Ur min dagbok från igår 19/1-10:
Människan är så distanserad från naturen idag. Det verkar som att Thoreau tyckte likadant för 150 år sedan (det är så jag tolkar det efter att ha läst några sidor av hans bok ”Skogen vid Walden”). Vad hade han sagt om dagens människa? Jag läste en bok med intervjuer från 70-talet där en kvinna som bodde i något litet samhälle berättade att hon inte kunde tänka sig att bo i staden eftersom det var så jäktigt där. Den jäktiga staden hon syftade på vad Kiruna, på 70-talet. Vad ska man då säga om Stockholm, eller större städer idag.
Alla våra mellanmänskliga problem, alla konflikter, krig, våld, kommer av att människan känner en brist, en känsla av att situationen man är i inte duger som den är. Om Saddam Hussein hade älskat sig själv och haft förmågan att vara förnöjsam hade han aldrig gasat ihjäl kurderna. Inom sig fanns ett missnöje som han riktade utåt. Vore det inte klokt att satsa minst lika mycket energi och resurser på människos personliga utvecklig som t.ex. bekämpandet av specifika krig, fattigdom och svält får. Inget av dessa problem hade funnits om vi varit andligt mogna. Därför tror jag på alla godhjärtade ansträngningar som talar till våra bästa mänskliga egenskaper. Vi borde lägga ner lika mycket energi på ett sånt arbete som att försöka lösa specifika kontlikter. Varför inte dra upp tisteln med roten istället för att hela tiden försöka klippa ner den?
Idag kom en tjej från Amnesty fram och frågade om jag inte kunde skänka 70 öre om dagen till stackars lidande människor. Nej, det hade jag inte råd med svarade jag. Upp emot 100 000 människor tros ha omkommit på Haiti och många fler lider på andra sätt och jag har inte skänkt ett öre till räddningsarbetet, proviant eller återuppbyggnad. Jag påverkades inte nämnvärt när jag fick höra talas om katastrofen. Sker det för många katastrofer så att det inte känns märvärdigt längre eller har jag en väldigt svag koppling till mänskligheten? Jag låter andra göra jobbet, jag har ju det bra och mina pengar gör ändå ingen skillnad tänker jag.
