Jag är så jävla dum ibland. Men jag vill bara väl. Och så får jag själv lida för det. Här står jag tio dagar från lön utan pengar – för att jag inte kan stå emot hans manipulativa blickar och ord och sanningar om att kom igen nu då syrran du kan få pengarna om en vecka det vet du.
Men fuck. Får jag bli arg? Besviken? Det går inte att bygga förtroende på lögner. På ett ensidigt förhållande.
Jag är bara så himla trött på det, på att inte bara kunna hjälpa på något slags kontrollerat sätt utan det ska vara helt okontrollerat och säger jag nej ja då får jag en sur bror. So be it. Impulsivitet. Utnyttjad igen. Och försöker jag bli arg på riktigt – ja det går inte. För då blir han ledsen. Och jag vill bara ge honom allt och hur kan jag då göra honom ledsen?
TIMEOUT!
Känslorna virvlar, att sätta ord på ångesten för upp allt till ytan och låter det komma ut.
Pyyyyyyyys.
Och fortfarande står jag här i vårat dysfunktionella samhälle och gråter tyst mitt bland alla som konsumerar utan att tänka. De är som barn, utan ansvar. Jag vill tillbaka in i matrix, in i den enklare världen där frågan var vilken färg på skorna jag ska köpa och vadå gjorda av barnarbetare? Ja gud så himla hemskt såg du också den där dokumentären… Och så köpa de förbannade gröna skorna ändå som jag bara köper för att de matchar en väska jag har hemma i min varma lägenhet.
Jag vill också vara ett barn, pekandes på slickepinnen och gudbevaremigväl få den gigantiska sockerpinnen också. Och sen när sockerkicken lagt sig ligga tryggt i en mjuk säng med ett varmt täcke mellan två varma trygga vuxna kroppar.
