Att vara ifrån datorn är som en befrielse. För första gången på länge befinner jag mig i nuet, kan njuta av livets goda och ägna mig åt sådant jag förut ”inte hade tid” för. Ni förstår, jag hade inget tidsbegrepp när jag satt på nätet förr, gränslös, ett faktum jag förtrycke in i det sista tills jag föll ihop inifrån, som om jag vore ett korthus vars vind till internet blåste bort. På mina bloggar kunde jag leka med meningsbyggnader och leta passande bilder - allt för att känna att inläggen jag tillverkade var givande för mig och er, eller att dem åtminstone var på en MVG-nivå – de tog en evighet att skapa. Idag, visare, inser jag hur dumdristig jag var när jag satt framför datorn dagarna i enda tack vare insikter jag fick under min ”avgiftning” från internetberoendet. Se på mig nu, fylld av liv. Någonstans mitt i min självmana rehabilitering då jag står och kisar mot solen jag inte sett på veckor på grund av min forna nattliga dygnsrytm så stannar jag upp och tänker: kanske är det såhär jag bör handla: rätt, för en gångs skull. Kliva upp tidigt på mornarna, studera, träna, lägga mig tidigt, undvika tangentbordet, sluta jaga kärleken, sluta vara depprimerad - istället bara leva, träffa vänner, ta hand om mig själv - växa upp.

Tro inte att min skrivkonst är förlorad, jag vill bara vara mänsklig ett tag och tala ut så att ni, trogna läsare, förstår min frånvaro. Jag har äntligen återgått till vardagen, som den bör vara och vet inte om jag är redo att integreras i nätet igen där jag inte bara bloggade utan regelbundet gick in på specifika hemsidor – de var en drog jag behövde hela tiden. Idag, TVÅ veckor sedan ett totalt avkap saknar jag ingenting, utan är en nykter internetmissbrukare => personliga framsteg. Jag har skilt mig ifrån internet och trots att detta ”i-landsproblem” kan låta löjligt för er, så inser jag idag att det var det enda rätta, för mitt bästa. Allt eller inget – där har ni mig i ett nötskal. Men pressen från gamla regelbundna läsare om att jag ska skriva igen gör bara att jag känner mig tom på ord innuti, som om jag kvävs just när jag börjat andas… jag tror rädslan för att inte räcka till eller ha ”it” längre är den bakomliggande orsaken, så låt mig samla krafter för att låta den nya inspirationen till texter landa. För NY inspiration har jag så det flödar, räcker och blir över – jag vet bara inte var jag ska börja igen. Kanske här och nu, med detta oMystiscá inlägg.

Vissa röker cigaretter, andra dricker alkohol – jag surfar på nätet.

Svart, en ofamiljär färg för några år sedan - nu uppträder den överallt, och samtidigt känns detta nya mörker ovant samt kallt. Visionellt ser det ut som svart is och hamnar liksom lite varstans: ibland i maggropen, ibland i tankarna… Jag försöker värma undan denna svarta is med kärlek – delvis går det bra, men halva hjärtat är fyllt av isen endå, likaså tankarna på vänner som försvinner och studierna är fiender eftersom jag knappt orkar ta itu med dem p.g.a. alla oövervinnerliga hinder – prestationsångesten kväver mig. Ingen kan  förstå hur jag känner, okej, det händer, men att det aldrig för mig vänder! Jag sålde min själ för denna hemska känsla, en satsning för ingenting. Idag har jag tur i spel – otur i kärlek. Min familj är det enda som håller mig kvar ovanför jord - utan dem hade jag hamnat överbord och jorden befunnit sig innuti döda mig, som smord. Att leva i en dröm är som att flyta i en lögn – vakna upp och verkligheten hackar på dig som en arg tupp. Motivet är inte alls dolt, därför vill jag göra en revolt, men att erkänna misstag är inte coolt, så jag måste hitta på någon plan som löser allt stort. Jag suktar efter frihet, mitt sinne vill ut, men jag står vid en port utan dörrar eller slut – en surrialistik så klassisk och desperat akut.

Jag har på senaste tiden kollat runt på olika bloggar. När jag småfastnar i någon blogg kollar jag igenom HELA. Läser kanske inte varje inlägg men skummar i alla fall igenom allt – även om den funnits i flera år. Därefter känner jag mig berikad med kunskap. På sistone har jag kikat på: Kompis, Vintage, Kreativitet, Mode, Hiphop och Trance bloggar. Jag har med tiden lärt mig att ju kortare texter – desto mer orkar man som läsare ta sig igenom inläggen. Skulle säga max 10 rader – håller ni med?

Något positivt ur det negativa är att jag inte har någon aptit längre. Jag har inte ätit choklad på 1 månad snart, vilket är de enda sötsakerna jag förtärde… Mitt sockerberoende har således försvunnit, men till vilket pris?

Jag har en dröm grundad på hämnd som går ut på att jag som solbrun/och nytränad/mindre i vikt ska ta en übernice kille jag är på G med och släpa med honom till porten där Mr.Player bor. Och när Mr.Player ska komma hem (jag vet precis vilken tid) DÅ ska jag och den nye killen stå där och kyssa sönder varandra: erotiskt, stilfullt, sensuellt… så att Mr.Player tappar hakan. 

Vidare ska jag på Nyårsafton komma till klubben han kommer vara på - även där som festens snyggaste tjej. Han kommer knappt känna igen mig och det med besked. Alla kommer flockas omkring mig och han kommer ångra sig så in i benmärgen att han inte försökt få mig mer. Jag hatar honom för det han orsakat mig: lidelse, pina, smärta, 10000 tårar. Men när han ser att jag är framgångsrik och LYCKLIG… DÅ gottfolk, då har jag fått min revansch.

En evighet senare sitter jag här, klockan 3 en söndag: bänkad framför MSN och snackar med Snyggó. Min passion till denne unge man har svalnat för länge sedan a.k.a. glöden dött ut: men det skäker mig ro i min lilla själ att se att han är vid liv, i god form - på andra sidan jordklotet.

När vi blir kära faller vi bara för oss själva. Först när man älskar sig själv är man redo att älskas – ge och ta, villkorslöst. I’ve done it. Bara för att man inte sett en person på år(?) betyder det inte att bandet är brutet. När man återser denna är det som om n0ll sekunder förflytit: man är samma person, fast i ett äldre skal och med fler erfarenheter i bagaget, mer saker att tala om. En vacker dag kommer Snyggó hem – då ska vi ta igen…

Elektronisk överförning där det gränslösa språket är fast i ett nötskal - that’s how we do it. Busenkelt med vissa – omöjligt med andra, allt beroende av personen. Jag föredrar den utåtriktade odryga kloka typen att interagera med; finn mig då skrattande när ihopkomponerade ord X-mil bort snuddar min pupill, går rakt in i sinnet för att beordra mig att le. En kemiskt magisk process stenåldersmänniskan hade sett ut som ett frågetecken inför. What if, vad om vi kunde föra henne hit, visa hur långt tekniken kommit – och vi förstört planeten? Allmänbildning att inte hinna lära om så under en livstid. Vad är våra max 120 människoår mot 1000, eller 1000000? Så kort livet är, så låt oss leva det till fullo – men inte här.

Detta inlägg återfinns på min blogg ”Be Wise!” (skall ta bort det härifrån).

Release my soul’s heart, because I’m not able to convince myself: that I’m better off without you! It’s perfectly clear that my love’s not what you deserve. Anything that you do – I see myself accept but I should’ve reject! And I don’t recognize what I’ve turned into: somebody oldish, not shining new as I supposed to… I don’t know why I want you to love me so bad, but I don’t need another heartbreak! I don’t know what addictive hold you have on me I can’t shake, but I’m not in control. Please, let me go!

You act like it’s impossible to see my wonderful inner beauty, but you didn’t even try at all! Why am I the only one who gives the most all the time?You never can admit the truth – trying to laugh it off, you say I’m a silly girl. But you just don’t understand how much energy and heart I’ve put into you to make it work – what more than my best can you ask for?
The tables are turning now. I’m the one that’s gonna make it; wait and see – but there will be no more tears over you, beause I’m a champion, so much stronger than I was before! Finally taking hold of my life. I’m through with all the pain. No more drowning in the rain. I’m free to be who I am. This time I’am moving on. 2009 is my damn year, not yours. I’ll prove it.

Two souls on fire: lost their love not to one another but to heartless snakes undercover. While decades disappear like sinking ships as hope fades to a dusty fairytale, and the fear enlarges cuz nothing is assured.

The mind is a poison-castle in the sky, while we’re chained, watching the draw bridge closing! Were the dreams roll high. Were the wind don’t blow - out here the good girls die. The sky won’t snow. And the emotions won’t show. Out here every guy lies. Out here the bird don’t sing. Out here the field don’t grow. Out here the bell don’t ring. Out here we’re only aging.

As a cinderella I can’t you go to sleep - its such a bitter form of refuge, cuz’ all the kingdoms are under siege, everybody needs me, while there’s no magic in the midnight sun, cuz’ I left it back in Mars month - in the cadence of one young man’s eyes - were the dreams rolled high.

There are days when outside, passing a window, I see my reflection, and I long for that mirrored perspective of when we’d be together at last. You shoulda’ spend more time with me, Love. I promise you’d find strong love. I would possess your heart! But I wasn’t allowed by the destiny to…

Life goes easy on me, most of the time. And so it is: The shorter story - no love, no glory. No hero in my sky. I can’t take my eyes off of you. But we’ll both forget the warm breeze, the colder water and the pupil in denial.

Did I say that I loathe you?

Did I say that I want to leave it all behind?

I can’t take my mind off of you, until I find somebody new.

För er som inte hängt med så har jag expanderat med en visdomhest-blogg för ett tag sen Tipsa gärna om vad ni vill den ska innehålla mer av!

BE WISE! – Wisdom at it’s best