Hej igen

Mötet fortsatte. Varför vet jag inte. Troligtvis inte Vd:n heller. Garanterat inte Bosse.

Efter efter hans vinnande deklaration – att vi är älskade av kommunikationen, var det visst dags för hans coup de grace.

Under hela samtalet klickade han penna. Till slut pallade den inte mer. Den sprack och stack honom i tummen. Att se en blå blic stå upp mot sin arts största förtryckare var beundransvärt. Men som i många andra revolutioner kom saker att spåra ut bortom all kontroll. Trots att VD:n var mitt i ett intressant resonemang ropade Bosse rakt ut ”AJ!”. Han tittade demonstrativt på sin tumme. Lånsamt sköt han ut sin underläpp.

Tiden gjorde en saltomortal i slow motion och jag såg en revy av frukter Bosse våldfört sig på passera. Småfräkniga bananer, söta satsumas, lena anjou-päron. Mina ögon tårades.

Bosse höll sin tumme i luften. Jag tittade gråtmilt på den. Behöver jag säga att VD:n inte ringt tillbaka?