta. Med utspelet kring Verklighetens Folk lyckades Hägglund muta in ett hittills outnyttjat område av spelplanen för de liberalkonservativa väljarna, men däremellan har det varit mest tal om pensionsnivåer, ålderdomssorg och annat trist.

Häromdagen kom ju Marcus Birro med sitt utspel om att han ville kandidera till posten som ny partiledare för kd. Personligen tillhör jag den lilla skara som varken älskar eller hatar Birro. Jag läser sällan hans krönikor i Expressen eftersom jag aldrig förstått vad han skriver om, men det verkar samtidigt som att han lyckas reta gallfeber på folk genom att skriva det han gör. Jag måste dock erkänna att det skulle ha varit intressant att se honom ta över ett riksdagsparti eftersom det alltid är bra när det dyker upp politiker som inte skolats till yrket sedan barnsben. Nu blir det tyvärr inte så och för egen del känns det bättre om min favorit Hägglund skulle få sitta kvar på posten. Alternativen som står till buds skulle per automatik skapa ett kd som påminner om vänsterns propaganda mot partiet, det vill säga, ett parti drivet av någon slags kristen konservatism. Ett sådant parti skulle aldrig klara riksdagsspärren.

Så över till min nya favorit inom svensk politik; Håkan Bråkan Juholt. Hans flipp-floppande i frågor såsom den svenska insatsen i Libyen är redan en klassiker. Först skulle vi skicka en massa flygplan för att hjälpa rebellerna att störta Muammar Gaddafi och skapa demokrati i landet. Sedan skulle helt plötsligt alla flygplan hem igen, kanske för att Håkan kom på att den svenska vänstern varit bästa kompis med Gaddafi på den tiden han låg i krig med USA och den internationella judendomen. I en tredje vändning så nöjde man sig med att ta hem ett plan och istället bidra med en bordningsstyrka. Att ingen efterfrågat eller ens nu vill ha ner en svensk bordningsstyrka till Medelhavet var inget som bekymrade Håkan när han tog hem denna stora politiska seger som med facit i hand varit rätt pinsam för landet Sverige. Efter det har sedan Håkan hunnit med att byta åsikt om till exempel ROT, RUT, jobbskatteavdrag och a-kassan.

Det sägs ju att man blir som man umgås. Kanske beror det till viss del på att Håkans sambo är en straffad bedragerska att han nu sitter i klistret för att ha lurat till sig bostadsbidrag. Å andra sidan är det väl naturligt att man som vänstermänniska ser till att mjölka de system som man brinner för att bevara. I dagens samhälle har det skapats en polarisering mellan oss i den arbetande klassen som röstar borgerligt och den delen av medborgarna som röstar på vänstern och lever på bidrag. Och företräder man ett av bidragspartierna är det väl naturligt att man lever som man lär och försöker dryga ut kassan med alla bidrag som man kan tänkas kunna komma över.

Vad som sannolikt är värre för Håkan är att han uppenbarligen ljugit i frågan. När han lanserade sitt kulbokoncept var han ju tydlig med att han inte bodde ihop med sin kvinna och nu påstår han med samma tydlighet att han aldrig gjort någon hemlighet av att de varit sambo i många år. Sannolikt kommer Håkan att ändra ståndpunkt ett par gånger till, sin vana trogen, innan saken har blåst över.

Vän av ordning skulle säkert gärna dra paralleller till den hetsjakt som sattes igång på allianspolitiker efter valsegern 2006 som tvingade ett antal ministrar att avgå för småsaker. Så länge statsmedian är vänsterkontrollerad finns det nog ingen risk för ett liknande drev mot Håkan. Han är ju dessutom man och såsom sådan bedöms man alltid enligt en annan måttstock i vänsterkretsar. Att Mona Sahlin var tvungen att gå i samband med sina kreditkortsaffärer medan Mats Hulth och Jan O Karlsson kunde sitta kvar vid liknande beteenden är ett tydligt tecken på detta.

Mitt tips är alltså att Håkan rider ut den här stormen. Och lika glad för det är jag eftersom jag tror att svensk politik är roligare med en Håkan Bråkan som kan fylla tomrummet efter Lasse O. Å andra sidan är det väl risk att jag kommer sätta skrattet i halsen den dagen som Håkan eventuellt kommer få något större politiskt inflytande.

Ännu mer synd om SD har det blivit nu när de flesta större tidningar har beslutat att lägga olika regleringar på möjligheterna att kommentera artiklarna anonymt. Oavsett artikelns ämne så tycks alltid kommentarerna landa i att det är massinvandringen som ligger bakom alla problem. Censur från den politiskt korrekta eliten är detta ett exempel på. Konstigt nog tycks det ju ändå inte vara några problem att få in anonyma kommentarer som påtalar denna censur av kommunistisk modell som man anser att exempelvis Expressen utövar mot läsarna.

Personligen är jag för fri kommunikation och debatt, men samtidigt anser jag att det är upp till var och en att avgöra vad som ska publiceras i tryck eller elektroniskt i den tidning som man driver. Jag kan heller inte se varför meddelarskyddet skulle ge någon automatisk rätt att vara anonym i kommentarsfälten. Rasisterna på Nätet hävdar ju att de riskerar förföljelse om de står för sina åsikter vilket kan kännas märkligt med tanke på att de anser att de flesta egentligen delar deras åsikter.

Till en början tyckte jag att det var lite underhållande att följa debatten i tidningarnas kommentarsfält, men nu känns det som att man hört alla argumenten. Ja, jag vet att ni anser att det föreligger en MASSINVANDRING. Ja, jag har förstått att ni anser att Sverige håller på att ISLAMISERAS. Ja, jag har inte missat att ni anser att landets pensionärer skulle äta gåslever varje dag om de 100 MILJARDER som invandringen påstås kosta istället gick till pensionärerna. Ja, jag har insett att ni anser att varannan ”svensk” kvinna har VÅLDTAGITS av ett gäng invandrare från MENA-länderna. Budskapet har gått fram.

Kanske är det största missnöjet med att man inte får framföra sina åsikter anonymt att det då skulle bli tydligt att de hundratals kommentarer som postas i kommentarsfälten skrivs av ett rätt litet antal individer. För i ett avseende tycker jag att SD ligger i framkant; de är hästlängder före de övriga partierna när det kommer till att utnyttja de digitala medierna för att sprida sina åsikter. Och kommentarsfälten är effektiva verktyg i det arbetet eftersom de dels ger läsaren intrycket att det rör sig om en bred opinion och dels att det korta formatet gör att samma budskap systematiskt kan hamras in i läsarna.

Fast censur handlar det ju inte om när nu reglerna för kommentarer ändras. Det står alla arbetslösa rasister fritt att publicera sina åsikter på egna bloggar eller på exempelvis Politiskt Inkorrekt. För oss som är indoktrinerade av det politiskt korrekta etablissemanget kan det trots allt vara skönt att slippa undan det värsta svamlet. Kommentarsfälten fyller när allt kommer omkring en viktig funktion när det används till det som de är avsedda för; saklig debatt.

Efter förra vårens avslutning med nyförvärven Andy Caroll och Luis Suárez såg det riktigt bra ut trots (eller kanske tack vare?) att Stevie G var skadad för det mesta. Personligen tycker jag att Raul Meireles och även min nye favorit Jay Spearing fyllde tomrummet på mittfältet mer än väl. En annan ny spelare som jag fick se för fösta gången under våren var John Flanagan som imponerade på mig och som fick mig att tänka på Steve Finnan. Men som sagt, förhoppningar har jag haft många gånger inför de senaste säsongspremiärerna. Oavsett hur det går imorgon så kan jag förvänta mig fotboll i världsklass ackompanjerad av några kalla Boddingtons.

Fast precis som i den anglosaxiska jultraditionen så finns det också en Grinch som vill förstöra festen för alla oss som sitter där fyllda av förväntan. De ligister som nu ränner runt och sätter eld på allt som inte är deras i olika engelska städer har redan orsakat en inställd Premier League-match och risken finns att de lyckas med att få fler inställda när nu landets poliser blir tvungna att jobba nattskift. Notera dock att dessa ligister inte har med fotboll att göra. Jag kan personligen tycka att fotbollshuliganer är värda någon typ av respekt eftersom de slåss för något de tror på. Gör de det dessutom utanför arenorna är det inget som vi vanliga medborgare lider av.

Exakt vad som driver ut slöddret som nu sätter skräck i det brittiska samhället på gatorna är mer oklart. Antagligen är det bara ren och skär ondska som driver dem att skapa så mycket förstörelse som möjligt för den skötsamma delen av samhället. Intressant är att det endast är svenska journalister som tolkar upploppen som ett uttryck för de sociala klyftorna i samhället. Antagligen är det ett exempel på den von oben-attityd som vänstermänniskor intar när de drar ut till försvar för olika grupper i samhället som de väljer att peka ut som ”svaga”. Är man fattig förstår man helt enkelt inte sådana grundläggande saker som rätt och fel, men det rår man liksom inte för.

Nu är det ju nu inte så att det är några hungerkravaller det handlar om. Det är inte bröd som plundras ur affärerna som hamnar i slöddrets väg utan snarare är det kapitalvaror som stjäls. Talade nog verkar bokhandlare vara en bransch som helt förskonats från påhälsning av slöddret. Men visst kan man säkert känna sig sviken av samhället om man inte har råd med en Iphone utan måste nöja sig med en sketen Nokia, men de flesta förstår att det inte automatiskt innebär att man får rätten att stjäla det man vill ha från sina medmänniskor.

Den mest uppenbara förklaringen till upploppen är att den brittiska polisen genom att inte vara synlig i problemområden tillåtit de kriminella gängen att skapa ett samhälle i samhället med sina egna värderingar och regler. Personligen råkade jag förvilla mig in i ett sådant område i Liverpool där folk klätt sina staket och murar med taggtråd för att hålla närgångna grannar ute. Den andra orsaken tror jag är att en generation 80- och 90-talister som växt upp i relativt materiellt överflöd nu ställts inför vuxenlivets hårda verklighet. Jag vet att detta argument får man att verka sjukt gammal, men jag tror uppriktigt inte att 80- och 90-talisterna på ett naturligt sätt fått lära sig sambandet mellan arbete och förtjänst. När vi 70-talister var unga hade våra föräldrar helt enkelt inte råd att förse oss med alla de saker som vi ville ha och då var vi tvungna att själva arbeta ihop pengar till vår konsumtion. Idag när barnfattigdom definieras av hur gammal mobiltelefon barnen har förstår jag att de unga får en sned uppfattning av vad som är en normal materiell nivå. För det är nu så att det trots den höga arbetslösheten i England finns arbeten för dem som vill ha dem. Men varför stå och arbeta åtta timmar per dag när man lika gärna kan gå till närmsta butik och stjäla det som man vill ha. Nej, stryk skulle de ha.

För egen del har jag nog inte reflekterat så mycket över det här förhållandet. Det var aldrig jakten på karriär eller pengar som styrde in mig på den akademiska banan och eftersom jag själv kommer från ett låginkomsttagarhem känner jag mig nöjd så länge lönen räcker till ett bekvämt liv. Anledningen till att jag valde att plugga vidare var istället att jag alltid tyckt om skolan och samtidigt inte trodde jag att jag i längden skulle trivas med ett mer praktiskt arbete. Även om jag inte tror att valet att läsa vidare hade varit så självklart om jag vetat hur tufft det skulle vara, både ekonomiskt och mentalt, så tycker jag så här i efterhand att de erfarenheter som jag skaffade mig under studenttiden är värda alla pengar i världen.

Det finns dock en problematik i det här förhållandet. Precis som PJ Anders Linder påpekar i sin söndagskrönika är det motsägelsefullt att dels påstå att vi ska bli ett kunskapssamhälle samtidigt som utbildning inte lönar sig. Enligt rapporten Lönsamma studier? – Livslönerapporten 2011 som Saco tagit fram visar det sig att akademikers studier i genomsnitt börjar löna sig vid 39 års ålder när hänsyn tagits till förlorad arbetsinkomst under studietiden. För många grupper hinner studierna inte betala sig under den yrkesverksamma tiden. När det nu ser ut så här kan man undra varför en av alla dessa studenter som i dagarna står på studentflaken ska känna sig motiverade till att fortsätta sitta i skolbänken ytterligare tre till fem år samtidigt som de måste leva på existensminimum med alla försakelser som det för med sig.

Personligen är jag av den i Sverige rätt kontroversiella åsikten att det ska finnas ett samband mellan arbetsinsats och lön. Det innebär inte att man per automatik ska tjäna stora pengar bara för att man har en akademisk examen. Inkomstskillnader finnas för att motivera människor att göra det extra som krävs för att få jobbet gjort. Därför anser jag det naturligt att exempelvis en lärare eller socionom tjänar mindre än, låt säga, en ekonom eller jurist som i sin tur tjänar sämre än en ingenjör eller läkare. Jag tycker att det är fel att se liknande skillnader som orättvisa eftersom det står alla fritt att välja den utbildning som de vill.

Orsaken till det här missförhållandet är säkert flera. En förklaring är fackens starka ställning på arbetsmarknaden har lett till att arbetarlönerna är höga i förhållande till tjänstemannalönerna. Det behöver inte vara ett problem så länge företagen har den betalningsförmågan och att arbetets komplexitet speglar lönen. På min arbetsplats är det exempelvis motiverat med höga arbetarlöner eftersom kraven på dem som utför dem är mycket höga. Å andra sidan vet jag inte om jag tycker att en byggjobbare ska tjäna läkarlöner på det arbete som de utför när det i förlängningen för med sig att ingen har råd att bo i de bostäder som byggs idag. En annan förklaring har att göra med det skattesystem som vi valt att ha i Sverige där utbildning straffbeskattas genom hög marginalskatt. Detta har i och för sig förbättrats under senare år, men mycket återstår att göra.

Grundproblemet är den syn på rättvisa som vi har i Sverige som kan illustreras av denna krönika. Vi har en tendens att titta oss blinda på skillnader i inkomst snarare än att titta på hur bra människor egentligen har det. Enligt det socialistiska rättvisebegreppet är det bättre att den som har det sämst tjänar, låt säga, 200,000 per år om den som har högst inkomst tjänar 300,000 jämfört med om förhållandet istället skulle vara 250,000 och 400,000. Inkomstskillnaden är ju i det senare fallet större även om den som har det sämst då tjänar betydligt bättre än i det första exemplet. Det går inte att komma ifrån att människor i Sverige har det hemskt mycket bättre idag än vad var fallet för 20 år sedan. Bara det faktum att barnfattigdom idag tycks definieras av om barnen varit på utlandssemester det senaste året är ett exempel på det. När jag gick i grundskolan var det någon eller några i varje klass som rest utomlands och inte kände vi oss så fattiga på grund av det.

Folk som lever i sin egen värld tycks ofta bli rätt upprörda när de krockar med verkligheten som vi andra rör oss i. När Henning Mankell upptäckte att någon lagt upp ett facebookkonto i hans namn blev han givetvis rasande. Fenomenet med falska facebookkonton i kända personers namn är som bekant snarare regel än undantag, men saknar man verklighetsförankring och självdistans kan det tydligen upplevas som en komplott. Och det är just den förklaringen som Henning nu lägger fram. Givetvis måste det vara judarna som ligger bakom det hela!

För de flesta av oss skulle det nog uppfattas som en aning smickrande att någon visar oss uppmärksamhet genom att bemöda sig med att lägga upp ett facebookkonto i vårt namn. Det är ju aldrig någon större risk att någon misstar en falsk facebookidentitet för originalet. I det här fallet tycks dock den falska facebookidentiteten ha framfört åsikter som ligger helt i linje med de som den verklige Henning brukar ge uttryck för. Att Henning hyser sympati för terroriststämplade organisationer är ju författarens deltagande i Ship to Gaza-spektaklet ett bevis för. För inte är det väl alltför stor skillnad mellan Hamas, som den verklige Henning uppenbarligen gillar, och Hizbollah, som den falske facebook-Henning uttryckte beundran för.

Henning blev självfallet rasande när han upptäckte att hans namn släpades i smutsen på det här viset. Maken till skandal har Sverige sannolikt inte skådat sedan Spermaharen publicerade Hennings mer eller mindre missvisande fotoalbum från Afrika. Vem kan då ligga bakom denna komplott? Judarna givetvis! Judarna i allmänhet och staten Israel i synnerhet har ju alltid, vid sidan av den löpande verksamheten med folkmordet på palestinierna och skapandet av en världsregering, varit ute efter att misskreditera den gode Henning. Beroende på om man väljer att tolka Hennings utspel som ett tecken på paranoia eller hybris så framstår det som tragiskt eller komiskt.

Som jag nämnde i inledningen av det här inlägget så ska man ju inte retas med folk i onödan. Men frågan är om det i vissa fall inte är förlåtet eller till och med bra att det sker. Tänkande människor har en skyldighet att inte låta människor med en oacceptabel människosyn stå oemotsagda oavsett om de heter Jimmy eller Henning. Och humorn har i alla tider varit ett effektivt sätt att göra de på.

Nu blev det ju så att jag ändå kom att leka nästan uteslutande med bilar och vapen lärde jag mig tillverka själv av det som fanns i skogen. För egen del tror jag att det är naturligt att det blir så för pojkar på samma sätt som dockor är mer intressanta för flickor. Men samtidigt är jag tacksam för att jag fick växa upp i en miljö där jag skulle det hade ansetts vara lika normalt om jag istället valt att leka med barbiedockorna som fanns i leksakslådan.

Tyvärr tycks vi människor ha en stark längtan att projicera våra värderingar på våra barn. Det är ju inte så konstigt med tanke på att de flesta vuxna anser att deras åsikter är de rätta, men samtidigt kan det av andra vuxna upplevas som provocerande. Av och till blossar ju exempelvis debatten upp om i vilken utsträckning vi ska tillåta religiösa friskolor lära sina elever saker som inte stämmer helt överens med de allmänt accepterade åsikterna i samhället. På sätt och vis kan jag förstå det, men samtidigt anser jag nog att man som förälder har rätten att försöka överföra vilka värderingar som helst till sina barn. Får det inte med sig de här värderingarna i skolan så lär de sig ändå vid köksbordet är min åsikt.

Och själv måste jag erkänna att jag ofta känner ett visst mått av irritation när jag läser Anna Laestadius Larssons kolumn i SVD. Nu senast handlar den om att Egmont lanserat två nya tidningar som inriktar sig till barn. Egentligen vet jag inte exakt vad man vänder sig emot, men uppenbarligen håller frågan på att få stora proportioner i såväl gammel- som nymedia. Huvudargumentet tycks vara att Egmonts två tidningar Emma och Goal Junior skulle tvinga på barnen könsstereotyper redan vid en låg ålder, vilket det argumenteras för i denna ledare på SVT där en av författarna för övrigt verkar vara en av mina tidigare lärare.

Att det finns tidningar inriktade till olika grupper i samhället kan väl knappast ses som någon nyhet. Vi i Villa vänder sig till folk som bor i hus, Teknikens Värld till den teknikintresserade och Allt om Bröllop till den som går i giftastankar(?) för att bara nämna några magasin med tydlig målgrupp. Sedan finns det givetvis tidningar som har det ena eller andra könet som målgrupp, såsom Amelia för kvinnor i klimakteriet, Slitz för unga män på landsbygden och Frida för yngre kvinnor. Därför har jag svårt att förstå att det nu blir sådant liv när det nu lanseras två nya tidningar helt enligt samma koncept som alla andra redan existerande magasin. Att påstå att det här sättet att ha olika kön som målgrupp är samma sak som att primärt vända sig till individer med olika hud- eller ögonfärger är en jämförelse som haltar betänkligt.

Visst, det kanske är lite klumpigt att så tydligt i pressmeddelandet uppge vilka målgrupperna för de två tidningarna Emma och Goal Junior är. I vilket fall skulle 95% av läsarna av respektive tidning utgöras av den tänkta målgruppen eftersom barn inte är dummare än att de själva kan välja tidning när de är i affären. Att på det här sättet vara övertydlig gynnar nog inte Egmont. Så långt kan jag hålla med om kritiken. Det är klart att pojkar som vill läsa om Eric Saade ska göra det och flickor som är intresserade av Zlatan kommer att läsa Goal Junior. Barn klarar av att ta det beslutet på egen hand. För egen del prenumererade jag på Kamratposten när jag var liten trots att de flesta läsarna var flickor.

Mitt intryck är dock att man helst skulle vilja se att det fanns en tidning som innehöll både artiklar som Eric Saade och Zlatan. I mitt tycke är det är korkad tanke. Varför göra en tidning där bara hälften av artiklarna är intressanta för den som läser dem? Det skulle ju vara som att slå ihop tidskrifterna Damernas Värld och Militär Historia. Varför skulle jag betala extra för att få reda på hur jag får mitt hår att växa snabbare när jag egentligen köpt tidningen för att läsa intressanta artiklar som tyska stridsvagnar från Andra Världskriget?

Christian Lundgren

Jag uppfattar Christian som en rätt svag individ som har svårt att hävda sig i konkurrensen med de mer framträdande deltagarna. Christian har löst det genom att se till att ta rygg på den som hörs och syns mest för tillfället, vilket ofta tycks bli Rodney eller Peter. Han är ibland rätt skoj när han har druckit, men mitt intryck är att inte tillhör de mer populära i Huset. 

Cilla Domstad

Ett exempel på att äldre människor har svårt att trivas i Huset. Eftersom hon helt verkade sakna självinsikt var hon konstant i bråk med Katerina vilket i längden antagligen blev lika tröttsamt för deltagare som tittare. Dessutom ville hon hem efter ett tag på grund av att hon saknade sina barn och yxmördaren ”hunken” (alltså, jag har ju inget bevis för att det var vad han sysslar med, men jag föreställer mig att det är så de ser ut). Cilla var först med att åka ut. 

Niklas Frantassiev

Helt klart topp tre när det kommer till irriterande deltagare. Som tur var tyckte de i Huset det också, så han åkte rätt snart ut. Om det beror på att han var mobbad som barn eller om det handlar om någon bokstavskombination låter jag vara osagt, men maken till bekräftelsesökande människa har i alla fall jag aldrig sett. 

Sonia Kamau

Sonia är en typisk representant för sin generation. Ni vet, de där som kräver ”respekt” och lätt känner sig kränkta. I ett sådant här hus innebär det att bra TV skapas eftersom många mer eller mindre färgstarka personer inklämda på en liten yta innebär många möjligheter till konflikter. Jag börjar ändå gilla Sonia eftersom hon har humor, men tror samtidigt att hennes beroende av Vanessa kommer medföra en relativt snabb utröstning. 

Peter Orrmyr

Jag vet inte vad jag ska tycka om Peter egentligen. Dels verkar han vara en rätt skön kille som kommer med roliga upptåg och dels verkar han vara lite bossig och se sig själv som husets alfahanne. Kanske beror det senare på att han tillhör de äldre i Huset. Eftersom Peter tillhör killgänget kommer han nog sitta säkert rätt länge i tävligen. 

Madelene Stigsjöö

Är 110% kvinna och givetvis blev hon omgående de andra tjejernas hatobjekt när hon kom in i Huset som joker. Hennes vara eller icke vara i tävlingen kommer att avgöras av hur väl hon kommer att accepteras av killarna. Eftersom hon direkt brädade Annie och blev inte alltför populäre Patriks ”husflickvän” finns det risk för att hon inte kommer bli långvarig i Huset när hennes immunitet är över. 

Rickard Andersson

Kändes från första stund som något av en kuf som ingen riktigt gillade. Sökte till tävlingen med sin flickvän Ebba för att testa deras förhållande och det experimentet gick väl så där. Så snart de börjat ha sex i Huset gick Rickard in en rätt läskig psykos och började mumla om att han knäckt spelets kod och började diskutera med Ebba om i vilken ordning han och hon skulle ligga med de övriga deltagarna. Producenterna valde därför att plocka ut Rickard och köra honom till psyket. 

Ebba Berglund

Under den korta tid hon var inne i Huset fick jag intrycket att hon var klart mycket normalare än sin pojkvän Rickard, men det vore synd att säga att hon gjorde något större väsen av sig. Mest kommer jag nog ihåg henne för de svartsjuka blickar som hon gav alla tjejer som kom i närheten av pojkvännen. Lämnade Huset när Rickard var tvungen att bryta. 

Jessica Karlén

I mitt tycke är hon en helskön tjej, med en stor portion intelligens och humor. Var även mycket populär bland de övriga deltagarna, men på grund av sömnbrist började hon uppträda allt mer underligt och producenterna valde tillslut att plocka ut henne. Efter programmet har Jessica och Tobias påstått att de redan innan Big Brother var ett par. 

Tobias Holm

Verkar till skillnad från de flesta andra deltagare vara helt normal i alla avseenden. Eftersom han var smart och schysst blev han snabbt populär bland de övriga och Gurkans tårar när Tobias meddelade att han tänkte lämna Huset hör till säsongens mest minnesvärda stunder. Samtidigt var han en av de mer mystiska deltagarna och det skulle ha varit intressant att ha fått veta mer om honom och sett hur långt han kunnat gå i tävlingen. Fortsätter att meddela sig med programmet även efter sitt uttag med vykort från Thailand och videoblogginslag tillsammans med Jessica. 

Katerina Kazelis

Jag antar att man antingen älskar eller hatar Katerina. Jag älskar henne inte. I mitt tycke är hon en hemsk människa som det är tveksamt om produktionen skulle ha tagit med från början. Att välja ut en deltagare med klara manodepressiva tendenser som går på antidepressiva substanser och regelbundet får nästintill psykotiska raseriutbrott som sätter skräck i de övriga deltagarna känns lite ansvarslöst. Med tanke på att hon i programmet framstår som mycket fördomsfull och trångsynt känns det som att hon även kommer få lida för sin medverkan efter serien är slut. Jag kan tänka mig att en del av föräldrarna som har barn i hennes skolklass tycker att hon framstår som en mindre bra förebild för deras barn. Samtidigt är det ju en person som tittarna vill ha kvar eftersom det mesta som händer i Huset på något sätt har att göra med hennes utbrott med medföljande översvallande ursäkter. 

Simon Danielsson

Är en av grabbarna och får personifiera varför en sådan här programidé aldrig skulle gå att genomföra med bara manliga deltagare. Efter ett par dagars revirpinkande var killarna klara med sin interna rangordning och har därefter utgjort en sammansvetsad grupp med Simon som en av centralgestalterna. Framstår som Baloo; lite smådum men med ett stort hjärta. Simons norrländska kärleksförklaringar på fyllan är redan en klassiker: ”Jag gillar verkligen DU!”. Mitt intryck är att alla tycker bra om honom och därför kommer han vara med länge i tävlingen. 

Sanna Redsäter

Grundreceptet på en sådan här dokusåpa innehåller en silikontjej och den här säsongen var det Sanna som fick den rollen. Tyvärr för producenterna så tydde hon sig direkt till Rodney och gick till och med och förlovade sig med honom. Bjöd på säsongens första guppande täcke, men visade sig vara så pass gnällig att alla snart ville bli av med henne. Eftersom hennes kategori sällan blir populär hos den röstande delen av tittarna var det snart tack och adjö. 

Annie Almén

Känns som ytterligare en person som kanske inte borde ha fått komma in i Huset. Just för att det inte är något speciellt fel på henne. Verkar väldigt naiv och snäll, men samtidigt saknar hon lite av den sociala förmåga som är nödvändig för att kunna överleva i sådana här program. Det kändes rätt otippat när Annie började vänslas med hunken Patrik, men tyvärr känns det som att Annie blivit deppig när han nu valt Madelene istället. 

Rodney Da Silva

Var från första stund min favorit. Framförallt för att han verkar vara den enda deltagaren som förstått vad spelet går ut på och följaktligen väljer att konstant provocera medtävlarna för att få dem ur balans. Ibland blir det elakt och då är Rodney snabb med att ändra attityd vilket gör det svårt att tycka illa om honom på riktigt. Försvann lite under tiden som Sanna var kvar i Huset, men är nu tillbaka med besked. Eftersom han låtsas vara ett svin har han blivit ganska populär hos tjejerna och antagligen också bland den röstande delen av tittarna. Skulle han inte vara kvar till slutet beror det sannolikt på att han brutit mot för många av Big Brothers regler och därför blivit straffnominerad eller att han gått och skadat sig i fyllan och villan. Är straffnominerad på söndag och kan ligga illa till om han ställs mot någon av tittarfavoriterna. 

Sara Jönsson

Är den typen av tjej som alla killar vill ha som flickvän. Tar mycket plats och är rolig och framåt vilket gjort att hon blivit en av grabbarna i killgänget. Jag följer med spänning om det tillslut ändå inte ska bli hon och Martin. Det är oklart hur stark hennes position är bland tjejerna, men jag tror att hon kommer klara sig från nomineringar rätt länge. Gissar att hon har goda möjligheter att bli topp 5. 

Martin Granetoft

Tanken var nog att Martin skulle vara hunken som de andra killarna skulle reta upp sig på, men eftersom han samtidigt är rätt töntig har han snabbt blivit populär hos killarna. Det är oklart om han verkligen är så självupptagen som han vill få det att verka. Jag blir mer och mer övertygad om att han istället har en rätt stor portion självdistans och snarare driver med sin hunkstatus. Är kär i Sara och det ska bli intressant att se om de får till det tillslut. Annars följer vi alla med spänning Martins begynnande håravfall och tvångsmässiga onanerande. 

Vanessa Lopez

Skulle vara seriens stora överraskning eftersom hon genomgått ett könsbyte, men Katerina såg under ett av sina patenterade vredesutbrott till att den hemligheten inte höll länge. Har efter Cillas utträde ur tävlingen blivit Katerinas nya huvudmål för ilskan och det hjälper väl kanske inte till att Vanessa själv inte räds en konflikt. Har under sista tiden dragit sig undan en aning och hänger mest med Sonia. Jag tror att hon kommer att vara nominerad rätt ofta och jag skulle bli förvånad om hon kommer vara med till slutet. 

Gökhan Gasi

Är en av den nya typen kändisar som turnerar runt i alla möjliga dokusåpor. För mig blev han en favorit redan det året som han var med i Sverige Värsta Bilförare. Hörs och syns mest och är omtyckt av de flesta eftersom han månar mycket om att alla ska må bra. Alla utom Vanessa, eftersom han har svårt att acceptera hennes transexualitet. Det har på sista tiden visat en sida av Gurkan som inte är så sympatisk och frågan är om han på grund av det kanske riskerar att ge bort en given seger i tävlingen. 

Roza Kahi

Tävlingens snyggaste deltagare, men också extremt medveten om det. Precis som Sonia kände hon sig lätt kränkt och gav upphov till många konflikter. Inledde en relation med Niklas även om hon med buller och bång gjorde slut med honom varje dag. För oss tittare var Roza väldigt underhållande, men de övriga deltagarna fick snart nog av henne vilket man kan förstå. 

Patrik Edvardsson

Kom in som joker med uppdraget att konkurrera om positionen som Husets hunk och lyckades med besked. Martin och Peter kände sig till en början hotade av Patrik och den ende i killgänget som accepterade honom var Simon som i Patrik fick en träningskompis. Verkar väldigt inbunden och komplicerad som person och jag har inte riktigt fått något grepp honom eftersom han handlar i mitt tycke ganska oförutsägbart. Började strula med Annie, men när han bytte till Madelene ansåg de flesta i Huset han hade betett sig grisigt. Jag tror varken deltagarna eller tittarna tycker så värst bra om Patrik så jag gissar att han kommer sitta löst snart.

Idag, när nästan allt på TV är olika typer av dokusåpor, har vi väl lite till mans blivit lite avtrubbade om man jämför med de skriverier som den första säsongen av relativt snälla Robinson gav upphov till. Men jag skulle ändå vilja påstå att Big Brother är den mest extrema formen av det här konceptet. Varje liten last och svaghet hos deltagarna identifieras och exploateras för underhållningens skull. Det är lätt att föreställa sig att man under konstant övervakning snart glömmer bort att allt som görs och sägs registreras och sänds ut till tittarna. 

Jag skulle vilja beskriva formatet Big Brother som vår tids gladiatorspel. Vi som tittar får se verkliga människor förbrukas för vårt nöjes skull. Även om vi kanske inte vill att någon ska fara illa på riktigt så har jag svårt att tänka mig att deltagarna mår så himla bra av den här erfarenheten i efterhand. Nu inför den här säsongen blev det ju skriverier om Rebekah Johanssons självmord. De felsteg som hon gjorde under sin tid i huset påmindes hon antagligen dagligen om, inte minst på grund av Internet. 

Trots att man från produktionens sida blivit mer proffsiga den här säsongen och sannolikt varit mer noggranna i urvalskriterierna finns det nog ingen anledning att tro att dagens deltagare skulle komma bättre ur det hela än tidigare. Redan har vi ju fått se en riktigt läskig psykos och en person som varit tvungen att bryta efter att sömnbristen fått henne att bete sig lite underligt. Som alltid tycks det vara mer problem med anpassningen för de äldre deltagarna som inte tycks ha den sociala flexibilitet som yngre människor besitter. 

Så varför tittar då jag på Big Brother när jag egentligen inser att det är fel? Antagligen av samma anledning som att jag dricker alkohol. Jag gillar det trots att jag vet att det egentligen inte är så hälsosamt. Och det kommer jag antagligen fortsätta att göra till säsongen är till ända. I nästa inlägg följer en recension av årets deltagare, väl mött då!

Jag inser att termen underklass, precis som sin engelska motsvarighet white trash, kan uppfattas som en aning provocerande. Underklass för mig är ju inte en etikett som betyder ekonomisk fattigdom utan snarare en typ av kulturell och moralisk fattigdom. Underklassen blir i den bemärkelsen motpolen till det som brukar kallas PK-maffian. Det är de som slår sina fruar/flickvänner och går på bidrag samtidigt som de arbetar svart. Underklassen finns i städer och på landet, men jag skulle gissa att man till vardags förknippar den här gruppen främst med landsbygden trots att alla som lever på landet givetvis inte tillhör underklassen. I just det här fallet väljer jag att använda den termen eftersom den allmänt har använts för att beskriva handlingen i filmen Odjuret, vilket är utgångspunkten för det här resonemanget. Jag har ännu inte sett filmen, men utifrån det jag läst om den tycks den bekräfta alla mina fördomar om underklassen på landsbygden. Av just den anledningen känner jag mig tvungen att ifrågasätta dessa fördomar. 

Det kan bero på att jag själv hade vissa komplex över att ha mitt ursprung i en håla på landet att jag på olika sätt försökte distansera mig från landsbygdsidentiteten när jag väl flyttade hemifrån. När jag kom till ”storstan” för att studera och annat påpekade min omgivning snart att yttre attribut som exempelvis dialekten ganska snabbt ändrades. Och antagligen tog jag även till mig andra intryck också som kom att ändra mina normer och värderingar. 

När jag sedan av en tillfällighet flyttade tillbaka till min hemby kändes det i många avseenden som att resa 50 år tillbaka i tiden. Könsrollerna, inställningen till människor med annan etnisk bakgrund eller sexuell läggning, för att bara ta några exempel, var helt andra än vad jag hade vant mig vid. På något vis kände jag mig främmande till det här och som alltid har vi människor en tendens att tolka det som är främmande som lite hotfullt och skrämmande. För min del tog det sig uttryck i att jag lät landsbygdsmänniskans sätt att vara symbolisera det som var ”fel” och motsatsen till mitt mer politiskt korrekta sätt att se på tillvaron och omvärlden. Och sannolikt tillskriver jag landsbygdsmänniskan en hel del egenskaper som inte alls är generella eller typiska för de som bor på landet. 

Filmen Odjuret väljer att fokusera på den här negativa bilden av underklassen på landsbygden samma sätt som filmen Jägarna beskriver hur norrlänningar är. På orten där Odjuret utspelar sig är alla uppgivna och frustrerade. Kvinnorna faller in i självdestruktiva mönster medan männen är mer utåtagerande och våldsbenägna. Frustrationen över de egna tillkortakommandena och misslyckandena tycks för personerna som filmens karaktärer är baserade på ha projiceras på framförallt invandrarna. När situationen sedan blir ohållbar spårar allt ur totalt. 

Nu menar jag inte att allt i filmer som Odjuret är gripet ur luften. Det finns i regel alltid ett visst mått av sanning i alla generaliseringar. SverigeDemokraternas väljare, som ju främst återfinns bland landsbygdens underklass, påminner säkert en hel del om personerna i Odjuret. Det är bara att titta på kommentarerna i tidningarnas nätupplagor och på bloggar för att se att unkna värderingar inte bara finns utan även frodas bland rätt stora delar av befolkningen. Ett martyrskap har skapats där den ”vanliga människan” förtrycks av PK-maffians åsiktsmonopol.

Men, och det är här jag ifrågasätter mina egna fördomar, är det egentligen inte lika trångsynt av mig att utgå från att underklassens sätt att vara per automatik är fel? Det är ju praktiskt för mig att anse att folk som är moraliskt tvivelaktiga eller rent kriminella och på olika sätt kränker andra människor alla har en svensk flagga över ytterdörren och en t-shirt med texten ”Det heter negerboll” på sig. Men egentligen är det ju lika fel och inskränkt som att påstå att alla som våldtar är utlänningar. Så jag måste nog kliva av mina höga hästar och acceptera att alla inte har samma värderingar som jag. Även om jag tycker att många människor i min omgivning är inskränkta så är det ju deras rätt av vara just det och jag har egentligen ingen rätt att sätta mig till doms över det.

Till att börja med har det nog att göra med att jag respekterar det han skapat genom åren. Plutonen och Wall Street tillhör de bättre filmerna som gjorts och precis som alla som inte arbetar, eller har amibitionen att arbeta, på någon av de ledande tidningarnas kultursidor uppskattar jag även 2½ Men. Jag tycker det känns uppfriskande med en serie som inte är så tillrättalagd som oftast humorserier är utan istället får oss att skratta åt de saker som vi retar upp oss på i verkligheten. Jag, och alla andra som identifierar sig med Allan i serien, känner igen oss i scenariot att kvinnorna dras till svinen och kan skratta åt eländet.

Den andra orsaken är nog att Sheen aldrig hymlat med sin livstil. Att som Andreas Kleerup gå ut och tycka synd om sig själv eftersom samhället inte har förståelde för att han ”måste medicinera sig själv” är bara patetiskt. Sheen däremot säger att han tycker om att festa och använda droger för att han gillar känslan av att vara hög. För även om jag aldrig testat några andra droger än alkohol så fattar jag väl att anledningen till att man använder narkotika är att det får en att må bättre än man någonsin mått tidigare. Har man dessutom Sheens stjärnkvalitet och utseende kan jag tänka mig att det finns incitament till att festa flera dagar i sträck.

När det kommer till missbrukare så brukar jag på grund av egen erfarenhet vara rätt cynisk när det kommer till deras löften om drogfrihet. Visst, alla kan sluta droga om de verkligen vill, men frågan är om de egentligen vill det eller om de av olika anledningar bara känner sig tvungna till det. Så nu när Sheen säger att ”nu är det slutknarkat” tar jag det med en rätt stor nypa salt, men samtdigt känner jag att det inte spelar så stor roll för min inställning till honom. Etablissemanget har alltid hatat honom för att är den han är och jag är som alltid svag för en underdog.