Undrar om det bara har med mensen att göra. Jag blir ju nästan självmordsbenägen/vill göra slut med N samt äta miljarder kilogram livsmedel. Det kanske går över om två dagar när mensen ska ha kommit. Får verkligen hoppas på att jag inte kikar in här mer.

Ett stort problem jag har är att jag när jag är uttråkad, har ångest, har för mycket jobb eller är allmänt överväldigad, går in och lusläser skräpbloggar om ätstörningar. För jag vet inte hur jag ska hantera det annars. Skulle kunna starta en blogg om något helt annat, men har ingen aning om om vad då jag är livrädd egentligen för att fläka ut mig på en blogg om jag inte är anonym.

Läser sidor jag inte borde läsa, tänker tankar jag inte borde tänka. Så mycket arbete som slukar mig nu att jag behöver en trygg plats. En plats jag inte har men som jag kan fantisera att jag har med hjälp av matkontroll.

Vet inte hur jag ska lösa det här.

Känns som att jag får mer problem med maten då jag skriver i den här bloggen. Inte att allt är bloggens fel, men att jag tenderar att hamna här då jag är som mest besatt av mat.

Jag minns en tid då jag tänkte på vad jag åt men inte lät det ta överhanden, då jag åt måttligt och gott, godis en gång i veckan, liten skål ostbollar innan läggdags, och normala, kanske lite för små, portioner till lunch och middag. Men jag klarade det, och åt när det bjöds på fika. Kanske inte världens största bit men ändå.

Jag vill tillbaka dit och jag vet att jag kan. Det gick ju då, varför skulle det inte gå nu? Så som jag äter nu, enligt ätstörningsenheten program, är fruktansvärt tråkigt. Mackor, mackor mackor. Är så jävla trött på dem. Inte konstigt att anorektikerna på enheten tröttnade till slut och slutade äta, så enformigt som man måste ha det. Nej, jag vill tillbaka till innan alla dessa regler och formler, jag vill äta det jag vill ha!

Så enormt ledsen att DBT:n är på väg att ta slut. Ångestskrik i huvud.

Har gått bra att äta ända sedan i måndags. Har ätit mig mätt och verkligen försökt se till att inte döma mig då jag kanske äter några fler potatiskroketter än planerat till middagen. Dagsmålen ser ut ungefär såhär:

7:00-8:00
1 yoggi 200 g, 1 smörgås med rätt mycket smör samt ost och skinka, kaffe

10:00
1-2 frukter eller 2 knäckebröd med philadelphia light

12:00
En normal portion mat. Om rätten är för liten tar jag en knäckebröd med philadelphia till.

15:00
1-2 frukter eller 2 knäckebröd med philadelphia light

17:00
1-2 frukter eller 2 knäckebröd med philadelphia light

19:30
1 normal portion mat.

20:45
1-2 smörgåsar samt frukt om jag känner mig hungrig.

Är osäker på om detta är för mycket eller för lite, känner inte att jag vill väga mig framöver då endast tanken ger mig enorm ångest. Bättre att känna vilket hål jag kan få i i mina bälten. Blir jag två hål för stor helt plötsligt förstår jag ju att jag måste sänka kaloriintaget.

Saker jag gör för att skingra tankarna kring mat är att inte läsa bloggar där bantning eller ätstörningar är det största temat utan läsa inspirerande bloggar om annat. Jag arbetar effektivt på jobbet för att inte hamna i så mycket matbesatthet och gör lite annat på kvällarna än att endast sitta vid datorn, till exempel att läsa och lyssna på musik. Blir jag alltför nedslagen och trött beror det ju på att jag är hungrig och då äter jag målet jag planerat in lite tidigare än vanligt.

Att sluta räkna kaloriinnehållet på livsmedlen jag köper är dock en svår nöt att knäcka. Det är liksom så invant. Jag får försöka se till hur t.ex. brödet ser ut istället, om det är tilltalande eller inte och gå efter mina smaklökar, något som är rätt nytt då det i första hand alltid handlat om hur många kalorier jag får i mig.

Jag förstår att det kommer ta tid att ställa om mig, men kämpar jag och använder mig av lite smått och gott jag lärt mig på t.ex. DBT:n och ätstörningsenheten, borde jag sakta men säkert få tillbaka mitt liv och äntligen kunna leva det liv jag vill, att lägga energin på saker som är roligt, som leder till att jag känner igen mig själv igen.

Dietisten är på semester fram till nästa tisdag. Tills dess får jag försöka på egen hand och det går sådär om man säger så.

Har dock gjort plan över dagen och kommer fortsätta göra så för att lättare hålla mig inom ramar.

Är så avgrundsdjupt trött på det här med maten. Vill bara bli normal.

Så ledsen, varför? Helt yr i huvudet och nedstämd. Kan ju bero på att personen som var på sjukan kan ha fått bestående men som kommer leda till döden om denne inte blir bra inom en snar framtid. Återbesök om två veckor för att se om kroppens hälsa går åt rätt håll.

Sorgen påminner mycket om då min vän tog livet av sig i julas. Det här är dock anorlunda då den är utdragen och oviss.

Har inte orkat äta annat än smörgåsar på kvällarna, men tvingar i mig mat på dagarna. Kroppen vill ha mat, men hjärnan tycker det är betydelselöst. Varför ska jag, när min älskade vän inte kan?

Det verkar gå åt rätt håll med personen som är sjuk. Så skönt och jag längtar så.

Tung i hjärtat idag. En underbar individ jag älskar nästan lika mycket som N ligger på intensiven men verkar bli bättre. Om det händer denne något kommer det inte bli en rolig höst.