OK. Här sitter jag, med en av heshet förlamad hals som inte tillåter muntlig kommunikation. En ledig-fredag, som tur är. Knoddan har följt med Fru till Frus jobb, jag följer efter om en liten stund och tar med lilla loppan hem igen. I regnet. Med en bil som kajkat ihop på en parkering centralt i förorten och som nu inte kan ta oss hem.

Igår sa jag upp mig. Från mitt gamla, trygga jobb. Samtidigt sa jag ja till mitt nya jobb. Numera tryggt även det. Jag fick en fast tjänst ) Överlycka, valet stod inte längre mellan tristess och safety och utveckling och osäkerhet. Utveckling och trygghet fanns kvar som enda valbara alternativ. Samtidigt så blir jag melankolisk, vemodig och rädd. Som jag ofta blir vid separationer. En speciell trygghet säger jag ändå upp, och den vet jag inte när eller om jag hittar igen. Det gör mig ledsen och lite liten. På det stora hela är jag dock överlycklig. För att de vill ha mig. För att jag lär mig så mycket och kommer att få fortsätta göra det. Att hitta balansen, i de krav jag ställer på mig själv och de krav som verksamheten faktiskt ställer på mig. Åh, det är så svårt! Men jag jobbar på det.

I övrigt: är Skrutt den underbaraste pinglan. En stor, stor människa i en grymt cool ålder. En dagiskompis ska flytta till vårt område, och det gör mig så grymt glad. Bristen på jämnåriga knoddar i vår närhet är ett dåligt samvete- loppan har blivit så stor att hon behöver fritidskompisar också, utöver dagisumgänget.

Vi har badhusbadat med Clary och Nova, vi har låna böcker på biblioteket och hängt med svärfamilj utan Fru. Vi har ritat vargar som äter upp födelsedagsbarn och vi har sovit tätt och bassilusker har hoppat fram och tillbaka. Så har det varit. Bland annat.

Jo. Kanske hinner jag med några ord till innan resten av la Familia drösar in.

Jag står mitt i ett svårt, svårt val. Att fortsätta på ett osäkert men fasligt stimulerande vikariat, eller återgå till mitt gamla, trygga, fasta jobb som inte längre erbjuder några utmaningar eller kickar. En förutsägbar inkomst kontra eventuell arbetslöshet. Något som krånglar till beslutet ytterligare är den nu avslutade upphandlingen, och det faktum att det dröjer innan vi får träffa de nya ägarna. Framtiden är oviss för de flesta, inte bara för mig. Det är galet svårt att hitta en lösning som inte lämnar hela familjen utblottad, och som samtidigt inte gör mig understimulerad och bitter. Egentligen var min deadline för en vecka sedan, men efter att ha telefonterroriserat min chef så har jag lyckats tigga till mig ytterligare några veckors tjänstledighet.

Detta upptar mycket utav min tankeverksamhet. Mitt nya jobb i allmänhet upptar mycket av min tankeverksamhet. Människor, människor. Att ta in, försöka förstå, hitta lösningar, möta, ge och få. Galet spännande, och svårt att begränsa. Jag jobbar stenhårt på att hålla engagemang och energi på en schysst nivå idag, för att inte ligga och flämta imorgon. Det är svårt att vilja lagom. Att hitta en kravnivå som pushar men som inte dränker.

I övrigt så är jag ganska glad. På det stora hela liksom. Vi pysslar som vanligt för att få ihop alla delar. I veckan körde jag rakt ned i diket och blev räddad av ett gäng män från valfritt östeuropeiskt land, som råkade köra förbi i en skåpbil och som bokstavligt talat lyfte upp min snöbegravda kombi. Bonusbarn eskorterades hem från en skolutflykt med ett blödande hål i huvudet, och Bebis har haft kräksjuka. Vi har hatat Försäkringskassan, och Fru försöker återgå till ett arbetsliv trots att kollapsen inte är riktigt över. Det är som det brukar. Aldrig tråkigt liksom.

Det har som varit så mycket den senaste tiden. Jag har inte hunnit med att sammanfatta, jag har sprungit ganska fort och energin har behövts IRL.

Nu är jag sjuk. Tisdagens after-workmiddag + Florence-konsert

tog en ände i förskräckelse. Efter den goda, grekiska maten begav vi oss mot Debaser. Att jag överhuvudtaget överväger att följa med ut en tisdagkväll- när det är min Bebisnatt och när jag ska jobba 11 timmar dagen efter- det får ses som ett mindre mirakel. Mina nya kollegor är dock supertrevliga, så jag bedömde att det fick väga tyngre än vila.

Nå. Förbandet hann knappt börja spela förrän jag började kallsvettas och bli helt darrig. Jag överlade med mig själv ang. allvarligheten i mitt konstiga tillstånd och samtidigt som jag kände nåt växa i halsen slutade jag tänka och begav mig instinktivt raskt mot närmsta toalett. Jag hann inte ens låsa dörren förrän den grekiska maten lämnade min mage och försvann ned i en ganska sunkig toalett.

Jag fick lov att avvika, alltså. Problemet var att jag befann mig på söder, och behövde ta mig till ett pendeltåg som kanske inte skulle komma, och om det kom så behövde jag kuska en halvtimme norrut för att därefter ta bilen sista biten. En resa som kändes helt omöjlig när jag stod utanför tågstationen och kräktes ända tills tåget behagade komma. Utrustad med påsar slog jag mig ned på ett säte och utövade därefter mental träning på högsta nivå. Att hoppa av tåget på vägen, för att kräkas i någon förbipasserande förort för att därefter invänta ännu ett osäkert tåg- det kändes inte helt lockande. Jag svalde och svalde, sög på ett tuggummi och intalade mig att det skulle gå.

Det gjorde det också. När jag äntligen kom hem så fortsatte jag kräkas i tiominutersintervaller under hela natten. Fy fan vad jag hatar att kräkas.

Nu är det två dagar senare, och det enda som återstår är en matthet som kommer sig av noll matintag, samt en oförmåga att äta något annat än stuvade makaroner.

Det som skulle bli en berättelse om vad som hänt under Tystnaden blev en historia om kräk. Så kan det bli ibland. Vi får ta resten en annan gång.

Var jag är? På en skrivbordsstol som delas med en svart katt, med långkalsonger och tjocktröja i en kall lägenhet. I öronen ljudet av en uppvaknande Bebis i rummet nedanför. Nyss frukostad, fortfarande lite trött, med uppmärksamheten på andningen i magen.

Där. Ungefär.

.

.

Frus liv består av tre delar.

Familjen.

Friskis.

Jobbet.

Ungefär i den ordningen. Jag- skyr föreningsliv. Att träna i grupp får mig att gråta av ångest. Mina ben och mina armar har ingen som helst samverkan, vilket gör att rörelser som innefattar alla fyra är way beyond min förmåga. Friskis är inte min grej, alltså. Jag och Skrutt åker pulka i Friskis-backen. Ibland måste vi gå in för att låna toaletten. Det är så nära jag kommer föreningsliv.

Men… igår var vi på barnjympa på ovan debatterade ställe. Och det var underbart kul! Bebis var helt fascinerad, och jag och Fru var helt fascinerade av att titta på henne. Vackra barn, som sög in allt hon kunde. Som en svamp, en glittersvamp. From now on tillbringas varje lördagförmiddag på jympagolvet. Med björnen som sover, och raketen och den tokiga gubben.

I övrigt har jag prioriterat vila. Det gör jag inte så ofta. Jag är dock helt utpumpad och uppfylld av veckorna som gått, och sängläge känns inte bara behövligt utan helt nödvändigt. Jag har kommit fram till att jag behöver lyssna på detta. För att undvika min vanliga kurva som är

upp som en sol

och ner som en pannkaka.

Nu försöker jag vandra på en lite lagom mellannivå. Vi får se om det lyckas.

Jag har lärt Bebis att säga ”pisspotte-Eon”. Eftersom Madicken är på tapeten. Och eftersom det känns som ett vuxet sätt att hantera en ekonomisk kris på.

Såhär va. En jävla elräkning på 5000 pix. Och vi snackar en månad, inte ett kvartal. Nu går vi i långkalsonger och duschar i kallvatten. Bajs-el. På den nivån är det.

Nåväl. Det är tur att jag bestämt mig för att möta livet med ett positivt sinne. Istället för att lägga mig platt och invänta döden så undersöker jag alternativ. Förutom elräkning så är det CSN-månad, och som pricen över i så upptäckte jag igår att jag inte finns hos lönekontoret. Om jag inte finns där på måndag så får jag ingen lön. Det skulle sitta fint. Not.

Men som sagt. Av någon underlig anledning lyckas jag låta bli att bryta ihop. Fascinerande. Och utöver ekonomiskit så har jag kommit på att det handlar om att sluta vara rädd. Så jag jobbar stenhårt på att sluta vara så rädd. Det går hyffsat, det får man säga.

Ibland, när jag blir påmind om hur det känns att få vara liten och trygg. Då längtar jag, sådär så att mina kinder blir röda av ledsenhet. Men så måste det få vara. Och det är skönt att känna att det finns kvar. I en annan form, men det finns kvar och är inte borta. Det är viktigt att komma ihåg det.

Underbara yrväder.

Gårdagen tillbringade jag tillsammans med K och M, korianderkyckling och kladdkakemuffins. Som gamla tider. Och som alltid när vi lyckas få till en dejt på tre så förundras jag över hur mycket som hänt sedan vi sa adjö till tentor och grupparbeten, hur olika det har blivit. Och hur vi ändå är lite samma, fast längre fram.

När jag funderar på vad som komma skall så återkommer jag till ny kunskap. Till att återvända till en plats där jag befinner mig enbart för att fyllas på. Jag ska undersöka saken och möjligheterna närmare.

Helgen är snart slut. Det gick fort.

Jag undrar lite över vad jag ska göra med detta hårfluff. Jag har en ny tattoo-idé som jag vill förverkliga snarast möjligt. Jag har inte tränat på en vecka, och jag bryr mig inte nämnvärt.

(Det är något mycket ovanligt).

Jag har huvudet fullt av böcker som jag vill läsa. Skönlitterära såväl som mer kunskapsutvecklande sådana.

Jag har OCD-bakat mycket och det kändes bra. Idag är busy sunday, som de flesta söndagar tenderar att vara. Vi kommer att åka härs och tvärs. Om varandra och ibland ihop. Det påminner om att snurren närmar sig.

Ledig fredag, min helg har börjat. Jag har huslat mig med brödbak, städning och storhandling. Bebis är hemma med mig och vi har det mysigt. Hon behövde en hemmadag, jag behövde en hemmadag.

Min hjärna försöker anpassa sig till den stora mängden av ny kunskap. Efter tre och ett halvt år med i princip samma arbetsuppgifter så är det något chockartat att simma i ny information och nya intryck, andra krav och en annan arbetskultur.

Jag har tänkt mycket på vad som sades, i ett möte som fortfarande gör mitt hjärta varmt. Jag har bestämt mig för att gilla läget i att jag funkar som jag funkar, och att det är en bra grej att göra en plan utefter det. Så det har jag gjort. Och hittills så måste jag säga att det går över förväntan.

I planen ingår bland annat ett mer långsiktigt tänk, redan från början. Det vill säga: ingen vandring mot en överansträngd kollaps ska påbörjas. Därför:

rimliga krav redan från början.

Det är svårt, men jag jobbar hårt på det.

Jag lär mig massor. Jag är glad och uppfylld. Jag är så stolt över att jag äntligen gjort nåt åt den understimulerade stress som jag levt i alldeles för länge. Jag har en massa tankar om fortsättningen, oavsett hur upphandlingar och grejjer påverkar min framtid. Jag har öppnat upp, och det gör att jag kan andas.

Jag saknar också, men på ett varmt och ganska tryggt sätt. Jag växer och är på väg någonstans. Jag skulle vilja berätta det. Jag ska nog göra det snart.

Nä, vet ni vad. Jag har fortfarande inga ord. Jag är så fullspäckad med nya intryck och kan inget säga om dem just nu. Jag återkommer manana.

Läs Frus fina inlägg istället. Mitt hjärta blev varmt. Jag har sån tur.

Jag är en urvriden trasa. Shit alltså, jag hade glömt hur sjukt trött man blir av en första-dag på nytt jobb. Info som ska in, ansikten, jakt på plats. Nycklar, kort och datasystem. Det finns inget utrymme kvar i mitt huvud. Måste sova.