Med nya bekanta i livet inser man att alla inte minns. När jag inte vill träffa eller prata med någon idag så frågar de ”vad är det som är så speciellt med 26 december”.
De minns inte! Inser jag med häpnad. Men det är ju bra, för dom. Jag vill inte glömma.
De senaste dagarnas stora trötthet har flera orsaker, men sorg är en viktig del. Jag sörjer mitt senaste tillkortakommande, och jag sörjer de jag förlorade för tre år sedan.
Före klockan 10 den 26 december 2004 visste jag inte vad en Tsunami var.
Epilogen tar jag först. Vi var bland de lyckligt lottade som fick våra kära identifierade ganska tidigt. Den 19 mars mötte vi kistorna på Ärla flygflottilj.
Nedanstående skrev jag i början av Januari 2005, kanske tio dagar efter katastrofen.
Jag blev väckt av telefonen.
”Det har varit en jordbävning i Bengaliska viken, med en stor flodvåg”.
Nej. Ni bodde ju inte vid havet.
Ni var säkert inte nere och badade så tidigt.
Det var visst rätt lokalt, bara vissa stränder som drabbades.
Främst i Phuket, inte Khao Lak vad vi såg på TV.
SMS:ade för säkerhets skulle framåt tolv.
”Hur är det, allt väl?”
Ville ju inte oroa er ifall ni inte visste om vad som hänt.
Jag fick inget svar.
Jag vet nu att ni åt frukost på stranden när vågen kom.
Ni hade fått besök över jul, gamla vänner sedan 30 år..
en i sällskapet överlevde och har berättat.
Det kommer stora kuvert med eftersänd post, räkningar, julkort.
Vänner ringer på er telefonsvarare och ber er höra av er..
Jag vattnar blommorna i lägenheten. Tänder och släcker lampor,
så det skall se ut som om ni är hemma.
Hann ni bli rädda? Försökte ni springa?
Tänkte ni på oss, om vi skulle undra och oroa oss?
Fick ni dö tillsammans?
Jag hinner tänka ibland ” måste ringa och fråga vad vi skall göra med alla saker”.
Innan jag minns.
Ännu kan jag inte sörja. Jag vet utan att veta.
Det kommer att vara så här.
Vi kommer aldrig att få något svar.
Jag föreställer mej att ni finns i havet, inte i plastsäckar i en anonym container.
Jag vill tro att ni hade varandra ända in i dödsögonblicket.
Jag tänker på alla år ni fick tillsammans. Att ni levde det liv ni ville leva.
