Min bäste kompis sa upp bekantskapen med mig för snart ett år sen. Efter att han i två år ljugit för mig o hållit sig undan. Varje gång jag frågade honom om vi fortfarande var vänner, så svarade han, o ja.

Varför? Jo för jag hade kritiserat honom och det var ju dumt. Men varför sa han aldrig något. Han fick beröm också, tio gånger mer än kritiken men det räknas inte…

Vi var vänner på ett sätt som… en sån vänskap det upplever man bara en gång i livet och jag skulle ha gjort vad som helst för honom.

Men, tydligen var allt bara teater. Jag gjorde ett litet löjligtm misstag gentemot hans flickvän och efter det dömde hon ut mig totalt som människa, efter att först ha haussat mig.

Så är den, den jävla överklassen, formen är det viktiga, ytan, karriären o pengarna. De umgås hellre med en skitstövel, som pratar skit bakom ryggen på dem o aldrig skulle lyfta ett finger för dem om det krisar, hellre än en person som är lite kantig, men är en riktig vän.

Titlar, pengar, positioner och prestationer och vad andra tycker. Det är det enda som är viktigt för dessa falska människor.

Låter jag bitter? Ja, jag är det, jag är trött på att vara förlåtande, överssende, förnuftig.

Jag hatar den jäveln och hans jävla flickvän, men jag önskar honom inget ont för i mitt hjärta så är han fortfarande min vän, men jag hoppas Universum ger honom tillbaka det han ger ut själv….