Det finns de om säger ”det blir aldrig som man tänkt sig”. Jag har aldrig trott dem så mycket som jag gör just nu.
Ett enda felsteg kan får dig ur balans till den grad att du faller; högklackat på steniga skogsstigar har aldrig varit en bra idé.Det borde jag verkligen ha lärt mig vid det här laget (men vem lär sig av sina misstag).
Det kan gå så fruktansvärt fort. Plötsligt inser du vilka dina riktiga vänner är och vilka som vänder kappan efter vinden. Ostadigheten infinner sig, du vacklar lite. Och plötsligt, så smärtsamt plötsligt, finner du dig själv på marken.Nerslagen av den naivitet du svor att aldrig låta ta över igen. Men jo, du har blivit lurad ännu en gång. Vad ett par vänliga ord och tomma löften kan göra med en trasig människa.

Nu är jag ännu lite trasigare.

Jag sitter här i säckiga, urtvättade boxershorts och känner mig sexig. Not. Jag har trotsat tyngdlagen och tagit ut min kropp på lite jogging. Vänster fot, höger fot, snubbel, stappel, hej dike.

Det har varit en sån där dag. En blah dag. En dag som kommer försvinna i virrvarret av tusentals andra dagar och aldrig komma tillbaka igen. Förlorad i tristess för alltid. Vad hände med ”lev livet varje dag”? Varför kan jag inte få varje dag att räknas? De bara flyger förbi som suddiga fåglar och hur mycket jag än försöker håva in dem så går det inte; för jag har bara en helvetes pastasil. Fåglar fastnar liksom inte i pastasilar.

Och de dagarna som finns kvar staplas liksom på hög och jag blir lite rädd för att ta itu med dem. I den stapeln av dagar finns min framtid och jag vet inte alls vad jag vill göra med den. Jag vill bli nånting. Jag vägrar försvinna in i glömska och bli ingenting. Jag tänker inte låta alla dagar flyga förbi tills jag sitter där och undrar vart hela mitt liv tagit vägen.

Man kanske ska ta och sälja några förbannade jävla pastasilar.

En dag med blåbärsplockande hos farmor var precis vad jag behövde. Jag känner mig lugn och trygg just nu. Lite bättre än innan. Hela veckan har varit som ett suddigt töcken. Jag har inte varit närvarande, utan en apatisk zombie som vandrat omkring i pyjamasen hela dagarna. Boo har varit sjuk och spätt på oron lite till. Men han mår bra nu, äntligen. Egentligen borde jag väl ha kämpat mig ur sängen och fortsatt leva, men allt bara tog emot. Nu äntligen har jag hittat någon slags kraft för att ta mig framåt igen.

Det blir inget internat för mig den här terminen. Jag har vridit och vänt på det och det är så många orsaker som gör att jag inte kan bo där. Jag ska söka stipendium som en galning för att kunna finansiera mitt boende själv nästa termin. Men just nu är det helt omöjligt.

En rolig nyhet fick jag dock idag; min kära Max ska börja i samma klass som mig till hösten. Det är en otrolig trygghet och lättnad. Jag kan gömma mig bakom honom när det känns jobbigt. Han vet att han kan göra det samma med mig.

Jag måste gå och försöka leva lite nu.

Himlen finns inte. Det var vad vi kom fram till efter timmar i varandras sällskap. Vi hade egentligen inte pratat så mycket. Orden var överflödiga är en cliché, men det var precis så det kändes när hon vilade bredvid mig.

Jag trodde inte det fanns något i världen som kunde få mig att hata min kropp mindre. I andras blickas såg jag min egen fulhet. Spegeln viskade förrädiska ord. Ingen sa någonsin att jag var vacker. Ingen förutom hon, och hon behövde inga ord.

Händerna var ivriga att få röra varje del av min hud. Tunga suckar dansade över knottrorna på mina armar. Det förvånade mig mer än det gjorde mig lycklig att hon ville vara nära mig; i alla fall de första sekunderna. Sedan var jag lera i hennes händer. Jag kunde se mig själv igenom hennes ögon. Jag visste att hon kunde se sig själv i mina.

Hennes händer fanns där när jag behövde dem som mest. Hennes kropp var mitt utopia, den enda frälsning jag behövde finna.

Tillsammans var vi mer är himlen någonsin kunde vara.

Är det möjligt att en dag kan vara stillsam och turbulent på samma gång? Ett stilla hav på ytan men en rasande storm under? Det känns som om jag åker fort genom skarpa kurvor. Jag känner hur tyngdlagen griper tag i mig, slänger mig åt olika håll, men det finns absolut inget jag kan göra åt det. Vem är jag att trotsa tyngdlagen?

Om jag kunde få önska något just nu, bara vad som helst, så skulle jag önska att jag var nöjd. Inte lycklig, bara nöjd. Jag önskar att jag kunde uppskatta det jag har och ta vara på det. Inte förbise något eller någon. Bara njuta.

Men samtidigt, mitt i alla kurvor och tyngdlagar, känns det som om något spännande håller på att hända. Jag vill nästan hålla andan. Något är på väg. Kanske jag är redo kanske inte, men jag är i alla fall redo att acceptera att allt håller på att förändras.

Nej, jag vet inte. Jag blir så rädd att jag inbillar mig själv att jag inte är intresserad. Men det är jag ju. Jag vill så gärna. Men jag är rädd för att bli skrattad åt, lämnad och sårad. Det är sjukt att inte våga ta chansen när den stirrar mig rakt i ögonen. Uppfanns inte rädslan för att vi skulle uptäcka vad mod är?

Dessa bubblande, sprittande känslor gör mig alldeles matt. Dagen har varit en berg och dalbana utan dess like. Jag har tur som har en sån  tålmodig syster och en lika tålmodig Elisabeth. Vi har planerat ett Torchwood maraton imorgon och jag känner mig glad i själen.

Ena sekunden har jag skuttat fram och sjungit högt; nästa har jag fått panik på folk för att de inte förstår vad jag menar. Jag antar att jag kan vara lite ombytlig ibland. Det går snabbt i svängarna när jag är trött och lite uppspelt (jag är fullt kapabel att vara båda samtidigt). Men jag är ändå nöjd. Nöjd med livet, känslorna och alltinget. Vad hade jag varit utan känslostormar och lusten att sjunga offentligt. Inte mig i alla fall.

Det var när diskussionen utvecklades till hur kvinnor har sex som jag kom på mig själv med att vara riktigt stolt över den jag är. Jag vet inte varför det kom sig eller hur det gick till, men mitt inre bara blev lugnt och stilla. Kvinnan är en vacker varelse och just nu är hon den enda jag vill ha. Jag vill vara stolt över mig själv jämt. Jag vill aldrig skämmas över att en kvinna lockar mig. Det känns så fånigt att behöva känna så. Min syster är i alla fall stolt över att jag valt den väg som känns rätt för mig. Det är därför hon är så bekväm med att diskutera allt; till och med lesbiskt sex.

Jag är fortfarande uppspelt och en smula övertrött. Hjärnan jobbar övertid och jag hoppas ett jag får lön för mödan. Jag är sinnessjukt sugen på te. Och såklart på Captain Jack Harkness otroliga, bisexuella äventyr.

När en vän sa att hon fortfarande var ”i garderoben” började jag fundera lite på min egen situation. Jag har aldrig sagt rakt ut till mina föräldrar att jag tänder mer på tjejer än killar. Jag har aldrig hymlat med att jag tycker tjejer är snygga och brukar bara hojta rakt ut, fan va vacker hon är. Än så länge har reaktionerna varit obefintliga. Förutom ett och ett annat hot om att tvätta min tunga med tvål om jag inte slutar svära.

Hur skulle mina, o så accepterande, föräldrar reagera om jag kommer hem med en tjej och tillkännager att hon är min flickvän? Jag vet faktiskt inte. Min syster hade i alla fall varit förberedd. Henne har jag berättat allt för.

Killar har jag dejtat ett antal gånger och mina föräldrar har alltid fått veta vem personen i fråga är och när vi ska träffas. Mor har alltid varit noga med att jag är försiktig med vem jag bestämmer mig för att träffa. Men när jag har träffat tjejer så antar hon och far bara att det är kompisar till mig. På något vis är det inte en lika big deal.

Är du ute ur garderoben eller står du med ett ben innanför?

Klockan är tre och jag vet inte riktigt vart dagen tagit vägen någonstans. En kopp snabbkaffe står och doftar gott bredvid mig och jag har Kings of Leons 17 på huvudet (bildligt talat). Skrivkrampen fortsätter domdera mitt liv och de enda ord jag kan få ut är dessa. Novellerna och de blivande bästsäljarna ligger på hög och väntar på att jag ska hitta inspirationen. Den kommer ju aldrig.

Nu är det drygt tre veckor kvar tills jag flyttar in på Folkhögskolans internat. Jag är livrädd, men samtidigt lugn och trygg. Max kommer vara där och han är min klippa i stormen. Du behöver aldrig vara rädd mer, säger han. Och han menar det. Sara har lovat att komma och hälsa på ofta och det gör mig så glad. För en gångs skull ska jag laga mat till henne och koka massor av gott te. Jag kan knappt vänta tills mina två bästa vänner träffar varandra. Jag vet att de kommer trivas ihop. Vi är av samma skrot och korn.

Lådor står i hörnen och väntar på att bli packade. Men jag kan inte få ändan ur. Jag tänker på kärlek och framtid och vill inte röra upp alla saker som får det förflutna  att komma tillbaka. Allt som räknas är idag och imorgon. Jag vill inte tänka på då.

Av någon underlig anledning har mina tankar på senaste tiden ockuperats av tro. Jag önskar att jag kunde släppa taget och tro helt och fullt, men något tar emot. På mitt nattduksbord ligger ett kors och jag sneglar på det ibland, fullt medveten om att någon någonstans har hört mina tankar och böner. Jag vet bara inte vem.

Klockan är halv fyra. Ännu en halvtimme har försvunnit. Men jag känner mig lugn. Snart är jag redo att ta mig an banankartongerna och rota bland minnena. Men just nu vill jag bara dricka mitt snabbkaffe och klappa en spinnande svart katt.

Det är bara nu som räknas

.

Kanske är det ingentinget som stör mig. Ett bankande hjärta som inte slår intill mitt öra och en andedräkt som inte får min hud att knottras. En hand vars fingrar inte flätas samman med mina. En människa som inte finns. Ett ingenting.

Det knäppa är att tanken på att utelämna mig så helt och fullt, att älska en annan människa, skrämmer mig. Varför längtar jag så mycket då? Varför vill jag det så gärna när jag vet att jag kommer bli rädd, och kanske sårad? Mitt hjärta slår så hårt att jag tror det vill rymma. Om jag bara kunde så skulle jag låta det fly. För jag vet inte vart det hör hemma. Vet inte vad det vill.

Jag har aldrig vågat ta det där steget. Det sista och avslutande steget till att släppa kontrollen. Jag har alltid varit fast i samma spår; blivit för rädd för att våga. Varit rädd för att existera i någon annans liv och förstöra det. Det är kanske storhetsvansinne att tro att jag är kapabel till något sådant. Dumma, irrationella hjärna.

Men är rädslan verkligen så svår att övervinna så att jag accepterar ingentinget? Ska jag låta tystnaden bestå för att mitt hjärta slår för hårt?

Nej.