”Tack så hemskt mycket för den här hemska uplevelsen”, sa jag till mitt sällskap när vi gick ut från biografen. Och jag menade vartenda ord.

Det är alltid något smaklöst över Lars von Trier: över hans ökända offentliga uttalande, över hans fejkade adliga bakgrund. Det gäller också i största grad hans ständigt kontroversiella och provokativa filmer. Jag upplever dem som patetiska, psykotiska, sadistiska men…  magiska.  Lars von Trier skapar magin på vita duken och är en av de få filmmakare som kan göra det. Kubrick kunde göra det, men han kombinerade det med ett tydligt budskap.

Däremot brukar det saknas budskap i Lars von Triers filmer. Han chockerar för att chockera och njuter av skadeglädjen. Han ger dig en upplevelse, han ger dig en sofistikerad show men när du lämnar biosalongen slår det dig en tanke: ”Ursäkta, vad var budskapet?” Och det är bättre att låta bli  att försöka själv att formulera det för att då kommer man fram till något simpelt, trivialt och smaklöst. 

Det irrationella tar över hos honom. Han utmanar förnuftet. Gentemot åskådaren är han manipulativ, beräknande och trots hans förmåga att förmedla känslor känns det att personen bakom verket är känslokall.

Sedan jag, för många år sedan sett ”Breaking the waves” och  fått min första chock, så utvecklade jag mitt kärlek-hat i förhållandet till Lars von Trier och hans filmer. Den filmen var fantastisk och magisk men jag hade en underlig känsla att jag är lurad, att han leker med mig och visar mig ”lång näsa” bakom min rygg. 

All denna känslostorm, upplevelse på gränsen till katarsis och samtidigt  – en tydlig  vink från regissören att det är bara en skröna, en saga, regissörens lek med dig. Och framförallt, återigen: what is the message?

Inte för första gången som Darren Aronofsky har blivit anklagad för att vara pretentiös men det har jag svårt att hålla med om. Visst kräver hans filmer en viss grad av sensualitet och finkänslighet av åskådaren.

Darren är poet,  med alla filmiska medlen, som finns tillgängliga för filmmakaren, skapar han varje gång en renodlad poesi på vita duken (Rekviem för a dream, Fountain…) Hans filmer är dikter och borde ses som sådana. Men en del människor tycker faktiskt att poesin är pretenciös. Då så. Då är vi på olika sidor av barrikaderna. 

Regissören har en unik förmåga att förmedla en känsla, beskriva människans tillstånd. Att ge form till det svårfångade, till det som är så svårt att klä i ord.

En sann konstnär alltså och det är alltid njutbart och spännande att följa honom även om han tar sig till rysare. 

Black Swan är snarare en rysare än psykologisk thriller när det gäller formen men rysaren med många bottnar.

Jag har tidigare läst kommentarer om filmen innan jag sett den själv. Det förvånar mig att man kan tolka filmen så olika. Sammanfattningsvis lyder deras tolkning så här: huvudpersonen Nina, en snäll och extremt begåvad människa, har en dominant och krävande mamma som tillsammans med en sadistisk koreograf driver en stackars flicka till vansinne…

Nej, Nina, driver sig själv till vansinne. Nina är fanatiker och en person med en ovanlig karaktärsstyrka. Hennes bödel är perfektion.  ”It was perfekt”, – viskar hon i slutet av filmen och dör lyckligt.  

Filmen handlar om konstnärens besatthet. Nina är besatt av den goda och orubbliga viljan att skapa ett konstverk  av ovanlig skönhet och perfektion. Hennes självuppoffring når den graden när döden kan ses som en befrielse.  

Här ligger nyckel till filmens rätta tolkning, tror jag.

Man kunde applicera denna strävan till perfektion på alla typer av fanatiker, på självbombare t ex. Alla de som offrar sig för fina idéer, för något som är mer värt än livet, något överlägset gott, överlägset vackert och därför värt mödan.

Nina ger sitt liv för en perfekt dans, andra – för en perfekt värld… 

En farlig idé, för att den kan leda till slutsatsen att inte bara ens liv utan även andra  människors liv väger mindre och betyder mindre än det briljanta, perfekta målet. Resonemangen är inte alls ny, den har tagits upp under civilisationens gång av diverse konstnärer, filosofer, författare, bl a av Fjodor Dostoevskij, som bekant. Men frågan om det perfekta målet kan rättfärdiga de operfekta medlen verkar vara ständigt aktuell. Den frågan ställer sig politikerna varenda dag. Fast svaren de brukar hitta är av allt annat än filosofisk karaktär.

Regissören låter oss se händelseförloppet genom Ninas ögon. Vi får uppleva hur världen krymper och blir allt mindre, allt snävare. Även färgskalan signalerar smärta, ångest, rädslor. Vi får bevittna hur hon steg efter steg tappar förståndet och närmar sig vansinnets mörka vrå och vi får känna med magen hur det känns.

Redan i den berömda kultfilmen Rekviem for a dream  har regissören visat kärlek för drömsekvenserna och hans fascination inför smärtan, inför det mänskliga lidande, speciellt om det är ett självvållat lidande. 

Protagonister  i Aronofskys filmer befinner sig ofta i en grå zon mellan dröm och verklighet, och gränsen mellan dem suddas succesivt bort  tills man förlorar förmågan att skilja på dem. Vi förs mitt i deras helvete, i deras förvrängda verklighet med dess skrämmande dimensioner. 

Det tänjer på gränser av vår egen värld, den värld vi känner oss bekväma i. Det gör oss mer förstående, mer mänskliga. Förutom det bjuder alltid hans filmer på en visuell njutning.