Jag är stolt över att få vara ambassadör för ”Pay day”.
Det är bra om vi stannar upp en stund och tänker efter vad det är för saker vi tar för givet i livet.
Och hur ofta har man tid med det? Man är mest upptagen av det man inte har.
Men vi lever faktiskt i ett oerhört privilegierat välfärdssamhälle,
och jag tycker att det är vårt ansvar att bidra till människor som inte har någonting av allt det vi har, människor i nöd!
Om vi alla bidrar med än så lite, så vet vi att det gör skillnad!

Om jag försöker leva mig in i tanken på att mina döttrar inte skulle få möjlighet att lära sig läsa och skriva,
att jag skulle vara tvungen att gifta bort dom i åldrarna 12 och 14 för att i alla fall vara säker på att dom får mat.
Men veta att risken är stor att dom dör av allt för tidiga graviditeter eller förlossningar, att dom blir utnyttjade
och förödmjukade. Att dom måste leva med vetskapen om att dom inte är någonting värda.

Tanken är så skrämmande att jag knappt kan tänka den eller ens nudda vid den!
Jag är ju så upptagen av att mina döttrar skall bli starka självständiga trygga kvinnor.
Att dom ska kunna välja i livet! Att dom ska se att allt är möjligt! Att dom aldrig ska bli offer och försöka vara till lags!
Att dom ska se Anna Ankor som ankor.

Jag har länge sett det som en självklarhet att man borde ha ett fadderbarn för varje barn man själv har.
Men jag måste erkänna att det tog lång tid innan tanke blev till handling. Jag visste inte vilken av alla
organisationer jag skulle välja? Vilken var bäst och trovärdigast?
Valde tillslut Plan, sen fyra fem år tillbaka. Tycker de är absolut trovärdiga och gör otroligt bra insatser.
Men har dock bara ett barn, en flicka, men borde ju ha två! Men jag måste ju stödja Amnesty och Greenpeace också )
Hur ska man hinna med allt ? man har ju ständig skuld !
Vi måste sluta med skuld änslor, dom kväver oss ju, och då blir det ingenting av ingenting.
Jag tycker man ske känna sig stolt om man bidrar med 25 kr eller mer, huvudsaken att vi gör det!

LÅT OSS SLIPPA SKULDEN! LÅT OSS HJÄLPA ANDRA! OCH NJUTA AV VAD VI HAR!

Lia Boysen

Det finns så mycket som vi i Sverige tar för så självklart att vi aldrig ens reflekterar över det. Inte bara att det ska finnas mat som vi kan köpa i affärerna. Eller att har pengar som vi kan köpa den med. Eller att vi ska ha ett kök och el så att vi kan laga maten.

Vi förväntar oss också att när våra bebisar blivit små barn och föräldraledigheten är slut, så ska det finnas dagis som tar hand om våra små, så att vi kan gå tillbaka till arbetet eller studera vidare. Och att dagiset ska vara bra på alla sätt så att våra barn trivs, känner sig trygga och utvecklas. Sedan går barnen självklart i skolan utan att vara rädd för att skolpersonal eller lärare ska förgripa sig på dem eller att de ska bli slagna.

Vi tar det som så självklart att vi inte ens funderar över alternativen.

Att vi skulle tvingas ta med våra barn till jobbet, redan som nyfödda, för utan rätt till föräldraledighet skulle vi annars förlora vårt arbete. Eller att vi skulle tvingas lämna dem ensamma utan tillsyn, och hoppas på att de överlever den långa arbetsdagen. Om det inte finns ett litet storasyskon som kan vara hemma och ta hand om bebisen.

Att våra barn får sina omdömen och examina bara om de ger lärarna sexuella tjänster i gengäld.

Vår trygghet, våra rättigheter är så självklara, att det är svårt att föreställa sig hur ett liv utan dem skulle se ut. När vi tvingas göra det kan hända att det börjar skava lite. Det kanske känns lite obekvämt inuti när du läser den här texten. Det är bra. Det behövs för att vi stanna upp och lyfta blicken. Agera och inte bara reagera. Barn som lever utan sina rättigheter har redan vilja, handlingskraft och inre resurser. Men de behöver stöd – vårt stöd – för att få möjlighet att påverka sina liv och sin framtid. För dessa barn spelar det ingen roll hur fina tankar vi tänker här borta eller hur mycket empati vi känner för dem. Det är helt ointressant. För dessa barn är det aldrig tanken som räknas. Det enda som räknas är det vi faktiskt gör.

Anders Wendin Moneybrother

Jag har haft fadderbarn hos Plan sedan 2004 och tycker det är en bra barnrättsorganisation där man som fadder får kontakt med en annan människa som inte har de förutsättningar och det liv som vi i Sverige erbjuds. Under min tid som fadder har jag haft två olika fadderbarn. Nu är det en 11-årig kille som heter Juan och som bor i Dominikanska Republiken. Jag fick ett brev från honom för en tid sedan där han berättar om livet i sin by. Han är glad som en fjäril men tycker det är synd att byn inte har någon sjukstuga och att skolan bara går till femte klass. Dessutom finns det inte rinnande vatten och bara en dålig väg till byn, men han tar sig till skolan på en halvtimme. Själv blir jag ju orimligt irriterad om en tunnelbana på gröna linjen ställs in och jag måste vänta tre minuter extra. Jag kom att tänka på Juans brev nu när projektet Pay day är i full gång. Pay day handlar ju om att vi som har ska uppmärksamma och betala för saker vi tar för givet så att andra också kan få skämma bort sig med lyx som rinnande vatten och grundskola. Och inte nog med att Juan kommer få det superhärligt med nya läxor och vaccin, han och hans kompisar får det fantastiska nöjet att vara barn. Jag tror att barn som får vara just barn och som får en utbildning blir bra medborgare. Medborgare som kanske så småningom får en egen lönedag och i sin tur kan bidra till vår värld. En värld som vi ju som bekant lever i tillsammans. Fint va.

Andreas Wilson

När jag funderar över vilka saker jag tar för givet slås jag av att det är ganska mycket. Min hälsa, till exempel. Min lön varje månad. Min yttrandefrihet, sjukvård, mat och utbildning.
Ett tryggt skyddsnät är en förutsättning för att våga ha drömmar. En ständig oro över att maten inte räcker, att aldrig få chans till utbildning, rädslan för att bli sjuk och inte få någon hjälp eller rädslan för att inte få sin röst hörd kan hindra en människa att våga satsa på sina drömmar och leva ut sin fulla potential.

Livet gav mig nyss en viktig lärdom och en påminnelse om att uppskatta de saker som jag ibland har en tendens att ta för givet. En tuff skada drabbade mig i början av sommaren och drog undan mina fötter återigen, precis när jag trodde att jag var tillbaka efter min föregående skada.

Det var tunga veckor med mycket grunnande och många tårar men också en viktig insikt. Ibland ger oss livet riktigt tuffa motgångar för att väcka oss. Jag behövde ruskas om för att inse att träningen och idrottandet är vad jag verkligen vill och då måste jag vara beredd att lägga ner hårt arbete på det. Jag fick också lära mig att uppskatta min träning, att jag får möjligheten att göra det jag brinner för.

Varför faller vi så lätt in i ovanan att inte uppskatta de vardagliga och grundläggande rättigheterna i våra liv? Varför prioriterar vi inte mer tiden tillsammans med familj och vänner, tiden för oss själva och vår egen utveckling och tiden för att skapa bättre förutsättningar för andra människor? Vi stannar sällan upp och reflekterar. Men livet påminner oss som tur är. Ibland med en skada, men lika gärna med ett gott råd från en vän – eller en främling.

Plan och Pay Day är en sådan viktig påminnelse. Den ger oss insikten att alla inte har de rättigheter som vi varje dag tar för givet. Den ger oss samtidigt möjligheten att bidra till att fler människor får sina rättigheter och resurser som skapar hållbar utveckling för världens barn.

Att som ung flicka slippa bli bortgift eller könsstympad. Att som ung pojke slippa vara rädd för att gå till skolan på grund av oron att bli slagen. Att som engagerad ungdom få lov att uttrycka sina åsikter och få utlopp för sitt engagemang om att förändra samhället. Att som kvinna få chansen att låna pengar för att skapa sig försörjning och därmed möjligheten att påverka sitt eget liv. Detta är bara några få exempel på vad du kan vara med och bidra till.

Vi är ETT lag som måste ställa upp för varandra så att vi klarar alla de utmaningar som livet ger oss. Tillsammans kan vi vinna kampen mot orättvisa och istället skapa medmänsklighet, förståelse och glädje.

Carolina Klüft

De senaste veckorna har det varit 40 grader varmt här i Los Angeles, och det är brist på vatten. Kalifornien har infört en lag som begränsar alla hushåll till att man bara får duscha fem minuter per person. Det gör att jag börjar fundera på hur det skulle vara att på allvar vara utan vatten. Det finns nog inget värre. Vi måste ha vatten för att kunna leva. För att vi inte ska torka ut krävs mellan en till sju liter per dygn, beroende på temperatur, luftfuktighet och hur aktiva vi är. Även om vi nu har vattenbrist här hos oss, så existerar det inte att vi inte skulle ha vatten att dricka! Samtidigt är det för många människor absolut inte självklart. Medan människor i Los Angeles rikaste områden vattnar sina trädgårdar dygnet runt – trots vattenransoneringen – dör ett barn var femtonde sekund, någonstans i världen, på grund av sjukdomar som orsakas av brist på vatten. I de flesta fall hade man dessutom med ganska enkla åtgärder kunnat förhindra det.

Vi överlever inte utan vätska. Punkt slut. Det är en av förutsättningarna för livet självt. Dessa mest basala behov måste vara uppfyllda för att människan ska kunna blicka framåt.

Här kan vi ha fyra datorer i ett hushåll med tillgång till all slags kunskap och information. I många länder växer barn upp helt utan skolgång och inblick i världen utanför, utan kännedom om andra religioner, kulturer och folk. Det ökar klyftorna mellan kulturer och religioner, det får fördomar att växa. Utan skolor går utvecklingen bakåt. Med rätt sorts undervisning kan en ökad förståelse för olika livsstilar, kulturer och religioner skapas.

Och med utbildning får barn en tro på sig själva. Alla barn har en talang. Med utbildning får barn möjlighet till en bättre framtid, de får ett sandkorn av hopp. Det gör hela familjen trygg. När barnen mår bra och utvecklas, mår föräldrarna också bra.

För mig är det en självklarhet att dela med mig, det är en skyldighet och ett ansvar som varje medmänniska har. Att vara med och bidra får mig att må så otroligt bra – om det så bara är att ge 25 kronor. Det är så lite som behövs – några modetidningar mindre under året eller att ta flygbussen från Arlanda istället för taxi ett par gånger. För de pengarna kan barn få utbildning och hela dess familj mår bra. Du får en tio minuter längre resa – barn får möjlighet till att gå i skolan och en tro på sig själva. Lägg pengarna på det här istället, och du blir så mycket lyckligare!

Izabella Scorupco

foto: Eric Josjö

Hej alla givmilda människor!

Sitter här hemma efter att ha åkt cross och fyrhjuling med min äldsta son och inser varje gång hur lyckligt lottade vi är som har möjligheten till det. Själv när jag var liten fick jag en Honda cross av min pappa. Begagnad så klart för vi hade inte så mycket pengar. Jag kommer så väl ihåg hur jag uppskattade allt jag gjorde med min pappa och mamma. Det behövde aldrig handla om dyra saker eller så, bara att jag fick umgås med mina föräldrar – det uppskattade jag mer än att få något av dem.

Nu börjar den 25:e närma sig och för de flesta svenskar betyder det löningsdag (Pay Day!). Alla har olika förutsättningar denna dag. Vissa har det knapert och räknar in dagarna med nöje medan andra inte har någon koll på vilken dag lönen kommer för att de har de så bra ställt. Jag har varit med om båda de två olika scenarierna, men det betyder inte att jag har varit gladare när jag inte behövt räkna dagarna.

Nu när Plan Sverige har kommit på den fantastiska idén att så många som möjligt kan bidra med en liten del av sin lön till dem som verkligen behöver det, ser jag fram emot den 25:e mer än någonsin, och jag hoppas att fler känner så. Trots allt så har flertalet i Sverige råd att stötta utsatta barn med 25 kronor. Vi har så mycket i detta land som är kostnadsfritt och så himla mycket subventionerat, sånt som kostar för en annan människa i en annan världsdel, och som många varken har råd eller tillgång till. Som en sån enkel sak som information, vi har till exempel Metro som är gratis och som de flesta tar med sig när de åker tåg.

Nu hoppas jag att den 25:e september kan bli en dag när folk vill ge till barn som saknar sina mest grundläggande rättigheter. Jag kan bara tala för mig själv, men jag mår så otroligt bra av att ha lyxen att kunna ge till dem som behöver det mer än mig eller min familj.

Givmilda hälsningar från
Rami Shaaban

Vill du också vara med och stödja Pay Day på din blogg? Kopiera då in nedan htmlkod i din sidokolumn (klicka på lägg till html i sidokolumnen):

Lämna kommentar