Ångesten del 1

När tankarna tillåts vandra iväg så river den i bröstet. Ångesten, den uppdämda. Jag ska skriva, dansa, älska och skratta bort den. Men allra mest effektivt är nog att just skriva bort den. Det aktiva valet. Det andra är nog bonus att det hjälper.

Jag vill kunna unna mig att sitta still en dag och ta det lugnt utan att den ska riva i bröstet. Utan att huvudvärk eller nedstämdhet ska tränga sig på. Men för att kunna göra det måste jag först unna mig själv att arbeta med den, ta fram den, sätta ord på den.
Vrida och vända, känna och klämma.

dimanche

Slöa söndagar är perfekta för
kontemplation
dokumentärer på SVTPlay
och stortvätt.

så här skulle jag kunna ha det. jämt.

Nu ska det bort…

Svallet. Om jag vågar.

Stilleben.

Jag tycker ringblommor är så himla fina!

twice

yedD4JsZyT0

Behov av ensamma kvällar

För att jag älskar doften av mynta.
För att jag älskar att höra stadens oljud från balkongen.
För att jag älskar de djupa blossen.
För att jag älskar ett rött durkslag.
För att jag måste koka bönorna.
För att jag läser amatörpoesi på internet.

För att jag snart har dig i min säng igen.

Busig

så älska mig tillbaka

men jag älskar ju dig förstår du inte det?

Jag är så jävla dum ibland. Men jag vill bara väl. Och så får jag själv lida för det. Här står jag tio dagar från lön utan pengar – för att jag inte kan stå emot hans manipulativa blickar och ord och sanningar om att kom igen nu då syrran du kan få pengarna om en vecka det vet du.

Men fuck. Får jag bli arg? Besviken? Det går inte att bygga förtroende på lögner. På ett ensidigt förhållande.

Jag är bara så himla trött på det, på att inte bara kunna hjälpa på något slags kontrollerat sätt utan det ska vara helt okontrollerat och säger jag nej ja då får jag en sur bror. So be it. Impulsivitet. Utnyttjad igen. Och försöker jag bli arg på riktigt – ja det går inte. För då blir han ledsen. Och jag vill bara ge honom allt och hur kan jag då göra honom ledsen?
TIMEOUT!

Känslorna virvlar, att sätta ord på ångesten för upp allt till ytan och låter det komma ut.
Pyyyyyyyys.

Och fortfarande står jag här i vårat dysfunktionella samhälle och gråter tyst mitt bland alla som konsumerar utan att tänka. De är som barn, utan ansvar. Jag vill tillbaka in i matrix, in i den enklare världen där frågan var vilken färg på skorna jag ska köpa och vadå gjorda av barnarbetare? Ja gud så himla hemskt såg du också den där dokumentären… Och så köpa de förbannade gröna skorna ändå som jag bara köper för att de matchar en väska jag har hemma i min varma lägenhet.
Jag vill också vara ett barn, pekandes på slickepinnen och gudbevaremigväl få den gigantiska sockerpinnen också. Och sen när sockerkicken lagt sig ligga tryggt i en mjuk säng med ett varmt täcke mellan två varma trygga vuxna kroppar.

css.php