Jag har ju som sagt nytt jobb och tycker förtaget är jätteroligt och flertalet i min personal är jättebra och trevliga. Pendlar dagligen till jobbet som är på annan ort och det tar ju ngt på krafterna men funkar utan problem så här på sommaren. Men inser mer och mer, förmodligen pga min privata livssituation att jag så gärna vill vara närmare min familj. Det känns som man hamnar i sån knivig sits. Jag kommer självklart satsa på mitt jobb, det är inte det. Men jag saknar verkligen att ha mina närmaste nära. En tjejkompis till mig åkte hem till sin mamma igår till exempel som bor precis här utanför stan. Jag kan liksom inte riktigt göra så på samma sätt. Även om jag nu varit tre helger i rad hos familjen och nära och kära. Men det har varit planerat då. Att känna på fredagkväll runt 20.00 att jag vill åka hem till mamma och pappa, eller för den delen på en lördag runt 20.30 som den är nu, det går liksom inte. Vill kanske inte bo granne med dem direkt, bara ha dem närmare. Man får ju helt enkelt acceptera sin situation, det finns enormt många som har det sämre än mig. Men det här är min situation och det är bara den jag kan foga över.

Suck, SeraG grubblar igen… tjänar ju inget på det heller.

Vill gå på bio, vill se Mamma Mia. Nån som sett den som kan berätta hur den var? Sen kommer ju Batman också snart… o jag har inte sett Indiana Jones än o i augusti kommer ju fortsättningen på Arn. Den vill jag också se. Jag gillar film, precis som med texter, böcker, musik så får filmen mig över till min egna fantasivärld det är ngt lättare att leva än just här och nu.