Vaknade mitt i natten igen och jag förstår inte varför jag envist ligger kvar i sängen istället för att kliva upp, läsa bok en stund och sedan lägga mig igen. Insomnandet igen då går ju mycket bättre. Visst, jag hoppas på att kunna somna om inom en halvtimme, men enligt erfarenhet går det ju inte riktigt till så.

Skulle vara skönt att ha problem med insomnande istället. Då skulle jag ju kunna ta insomningstablett. Att vakna mitt i natten efter endast tre fyra timmar finns det inget sådant bot för, om jag inte vill börja med lergigan och theralen igen och bli en levande zombie under dagarna.

Nedan följer mina problem idag, och visst är de mycket mindre livshotande än innan, men dessa problem är också dem som gör mig skör och återfallsbenägen i destruktivitet:

Sömnproblem

Sover jag dåligt är risken större att jag inte kan hantera ångest och andra känslor på ett sätt som får mig att må bra.

Jag blir hungrigare och äter mer, med risk för vräk.

Jag jobbar inte lika effektivt.

Ätstörningar

Har svårt att äta balanserat och hälsosamt i korta ordalag.

Relationen till N

Han är människan jag vill leva ihop med under hela mitt liv, kanske skaffa barn med, men jag vill lära mig hantera mina känslor på ett ansvarsfullt, kärleksfullt och förståndsmässigt sätt istället för att få ologiskt stora vredesutbrott på honom och agera som ett litet barn.

Dessa problem är dem jag tampats med längst och som jag antar kommer ta väldigt lång tid att bli kvitt. Sömnproblemen har jag börjat arbeta med i och med att jag slutat med piller och verkligen försöker balansera sömnen.

Ätstörningen har jag recis börjat jobba med i och med att sluta räkna kalorier och försöka äta utifrån vad kroppen vill ha. Att lyssna på kroppens signaler och inte på ångesten som säger att jag måste gå ned i vikt.

Relationen till N jobbar jag också med. Helgen var nästan helt bråkfri och jag agerade tvärtemot känslan många gånger.

Dessa tre huvudproblem går ju in i varandra så oroligt mycket och det är därför det är så viktigt att jag jobbar med dem allihopa samtidigt. Jag tycker jag är en bra bit framåt men det är verkligen ett steg fram och två steg bakåt hela tiden. Nya utmaningar uppkommer varje dag som jag måste tampas med.

Det känns också att hösten är på väg. Att det endast är sju tillfällen kvar på DBT:n och att det snart är dags att pröva vingarna. Och det är otroligt nervöst.

Städat, plockat svamp i skog och storhandlat. Kan en söndag bli bättre än såhär?

Javisst, om jag slutade okynnesäta mellan målen skulle det vara ännu bättre, men den här övergångsperioden får jag väl bli lite fetare. Bara jag gör saker jag mår bra av i slutändan. Är det att få äta tre smörgåsar utöver allt annat får det vara så ett tag.

Idag har vi bara myst hemma och åkt till far och haft det trevligt. Inga bråk!

Imorgon städa, plocka svamp och storhandla, men jag har ändå en ångestklump i halsen. Maten har ju gått bra så jag förstår inte.

Sovit någorlunda gott ikväll och funderar på att gå till någon skog och kolla efter svamp innan festen hos biologiske far ikväll.

Den här helgen känns det otroligt viktigt att inte bråka med N, igår kväll blev det ett smärre sådant men vill blev sams. Imorse var det också på väg att gå åt pipsvängen men istället för att vara sura handlade jag tvärtemot känslan och det slutad emed att vi hade ett jättemysigt samtal istället.

Äter nu mina två smörgåsar, 1 yoplait och kaffe och ska starta den här dagen på allra bästa sätt.

Sömnlös orosnatt då det gjorde ont kring hjärtat och vänster arm. Klockan 07:30 ringde jag sjukvårdsrådgivningen som beordrade mig att omedelbart ta en taxi till sjukhus, och om jag inte gjorde det skulle de skicka ambulans så fort som möjligt. Väl på akuten kunde de efter ekg-mätning, pulstagning och ofantliga mänder blodprovsrör konstatera att jag var kärnfrisk. 

Det positiva med det hela är ju att jag nu inte behöver oroa mig över hjärtat, vilket jag gjort under lång tid, och frukosten jag fick där gick heller inte av för hackor. Sitter nu på arbete och tjuvskriver och går hem om ett par timmar för sushimiddag.

Skriver inte matsedel här på en vecka för att se om det blir någon skillnad i mitt mående. Är rädd att det kan dra ned mig på något sätt.

Angelica

men kör på med viktkoll! det måste väl ändå vara rätt bra? skulle ju inte finns om det inte funkade liksom.. kom igen nu!
kram

Svar

Viktkoll, och alla andra bantningsformer för den delen, borde endast få finnas till för människor som måste ändra sin livsstil för att de är feta för att de inte förstår hur de ska göra annars och för att få motivation till en förändring. De riskerar att dö i fetma. Mitt liv handlar, och har sedan jag var tolv år, varje dag handlat om att gå ned i vikt så du kan tänka dig hur påläst jag är vad det gäller hur man ska göra för att gå ned i vikt. Har man ätstörningar som jag (ja, jag erkänner att det fortfarande ligger och pyser den jävla skiten) så är det tvärtom döden jag leker med när jag använder viktkoll.

—

Igår då jag kräktes och jag fick fruktansvärt ont i hjärtat gav det mig den insikten igen. Har fortfarande ont kring hjärtat idag och jag kommer dö i ätstörningen om jag inte bryter nu, både med kontrollbehövet vad det gäller det jag trycker i mig men också vräkkräkningarna. De hänger ihop och är varandras kompanjoner. De klarar sig inte utan varandra.

Känns som att en insikt som talar från djupet av mitt hjärta. För livet är för värdefullt för att banta bort som jag gör. Jag vet att det finns något mer än den här besattheten.

Dra åt helvete viktkoll. Nu är det jag som kommer först.

Från och med imorgon enligt ätstörningsenhetens metod + 1 extra mellanmål så att jag inte behöver vänta i mer än tre timmar mellan varje måltid.

FYFAN VAD JAG INTE VILL RÄKNA KALORIER. Och så har jag köpt ett jävla viktkoll-medlemskap för tre månader på trehundra kronor. Vad ska jag ta mig till? Om jag slutar räkna kankse jag vräkkräker som igår. Eller bara vräker. Och blir fet. Jag vill kunna gå ned i vikt utan någon jävla diet.

Kanske det bästa är att bara skita i allt. Men jag är så rädd. Och det gör så jävla ont i hjärttrakten medan jag spyr nuförtiden. Som att jag ska få hjärtinfarkt, som att kroppen inte klarar mer. Och nu då jag har ett så fint liv vill jag verkligen inte dö längre. Men jag orkar inte kontrollera minsta lilla matintag heller.

Och dietist får jag inte gå till av min psykolog förrän dbt:n är slut.

HJÄLP MIG NÅGON säg vad ska jag göra?

…vilket inte är ett dugg märkligt efter gårdagens vräk och hela veckans ätande utan kalorigräns. Är förvånad att det inte är mer.

Idag har jag börjat med viktkoll. Nu får jag äta mer än vad jag fick med Hälsovakten, vilket känns skönt.

Gårdagen var en snedsteg, något som inte är särskilt märkligt efter omständigheterna och jag är inte arg på mig själv. Samtidigt är det jobbigt att det är så svårt att inte äta utan kalorikoll och jag är nu medveten om att när jag väl slutar med kaloriräknande behöver jag hjälp av en dietist som lägger upp matplan åt mig. Eftersom jag inte ätit normalt under så många år så är det otroligt svårt att veta hur man gör, särskilt då mättnadskänsla är något jag inte har någon aning om vad det är.