Idag var en härlig dag, en av få dagar som jag känt mig fri. Vi hade inga planer för denna lördag utan vaknade upp och bestämde oss för att åka till Riddersvik i Hässelby. Vi tog med grabbarna (hundarna) och stressade iväg till bussen. Utan mössa eller vantar och med tunna jackor fann vi oss till ro när vi kommit av bussen. Jag gick och drömde mig bort när jag såg alla röda torp. Vi håller på att spara ihop till vårt egna torp och letar efter det med ljus och lykta. Och drömmer och drömmer. Därför känner jag mig sällan fri eftersom jag valt att jobba järnet ett tag. Men från och med nästa månad tänkte jag gå ner till att jobba halvtid, så att jag får ta del av våren som nalkas. Jag har så många planer, jag ska göra sånt jag vill, en massa kreativt, och åka på utflykter runt om i och utanför Stockholm. Man får inte glömma bort att ta vara på livet.

Det verkar som att huset får vänta ett tag. Pappa har backat med löftet om lånet på ett fult sätt, och jag kan inte räkna med eller begära att mamma ska gå i borgen för oss. Så det blir nog inte just det torpet vi drömmer om som blir vårt paradis på jorden. Det kanske kommer något gott utav det här ändå, det vet man aldrig. Det står nu mellan att köpa hus och bygga ett halmbalshus. Bägge alternativen känns lockande på sitt sätt. Bägge alternativen ställer sig också omgivningen kritisk till, vissa rakt ut, andra på ett mer maskerat sätt. Är omgivningen kritisk eller samhället?

Bild på lufttorpet som sprängdes

Ur min dagbok från igår 19/1-10:

Människan är så distanserad från naturen idag. Det verkar som att Thoreau tyckte likadant för 150 år sedan (det är så jag tolkar det efter att ha läst några sidor av hans bok ”Skogen vid Walden”). Vad hade han sagt om dagens människa? Jag läste en bok med intervjuer från 70-talet där en kvinna som bodde i något litet samhälle berättade att hon inte kunde tänka sig att bo i staden eftersom det var så jäktigt där. Den jäktiga staden hon syftade på vad Kiruna, på 70-talet. Vad ska man då säga om Stockholm, eller större städer idag.

Alla våra mellanmänskliga problem, alla konflikter, krig, våld, kommer av att människan känner en brist, en känsla av att situationen man är i inte duger som den är. Om Saddam Hussein hade älskat sig själv och haft förmågan att vara förnöjsam hade han aldrig gasat ihjäl kurderna. Inom sig fanns ett missnöje som han riktade utåt. Vore det inte klokt att satsa minst lika mycket energi och resurser på människos personliga utvecklig som t.ex. bekämpandet av specifika krig, fattigdom och svält får. Inget av dessa problem hade funnits om vi varit andligt mogna. Därför tror jag på alla godhjärtade ansträngningar som talar till våra bästa mänskliga egenskaper. Vi borde lägga ner lika mycket energi på ett sånt arbete som att försöka lösa specifika kontlikter. Varför inte dra upp tisteln med roten istället för att hela tiden försöka klippa ner den?

Idag kom en tjej från Amnesty fram och frågade om jag inte kunde skänka 70 öre om dagen till stackars lidande människor. Nej, det hade jag inte råd med svarade jag. Upp emot 100 000 människor tros ha omkommit på Haiti och många fler lider på andra sätt och jag har inte skänkt ett öre till räddningsarbetet, proviant eller återuppbyggnad. Jag påverkades inte nämnvärt när jag fick höra talas om katastrofen. Sker det för många katastrofer så att det inte känns märvärdigt längre eller har jag en väldigt svag koppling till mänskligheten? Jag låter andra göra jobbet, jag har ju det bra och mina pengar gör ändå ingen skillnad tänker jag.

I somras skrev jag ner några långsiktiga mål och till min förtjusning upptäckte jag att flera hade uppfyllts:
* Meditera varje morgon 30-40 minuter
* Skapa regelbundna sovtider (dom är hyfsat regelbundna)
* Bygg en meditationspall
* Få en bättre ekonomi
* Jobba som undersköterska på ett äldreboende

Dom som jag har kvar att uppfylla är:
* Bli av med studielånet
* Gå på yoga och integrera yogan i mitt liv
* Skaffa fler vänner
* Flytta till ett hus i skogen
* Jobba som volontär en dag i veckan
* Starta en liten bed & breakfast verksamhet i skogen
* Starta ett äldreboende om 10 år

Nya mål:
* Lär mig laga mer vegansk mat
* Skaffa längdskidor
* Baka mer bröd
* Börja gå till meditationscentret igen
* Sprid kunskap om vegetarianism och hälsa

Drömmar är bilder… ur boken din själ skriver om dig – Marsha Norman

Jag drömmer mig bort, jag ser framför mig vårt röda torp någonstans i skogen, borta från stadens stress och materialism. Inte många grannar i närheten, ingen bilväg hörs. Där finns tysthet, där finns ro. Läten från djur som höns, hundar och getter. Vårt lilla trädgårdsland med primörer, rotfrukter, kålsaker, örter och bönor för protein. En liten damm med rikt djur- och insektsliv. Och vi har den största gåvan man kan ge varandra: tid. Tid att baka doftande bröd, att promenera, läsa böcker, meditera… Familj och vänner som vi vill dela vår livskvalitet med. Det är vår dröm och förhoppningsvis blir den sann.

Jag är så trött på att leva det liv jag levt. När vuxenlivet började var jag glad över att ha jobb och lägenhet. Det kändes vuxet på nåt sätt.

Men jag var aldrig nöjd med det livet andra jagade så febrilt. Radhus (eller lägenhet på söder), bil och barn och alla vuxenpoäng har kammats in. Nu borde man ändå vara lycklig. Det har jag lärt mig sen jag var i mammas mage nästan.Men jag vill inte ha det så. Mina drömmar har inte dött när andras har det. Ändå är det väldigt svårt att förverkliga dom.

Jag måste hela tiden kämpa för att betala mina räkningar och för att kunna ställa mat på bordet. Och då bor jag i ett hus där jag knappt känner någon och många tittar bort när jag möter dom i hissen.Och maten jag ställer på bordet har stressats upp ur marken och förgiftats med massa ämnen som dödat livet runt omkring.

Istället för att mäta ett lands framgång i BNL (bruttonationallycka) har vi BNP som mått på hur bra vi har det. Och gör vi inte samma sak på individnivå? Det verkar viktigare att ha ett ”bra” jobb, status och massa prylar än att vara lycklig i själen.

Nu till mina drömmar (bloggen heter ju ändå positiva bloggen). Jag fick ett jobb som timvikarie på det mest vackra äldreboende, resvägen är lång men jag sökte dit för att det verkade så fint. Anki håller på att starta upp sina företag.

Så nu sparar vi pengar och tänker köpa oss en tomt vi kan bygga vårt drömhus på. Ett hus av lera och halm med så mycket begagnat material som möjligt. Och vi kommer att odla vår egen mat. Om två tre år tror vi att vi ska kunna börja bygga.

Jag är trött på att leva bland betonghus som uppförts helt utan kärlek, jag är trött på att leva i ett samhälle där allt handlar om pengar, jag är trött på att leva mitt liv som ett ända långt tidsfördriv. Livet väntar inte, rätt som det är ligger jag på hemmet och ångrar att jag inte levt.

Köttproduktionen står för 18 % av alla utsläpp av växthusgaser och står för nästan all regnskogsskövling. Det krävs mycket större betesmarker för att producera 1 kg protein från kött jämfört med samma mängd protein från t.ex. baljväxter. Det krävs enormt mycket mer vatten för att föda upp ett djur jämfört med att odla grönsaker, rent vatten är en bistvara i flera delar av världen. 1 kg biff kräver 15 kubikmeter vatten, 1 kg korn kräver däremot bara 0,4 till 3 kubikmeter vatten. Därtill har djuren i nyare forskning visats vara mer intelligenta än vi trott. Se: http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/matklimat/artikel_3296043.svd

Man väljer själv vad man äter. Jag ser köttätandet som ett problem för vår planet och hälsa som vi måste tackla på något sätt. Förr i tiden åt man inte så mycket kött som man äter nu i Sverige och resten av världen, här åt man det ungefär till en middag i veckan vad jag förstått. I artikeln jag länkar till ovan om djurens intelligens så visar man på att djur är väldigt lika oss känslomässigt. Kor har ett antal vänner och kan hysa agg mot andra kor väldigt länge. Jag har själv två hundar och skulle inte kunna tänka mig att äta dem, hur kan jag då rättfärdiga att jag äter en ko eller ett får istället? Dessa djur kan också tränas att lyda kommandon, likt mina hundar.

Jag tror att vår matkultur är så djupt inrotad i oss att många inte vill släppa taget om den. Jag gillar kycklingfilé och kebab, men om den enda anledningen till att jag äter djuren är att jag tycker att det är gott så är det inte så vidare empatiskt, då har jag inte höga tankar om levande varelser. Vad hade vi gjort om djuren kunnat prata och säga ”ät mig inte, jag vill leva”? Det hade nog tagit emot mer då, men det är precis vad de hade sagt eftersom de har en naturlig överlevnadsinstinkt precis som vi.

Jag har tagit upp musiken igen vilket är himla kul. Jag håller på med två låtar inom genrerna rap/reggae på svenska. Det finns en genre som heter kristen-rap, jag kanske har skapat genren buddhistisk-rap haha! Jag började rappa när jag var 15 ungefär och var med i en grupp som var så stor att det aldrig fanns tillräckligt med mickar åt oss när vi skulle uppträda. Sen spelade jag inte lite låtar själv och i många år har intresset inte funnits. Det har blivit en text hit, en text dit men jag var aldrig nöjd.

Därtill har jag haft svårt att identifiera mig med hiphop Sverige eftersom nästan alla bara rappar om massa skit, det är trist att det inte finns så mycket svensk rap med mening. Antingen tycker man synd om sig själv eller så skryter man om sånt man har eller inte har i sina låtar. Nu generaliserar jag men rent krasst är det så hiphop Sverige ser ut!

Så här är en som ska tända ett litet ljus i mörkret och försöka inspirera folk till att älska sig själva och livet! Nu gäller det bara att hitta någon att samarbeta med som har studio och kan mixa låtarna. Jag lovar att lägga upp låtarna när dom är färdiga! Jag har inte ens något artistnamn! Kanske jag borde ordna en tävling där ni får skicka in förslag, som när man döper något nyfött djur på skansen. Typ Bonzo, Misse, Vargson, Bamse eller nåt, alla jätte bra förslag!

Jag har så grymt mycket att vara tacksam över! Jag bor i ett land fritt från krig, jag kan äta mig mätt och välja hälsosam mat, jag har en bostad som skyddar mot kyla, jag kan uttrycka mig själv i tal och skrift och har möjligheten att uttrycka mig kreativt, jag kan meditera och det finns en massa människor som ger mig stöd i livet!

Ta hand om dig! / Tomas