Jag har ett stort behov av att OCD-baka och OCD-promenera.
Jag tror att det får vara helt OK.
Så jag bakar. Och promenerar. Tänker att det där nya, det får komma imorgon. Jag melankoli-vältrar mig så länge.
Jag tror att det får vara helt OK, det också.
För länge sedan, innan mitt hår började bli grått, så bodde jag i Spanien under ett år. När det var dags att åka hem så grät jag i tre dagar. Non-stop. Det finns foton av en röd, svullen och flammig boll. Det är jag.
När planet landat på Arlanda så grät jag minst ett dygn till. Min familj, som längtat efter min återkomst, tyckte nog att det var ganska jobbigt att jag inte visade någon som helst glädje över att vara hemma igen.
Min separationsångest. Över att saker försvinner, tar slut. Och inte går att få tillbaka.
Jag återvände till Spanien. Jag bodde hos en spansk väninna och hennes familj. De ”adopterade” mig, och kallade mig sin ”hija sueca”. Jag stannade några månader. Det var fint, men det var något helt annat. Mitt spanska liv såsom jag tänkte mig det; det tog slut i samma stund som jag satte mig på planet mot Sverige. Och det fanns inte kvar, det var inte möjligt att återvända och kliva in på samma plats som jag klivit ut.
Det är samma känsla nu. Igår var en fin, asjobbig dag. Jag grät. Och grät. Underbara människor, som finns kvar, fast inte på samma sätt som jag lämnat dem. Jag kommer att gå vidare, de kommer att gå vidare. Vi kommer garanterat att mötas igen, men det kommer inte att vara som det har varit.
Aj.
Och det gör så ont.
Skrutt fick smaka på chokladen och lukta på blommorna, och jag förklarade att jag blivit så glad så att jag grät.
- Nähäääää? sa hon.
-Jo, man kan bli så glad så att man gråter. För att man tycker så mycket om någon.
- Nähääääää?
Det lät jättekonstigt i hennes öron. Gråter gör man ju när man är ledsen. Men när man är så himla glad över att ha hittat så fina, fina människor. Som har funnits där så länge, som har gett så mycket. Som sett när man krälat, som sett tårar och konstiga beteenden. Och tycker om en ändå. Fy fan vad det gör ont att vända sig om och gå åt ett annat håll. Att låta dem fortsätta utan mig.
Aj.
Aj.
Nästa vecka kommer jag att uppfyllas av allt nytt. Jag kommer att höra av mig till mina fina och berätta hur det går. Kontakten kommer antagligen att glesas ut och snart kommer jag att bli en del utav nåt annat.
Men jag tar med mig de varma kramarna, jag tar med mig de fina samtalen och ärligheten. Omtanken och kärleken. Jag kommer aldrig att glömma.
Jag är så jävla ledsen.
Helt fel dag att:
* springa ut i bara tofflor och tröja för att leta flyttgubbar.
* springa ut i bara tofflor och tröja och leta klient.
* springa ut i bara tofflor och tröja och leta gubbe som skulle leverera kontorsutrustning.
Kallt.
Sista dagen. Jag har fått fin choklad. Jag har fått pussar och kramar. Jag har lite ont i hjärtat, och bävar inför det slutgiltiga avskedet.
Jag har inte mycket att berätta. Jag har fullt upp. Med inre och yttre processer. Imorrn avslutas de. Mail stängs, papper tuggas, info överlämnas. Kanske finns det några ord därefter.
Jag blev snuvad på morgondagens träning på arbetstid. För att jag måste lära mig ett dataprogram som jag aldrig kommer att hinna använda. Bajstårta, som Bebis skulle ha sagt.
I övrigt: kvällsjobb. Och jag vill gå hem.
… om synskhet finns very close by. Ibland vet jag inte om det är jag som är genomskinlig som ett nyputsat fönster. Eller om det är nåt annat. Det är ganska creepy. Och jävligt fascinerande.
Idag har jag och Bebis åkt pulka. Det såg ut såhär;
Intervallträning med halvstor Bebis på släp. Finfint för benmusklerna. Jag sprang upp med Bebisfylld pulka, jag sprang ned med Bebisfylld pulka. Och Skrutt som stundtals kan vara harig när det gäller fartfyllda kickar- hon var idag modigBebis. Helt själv i pulkan övervann hon en stor backe. Igen och igen, tjutande av skratt. Lilla hjältinnan. Jag själv kastade mig djärvt utför den största nedfarten, i jakt på endorfiner.
Jag blir så glad när Hjärtat tycker om att leka ute i snön. Göra såna där grejjer som jag tycker är sunda och bra. Eftersom en innedag får mig att krypa ur huden av rastlöshet, så är jag överlycklig när Bebis vill vara i minusgrader och röra på sig i Michelin-kläder.
Fin dag!
Jag slutade klockan två, men är kvar på jobbet.
Jag kände mig lite ledsen. Dessutom luktade jag lök. Jag beslöt mig för att ta en promenad till jobbets träningslokal. Med Frus olovligt lånade hörlurar i öronen knatade jag i varmvädret. Jag knappade in koden och lyckan var total när det var helt tomt. Musik på hög volym, och så ned i massagestolen och på med ett program. Jag låg där och durrade, och tänkte på att när man känner sig lite ledsen- då är det hemskt bra att ta hand om sig en stund. Istället för att rusa vidare. En varm dusch, och en promenad tillbaka. Tomt jobb, mörkt jobb. En kopp kanelté och en dator. Och bara jag.
Apropå lök. Jag tänkte mest häcka på kontoret idag, och leta upp kvitton som jag skulle lägga i kuvert och sånt. Jag trodde att jag gick säker. En lunchstund med den lökrika soppan räckte dock. Jag blev en lökbomb. En dusch lyckades inte utrota the smelly shit. Jag har förvarnat K och A om att min ankomst kan aktivera fler sinnen än de förväntat sig.
Nu ska jag gå och handla en liten present.
Nu ska jag strax gå in och fixa och starta upp. Först måste jag bara säga att idag är det fredag. Idag är det min näst sista fredag. Ikväll ska jag på afterwork-mys hos K och A och därför har jag färdats kommunalt.
Jag funderar på det här med avsked. Jag funderar på det där med nystart. Med det gamla i bagaget, men i färskt minne. Jag tänker på att det kommer att dröja innan jag har manliga kollegor som kan säga att de ”alltid har koll på mina bullar”. På ett sätt som får mig att skratta.
Jag funderar också på om människan verkligen strävar efter största möjliga nytta med minsta möjliga ansträngning. Eller om det är så att jag har rätt: att alla strävar efter utveckling. Och om man inte gör det så kanske det beror på rädsla, eller på att man glömt bort hur man gör. Nån kanske behöver påminna om att man inte är färdig. Någonsin.
Dessutom ska jag läsa på om sociopati.
