Skrev alltid massor när jag var yngre. Är jättenöjd med några av mina texter, använde en av dem till min uppsats för nationella proven i svenskan på gymnasiet och fick MVG på det provet och i svenskan. Älskar språket och önskar jag kunde få fram ännu mer av mitt språk. Jag vill få ner mina tankar på ett annat sätt när jag skriver. Att ha bloggen är ett sätt att få ur det ur huvudet för att inte tänka sönder allt som jag har gjort så ofta. Jag har tidigare nämnt texter som är helt underbara i min värld och ikväll hamnade mina tankar hos Jane Austen. Hon är absolut inte någon favoritförfattare i den bemärkelsen men själva språket. Orden som hon använder är fantastiska och gör att jag skapar en hel fantasivärld i mitt huvud. Drömmarna blir verkliga för en liten stund och jag njuter. Har bara visat nedanstående text för ett fåtal personer tidigare. Det är precis som att sjunga för mig… jag älskar att sjunga men har bara gjort det inför folk vid två olika tillfällen. Var (och är) så rädd för kritiken… varför egentligen? Har aldrig blivit hämmad exempelvis av mina föräldrar när det gäller sånt, men ändå. Allt beror på mina egna krav på mig själv vilket gör mig arg. Men nedanstående text skrev jag för flera, flera år sedan och det märks nog. Men var nöjd med den då och ler något för mig själv nu när jag läser den. Om jag skriver en liknande text idag skulle jag vilja ha en annan balans i den, men det är i alla fall en av de första texter jag skrivit för att skriva av mig mina tankar.

Långsamt.
Klarare och tydligare, tonen anger början.
Friheten.
Starkare och längre, kroppen vaknar till gryning.
Öppet.
Glädjande och välkommet, tillkommer frihet hos omgivningen.
Enkelt.
Fler och vackrare, känslan frigör allas vägar ut.
Lyckligt.
Dansantare och rörligare, människor öppnar sin själ.
Känslosamt.
Ansträngande och positivt, sången förenar liv.