Någon har sagt att det finns två viktiga händelser i livet. Den ena är när vi föds, den andra är när vi vet varför vi fötts.

Hur ofta stannar du upp och ser, dofter och lyssnar, känner efter?  Hur ofta tar du dig tid att fundera över livets mysterium? Hur ofta gör du det som verkligen skänker dig lycka? Hur ofta gör du sådant som inte skänker dig lycka, eller som får dig att må dåligt? Hur ofta ger du av dig själv till någon annan? Ser du andras behov, eller tittar du bort? Lever du som du vill leva?

Fundera gärna över frågorna och bär med dom i tankarna för att plocka fram då och då. Det är så lätt att bara dras med i livets turbulens och vips så är man gammal och ångrar en massa saker. Livet är nu, det väntar inte för evigt! 

I helgen var jag på en retreat för män på Dharmagiri som ligger ett par mil norr om Sala. För er som inte vet vad en buddhistisk retreat är så innebär det att man åker iväg till ett (oftast) fridfullt område där man mediterar och studerar Buddhas lära. Det finns olika former av retreat, vissa har mest betoning på meditation, andra på studier. De varierar också i längd och innehåll. Det jag var på var mer en studieretreat, vi hade mellan ca 1 och 2 timmar meditation varje dag och fick olika texter att reflektera kring i par och i grupp.

Det var min första retreat och min första gång jag var på Dharmagiri. Husen var omgivna av väldigt vacker natur, från ena huset såg man dalälven som låg på promenadavstånd, bakom öppna åkrar omgivna av skog. Även vädret var på vår sida, det var varmt och soligt för det mesta och jag var ute utan jacka första gången i år.

Det rådde en sådan vänlig stämning, vilket inte förvånade mig eftersom jag umgåtts med andra buddhister förut. Jag lärde känna många fina människor som jag hoppas lära känna ännu bättre i framtiden. Under retreaten har min tillit till buddhismen som levnadsväg växt, mest för att jag inspirerat så mycket av de andra deltagarna och läraren Ratnaguna.

Jag ser allt mer vilken effekt meditation har på mig. Jag är mer samlad i mig själv och vänligare inställd till andra människor (och djur). Jag blir inte arg lika lätt och när jag väl blir arg kan jag mycket bättre hantera ilskan (ilskan är en big issue för mig). Även självkänslan växer, jag känner allt oftare att jag är bra som jag är, speciellt efter jag mediterat. Det är som att avståndet mellan mig och andra människor minskar. Jag har hittat min väg och jag vänder aldrig tillbaka.

Jag lagade middag idag, Anki (min sambo) hade kyckling i sitt tunnbröd och jag hade quornfilé. Det var väldigt gott och är väldigt enkelt att packa in i folie och ta med till jobbet eller skolan.

Använder man bra tunnbröd utan massa e-ämnen kan rätten vara rätt så nyttig, man kan också byta ut potatisen mot t.ex. bulgur. Jag la till tomatskivor och röd lök istället för salladslök i mina tunnbröd. Yoghurtdressingen med dijonsenapen är himmelskt god och ger rätten en lyxig touch, Anki håller inte med eftersom hon inte gillar senap. Här är länken mina vänner:  

Jämtländskt tunnbröd med grillad kyckling torkad skinka och yoghurtdressing

Jag gör ett skolarbete om Islam och grips av den kärlek som genymsyrar mycket av det som är skrivet om Islam.

”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv” – Profeten Muhammed

Jag går fort till meditationskursen från tunnelbanan, gillar inte att gå inne i stan den här årstiden. Efteråt har jag inte bråttom, mina steg är glädje.

Jag sitter där och känner mig sluten, har liten lust att utbyta artighetsfraser. Efter meditationen har någonting släppt, kommunikationen är mer naturlig, mer öppen och omtänksam.

Jag såg på ett program på tv nyss, det handlade om en kvinna som dokumenterade förloppet under en cancerbehandling. I en scen säger hon att hon undrat varför hon inte gått ut och tittat på blommorna, varför hon alltid måste vara upptagen med något.

Att ge även när det känns tungt är bränsle för lyckan.

Vi har 100 000 möjligheter att ge varje dag. Ett leende, att lyssna koncentrerat på någon som pratar med oss eller att ge beröm är några exempel.

Det som är är, det kan vi inte förändra, men vi kan alltid försöka förändra vårt förhållningssätt till det som är.

Det sker miljarder goda gärningar varje dag. Även om media förmedlar en negativ bild av mänskligheten hjälper människor varandra varje dag.

Godhet är vårt naturliga tillstånd, den som skadar andra gör det för att han är olycklig.

Det är vad jag försöker påminna mig om varje dag.

Visst är det egentligen märkligt hur nervösa vi är för att bli granskade av andra. Vi tror att andra inte har bättre saker för sig än att leta fel hos oss. Och det är självklart bara vi som blir kritiserade, ingen annan. Jag tror att jag skulle bli bra inom secret service eller CIA, det finns ingen som är så bra på att hitta bevis som jag. Jag vet exakt vem som tycker att jag är konstig eller ser knäpp ut, varje liten detalj i ditt kroppsspråk kan jag avläsa. Jag får inte glömma att nämna att jag även kan läsa tankar. Att se in i framtiden är ytterligare en färdighet jag har. Jag vet att jag kommer att göra bort mig i en situation innan jag är där. Finns det fler agenter därute? I bet!

Varför måste jag förklara varför jag är lycklig?
När jag svarar ”för att jag fick i mig mat idag” eller ”för att jag sov i en varm säng i natt” blir man förvånad.
Borde det inte vara jag som blir förvånad över frågan?