I början av den här bloggen skrev jag ett inlägg där jag beskrev att jag inte kan ge min älskade fru allt hon behöver, och att det var en stor anledning till att vårt liv i slutet av 2008 blev som det blev.

Jag kan fortfarande inte ge henne allt, och det är väl en av anledningarna till att vi fortfarande lever det liv vi började senhösten 2008. Då som nu insåg jag att en person inte kan ge någon allt, och med andra ord är dagens syn på ”tvåsamheten” fel, och kanske till och med skadlig – för kropp och själ.

När man inte kan ge en person allt, så kan man än mindre ge två personer allt – en får alltid en (ännu) mindre del.

När då den i ”familjen” som inte har kunnat få så mycket får chansen att kanske komma till en högre nivå i sitt liv, då är jag den förste som tar ett kliv tillbaka och lämnar plats för det som kan bringa lycka och förhoppningsvis välmående.

Där står vi idag, förändrat sedan bara några veckor tillbaka, med andra förutsättningar, andra begrepp och förändrade relationer.

Det finns två kvinnor i mitt liv, det är bara så – och så kommer det förbli från min sida. Två kvinnor som betyder otroligt mycket för mig, och som ger mig, delvis, två skilda värden som behövs för att jag ska fungera. Två kvinnor som jag inte vill vara utan i mitt liv, på något sätt.

För mig är det just nu naturligt att kliva ett steg tillbaka, kliva åt sidan, om det ger någon annan lycka och välmående, så där står jag just nu, avvaktande och försöker förutsäga vart det hela tar vägen. Iakta och inte vara i vägen, inte lägga mig i – inta en positon i bakgrunden, och hålla tummarna för att det fungerar som tänkt. Att finnas, om behovet och önskan finns, men annars inte vara i vägen.  //M