Idag har allting handlat om webb. En sak som var intressant var sökordsstatistik på Google. Där kunde jag i dag konstatera att augusti var en riktig höjdarmånad på sökordet ”orientering”. Och att Dalarna var den region i Sverige som sökte mest på det ordet. Men att på ordet ”eventor” så låg Västra Götaland i topp.

(eventor är tjänsten för anmälningar och tävlingar och sånt för orienterare, för er som inte vet detta…)

Ord som skidor och skridskor hade naturligtvis ett uppsving kring november till mars, sedan rasade det kolossalt och under sommaren sökte nog ingen alls. Jämtlands befolkning var de som sökte mest på ”skidor”, vilket jag blev förvånad över, då jag trodde att det mest var storstadsfolk som gjorde sådant – jag tänkte att jämtarna inte behövde söka på nätet, de kunde väl bara titta ut genom fönstret eller ringa grannen för att få svar på sina frågor…

Jag lärde mig också ord som ”retargeting”. Om du t ex går in på en resesajt och söker på en resa och sedan lämnar sidan utan att köpa en resa och surfar vidare till en annan sida, t ex en tidning, så kan reseföretaget betalat en annonstjänst som gör att på tidningswebbsidan finns en en reseannons från reseföretaget du just varit på…

Jag kanske är konstig, men när andra höjer på ögonbrynen och tycker att det är smart, så känner jag mig obehaglig till mods. Om ett företag gör så med mig, så skulle jag känna det som om de stalkade mig…

Jag vill resa inkognito i cyberspace, thank you och jag vill inte ha någon som följer mig i hasorna och kontrollerar och utnyttjar mitt surfande. Men det kan jag väl bara drömma om, antar jag.

I mejlen på jobbet kom det ”anpassade” annonser i högerspalten minns jag. Det var mest komiskt, som om någon försökte dra slutsatser på ett smart sätt, men aldrig ens var i närheten. Tänk om vi får ett samhälle där obehagliga myndigheter registrerar våra steg, drar slutsatser, och agerar i enlighet till de slutsatser man kommit fram till…

…människor som tror att det fungerar att ringa in människor enligt vissa kriterier, som hur de surfar…

Nej, nu ska jag inte tänka längre, då får jag mardrömmar. I morgon – en ny dag i nätets kletiga trådar…

Så idag fick det bli skridskor på Drevviken. Åt ena hållet skön medvind, åt andra hållet tuff motvind. Jag försökte träna stakning (har oftast med mig skidstavar), som skidåkare gör när de använder musklerna i bålen, alltså rygg och mage, och sparar på armmusklerna. Oj oj, så trött jag blev. I motvinden alltså…

Nu ska jag söka två jobb. De två sista för denna vecka. Sommarjobb de också. Sedan ska jag lägga jobbsökerier bakom mig för ett tag. I morgon och på fredag börjar webbredaktörskursen som jag ska gå.

Och nästa vecka…nästa vecka ska jag göra ett försök till att avsluta min pågående berättelse. Stänga mig inne i min sci-fi-värld en smula, bortsett från när jag åker skidor. Förhoppningsvis.

För övrigt: vi har som ni säkert förstår en något ansträngd ekonomi för tillfället, men vi har också vissa önskemål om att införskaffa vissa saker.

Som:

En ny dator som fungerar hyfsat snabbt när man spelar spel på den. Låter som onödig lyx, men det har med rättvisa mellan barnen att göra, något som ständigt och jämt är upphov till bråk mellan dem och skapar obalans i maktförhållandet barn/barn och barn/vuxna.

Ny vinterutrustning åt barnen. De bara växer och växer. Ska vi satsa på det för att de ska få chansen att lära sig och bli bättre, grunda ett intresse för framtiden och få dem bort från datorerna ut i det fria för en stund? Eller låta denna vinter gå, och hoppas på att möjligheterna är större till nästa vinter? Vilket ska vi välja? Skridskor? Eller skidor? Blir det mer snö? Håller sig kylan?

Ja, det finns att fundera på. Ett piano behöver vi köpa också. Vi lånar fortfarande ett fint elpiano av vår vän kontrabasisten. Det har vi gjort i tre år nu…

Idag rekommenderar jag Maria Svelands debattinlägg i DN om ”hatet som gör mig politiskt deprimerad”. Jag är också politiskt deprimerad…

Ha en bra dag, som man brukar säga. Här får ni, för ovanlighetens skull, en bild. Bilden visar Drevviken och dess is. I verkligheten lutade inte horisonten så som på bilden…

Det var lite så planerat. I å för sig.

Har fått iväg de flesta ansökningar jag tänkt mig till sommarjobb. Har skickat flera rekognoseringsmejl i anknytning till eventuell företagsstart, ringt ett par sådana samtal också.

Kolossala energitjuvar, de där aktiviteterna. Antingen är jag verkligen på väg att bli förkyld, eller så är det bara de där aktiviteterna som får mig att känna mig trött, hängig och orkeslös.

Jag är ändå väldigt nöjd över att det är gjort. Märkligt hur trögt vissa saker kan vara att få gjorda. Så trögt att jag måste uppmana all riktad energi och en hel dag för detta. Sådant skrämmer mig. Om jag tycker detta är jobbigt att ta tag i – hur ska det då inte bli om jag verkligen startar igång ett eget företag?

Kan inte någon erbjuda mig en sinekur? Jag får betalt för ett jobb som egentligen inte finns, och så gör jag lite vad jag vill och ut ur detta kommer det lika kreativa alster som för Bellman…

Apropå kreativitet: om jag överlåter meny-planering åt min käre make så blir det akut bestämt samma dag. Ibland gör jag så för att liksom vara snäll och hjälpa honom aktivera den delen av hjärnan. Det brukar sluta med köttfärs i någon form. Om jag inte säger något så blir det köttfärssås. Idag har jag sagt att jag vill ha pannbiff med svampsås.
Egentligen vill jag inte ha något med köttfärs heller. Inte med fisk. Inte med korv. Inte med grönsaker. Jag vill ha något nytt, något som kittlar mina sinnen, i synnerhet smaksinnet. Tips någon? Det ska vara lättlagat och inte alltför kostsamt.

Nu ska jag vittja min mejlbox. Det kräver också viljestyrka och mod, ty det är att bereda sig på mer negativa svar än positiva…

Men vi kom välbehållna fram, dock nästan med en timme längre restid.

Härlig snöig promenad i går – det är så ljuvligt tyst när snön faller och bäddar in allting.

Men i morse hade vattnet frusit i ledningarna någonstans och det tog lite tid – och energi – att få i ordning det. Man blir alltid oroad. Sönderfrysta kopplingar är inga roliga saker, och det blir bökigt med det mesta. Hur som helst: det ordnade sig också med hjälp av en massa extra värmekällor och nu har vi stängt av rubbet; till och med hydropressen står utan tryck.

Så får vi se när vi kommer ut nästa gång. Sportlovet kanske.

Ha en trevlig resterande söndagskväll…

Vår trasiga tjock-tv är nu utbytt på en annan gammal tjock-tv som vi fick med oss av en kompis vi besökte igår. Idag kan vi se nyhetsuppläsarna berätta om uppsägningarna på Astra Seneca. Jag rycker lite på axlarna, men allvarligt: här satsar samhället och enskilda individer pengar och energi på utbildning, avancerad utbildning, som företag som Astra Seneca sedan drar nytta av – inte minst ekonomiskt. Men när det sedan går att tjäna mer pengar någon annanstans i världen, ja, då är det bara att sticka.

Men så är det här i denna kapitalistiska värld. Nu kan ju de uppsagda forskarna slåss om jobben hos bemanningsföretagen…

Nu ska jag försöka lägga ilskan åt sidan, åtminstone för helgen, och njuta av ryss-kylan, om det nu är möjligt. VC i längd fortsätter i Rybinsk, Ryssland i helgen, men det är bara några svenska damer som trotsat kylan och åkt dit. De svenska herrarna stannar hemma…

Trevlig helg!

Ytterligare halvdag på AF. Lite småflummigt idag, men jag och en av de roliga kvinnorna har funnit varandra, och hon hjälpte mig med ett ansökningsbrev idag.

En annan kvinna visade ett avtal som hon tvingats skriva under för att få några veckors jobb hos ett bemanningsföretag: ett avtal där hon var medveten om att hon kunde få betala böter om hon avslöjade affärsidéer eller annat, samt talade illa om företaget och deras kunder på olika sätt.

Jag blev helt chockad. Måste bara kolla upp det där lite mer. Själv skulle jag aldrig skriva under slikt. Aldrig! Och inte få det tydliggjort vad som kunde vara det ena eller andra. Och detta för ynka futtiga 100 spänn i timmen! Skandalöst! Vilken jävla arbetsmarknad vi har fått…

För övrigt har jag lämnat LCHF-sekten idag och återgår nu i normala vanor, dock med mindre socker och alltför snabba kolhydrater i mängd. Det känns bra.

I helgen blir det skärgården igen. Vi glömde värmeslingan till vattenledningen på förra helgen, måste se till det där. Det blir till att elda i roslagsspisen och ta tjockmössa på vid promenad, men säkert mysigt när vi väl fått upp värmen i huset…

En hel skolklass – minst – befann sig på isen och övade sig i att kasta ut livlinor. Synd att de inte fick öva isvaksbad också, det hade varit roligt att titta på.

För övrigt har jag ägnat dagen åt den vidrigaste av de vidrigaste aktiviteter man kan ägan sig åt: jobbansökningsbrev. Hela kroppen skrek ”russin” då också. Fast då menade den nog att den ville ha något mentalt energigivande att göra istället för denna lågoktaniga sysselsättning.

Och så har jag fortsatt läsa om klass, bland annat på Newsmill. Där skrev någon kille från Fiskis en del intressanta saker. En kvinna som kommenterade fick mig att flippa ur totalt här hemma. Hon skrev att om man bara satte igång och jobbade, istället för att leva på bidrag, så kunde vem som helst skaffa sig ett hus på Solsidan. Och att klassresor faktiskt var möjligt…

Jag gick som sagt igång på den kommentaren och maken fick höra mig orera om både revolution och det positiva i giljotiner medan jag drack mitt kaffe med tjockgrädde i och åt min kokostopp med Sukrin i.

Men faktum kvarstår: hur j-a korkad kan en människa få bli? Som om alla kunde jobba till sig ett hus på Solsidan eller dito högstatusområden? Man skulle kunna parera detta uttalande med att det inte bara är de som anständigt arbetar hårt som har råd med slikt – om det går överhuvudtaget att använda ordet anständigt i detta fall, ty rikedom bygger på ett system där alltid en del av befolkningen får mindre, och detta anser jag inte kan kallas anständigt. Jag vet en Mille Markovic – ja just det, han den kriminelle som hotat lägga ut avslöjande bilder på kungen, han med bordellerna, ni vet – som kunde köpa en hel fin gård i Stockholms skärgård. Men han kanske också kan placeras in i kategorin ”hårt arbetande, icke socialbidragstagande person som gjort en klassresa” och sålunda äger den rättmätiga rätten till detta hus?

Och apropå klassresa: Ja, det är möjligt att göra en klassresa i detta land. Men om man tror att en klassresa ärsom att kliva in i en förstaklasskupé på X2000 och sitta där och vaggas till ro, har fattat helt fel. Dessutom är det den som kommer ur arbetarklassen som måste göra resan. Den som är född på plats kan ägna energin åt annat.

Men vem vill å andra sidan göra en sådan klassresa? Det är ju käpprätt rakt ner i omoralens moras. Jag vill inte.

Maken, som inte var lika uppretad som jag idag, lutade sig tillbaka och log och sa att han, med tanke på det samhälle som är idag, känner sig väldigt nöjd med att åka skridskor uppbärande a-kassa.

”Jag skäms inte ett ögonblick. Om man skulle ta och göra någon statistik på folk och bidrag, eller sådant som skulle kunna gå in under kategorin statliga subventioner, t ex olika avdrag; jo, för det är samma sak, man kallar det bara olika, så skulle nog inte särskilt många komma undan, allra minst de som sitter och skriker om bidragstagande latmaskar.”

Och med de orden avslutas dagens inlägg.

Apropå turer: Förbundet Allt för alla ordnade Överklassafari till Solsidan. Ja, det har ni väl kanske läst eller hört om. De boende blev upprörda. DN har intervjuat någon professor som talar om att klassfrågan kanske nu börjar att bli aktuell igen, efter flera års klasstystnad.

För mig är den ständigt aktuell. Och man behöver inte åka till Solsidan för att göra en överklassafari. Det är väl bara att gå in i en prylaffär för att inse att det finns kunder ”out there” som har råd att köpa saker som man egentligen inte behöver.

Å andra sidan så är inte många prylar alltid en fråga om överklassmöjligheter. Det kan vara tvärtom. Just nu orkar jag inte utveckla det där, men för folk med mindre pengar – men också mindre möjligheter till att verkligen förändra sitt liv om man så önskar – så blir prylarna en källa till glädje, och inte minst status i den grupp man befinner sig.

Som i min förort. Det är till stor del en fattig förort. Inte de värsta, men den har ingen stor status, det är lätt att byta till sig en lägenhet här om man använder det som värdemätare.

En dag kom tioåringen hem och var ledsen. Det var flera skäl till detta, men det kröp fram att några retade honom för att han bara har en vanlig telefon när de flesta har iphone eller liknande.

Jag ser likheter med hur det var när jag växte upp i Rågsved. Många av mina kompisar fick de där dyra jeansen, men inte jag. Ändå visste jag att de inte hade mer pengar än vad vi hade, ofta levde de i socialt riktigt taskiga förhållanden. Inte sällan skuldsatta och fast i en fattigdomsfälla.

Ja, jag ska inte skriva mer om detta, jag blir bara arg. Arg över att klyftorna växer och att de som har inte har vett att förstå, eller vilja. De vill istället för att förändra samhällsstrukturen ha skatteavdrag för att ge pengar till välgörande ändamål.

Så att de kan få känna sig goda och duktiga och ovanpå alla sina pengar och prylar och status också kan få känna tillfredsställelsen över att vara en ”god” människa.

Up yours! är ett bra uttryck för detta…

Uppdatering kl 19.36: Nu vill kd-politikern Patric Rylander ordna underklass-safari. Detta enligt hans facebooksida, skriver DN. Det tycker jag är en utmärkt idé. Uppenbarligen vet han hur illa ställt det kan vara med förorten, han skriver i alla fall att han vill se ”…en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”

Sedan kan han gå hem och med Herren Kristus och den helige andes hjälp kan han styra upp orättvisorna i samhället och jaga månglarna ur templet…

Det var där vi var i helgen. Det blir korta helger, det känns som om man knappt hinner vända. Men det var en skön helg dock.

Den här veckan innehåller två nya halvdagar på AF. Hör och häpna – jag ser faktiskt fram mot dem. En riktigt härlig grupp människor med intressanta bakgrunder. I fredags talade vi om ”framgångshistorier”. Det är sådana som man ska, om man får tillfälle, dra för den potentielle arbetsgivaren. Det är sådant där som jag inte gör, men det var roligt att lyssna på andra när de berättade om något som de kände sig glada eller stolta över.

Det fanns en röd tråd i flera av berättelserna. Man hade ställts inför en utmaning, antingen frivilligt påtagen eller med i själva arbetsuppgiften, och känt att det nästan var lite för stort för en, eller för svårt. Lite gungfly, om ni fattar. Sedan, när det visade sig att man klarat av det, så kände man sig så nöjd.

Så känner jag nu inför en eventuell frilansframtid. Hoppas att jag kan känna mig nöjd senare…

Själv berättade jag att jag var rätt stolt över min insats på Tidningen, i flera bemärkelser, men att den tyvärr hade ett ganska sorgligt slut.
Men en annan kvinna berättade också om en historia där hon hade stått på sig gentemot en chef och följt sin egen känsla för vad som var rätt och fel, och det hade slutat lyckligt.

En man berättade om att han hade varit på en intervju på en stor flygplats här utanför staden. Han sökte jobb i incheckningen. Han hade fått svara på ett allmänbildningstest, bland annat vad den nya centerledaren hette. Jag frågade om han hade frågat varför han skulle göra detta test, men det hade han inte frågat om. Det hade jag definitivt gjort…

AF:s personal visade på några andra konstiga saker som folk fått på sin anställningsintervju. Någon hade fått frågan om vad som skulle stå på hans eller hennes dödsruna…

En kvinna i gruppen hade fått frågan: om du fick chansen att åka till månen, skulle du ta den då?

”Jag antog att de ville ha en journalist som tog chansen, så jag svarade att det skulle jag absolut göra, men herregud – jag skulle aldrig tänka mig det!”, sa kvinnan.

Jag skulle nog hellre svara på tokiga saker, än på vanliga tråkiga, om jag ska vara ärlig.

Ja, det var nog allt. Hur det går med LCHF-skiten? Jo, det sura i magen har nog blivit en smula bättre, men nedre delen av magen, den där som är mer verksam vid toalettbesök, har blivit markant sämre av alla ägg, allt fett och några trilliga nötter. Jag har gått ner ett kilo – det hade jag gjort i alla fall när ätandet över jul övergått till normalt ätande igen – och det tycker jag är trist när man läser att folk går ner tre kilo på en vecka.

Två veckor kvar. Jag är rätt säker på att jag inte kommer att fortsätta…