Jag är så less på allting, precis allting. Just nu känner jag bara att jag vill bryta upp med min sambo för jag tycker vi är så himla oense om allting. Jag känner vi kommer inte längre. Jag älskar honom verkligen men vi står på två helt skilda håll när det gäller en del saker.

Jag vill skaffa familj innan det är försent men han vill vänta några år, men då tycker jag att då har vi passerat en ålder då det är försent att skaffa barn, eller snarare jag har blivit för gamal då riskerna är större när man passerat en viss ålder och då menar jag riskerna är större att få missfall och inte bli gravid alls etc etc.

Det är inte bara när det gäller att skaffa familj utan det gäller så mycket mer vi är oense om och jag tycker att åsikterna har gått allt mer och mer isär de sista halvåret och jag vet inte vad jag ska göra. Samtidigt som jag vill att vi ska gå skilda vägar, så vill jag inte eftersom jag älskar honom fortfarande. Men jag känner att det känns som att vi ska rätta oss efter honom hur han vill ha det och inte vad jag vill.

Som till exempel skaffa barn, hmm det kan jag jo knappast göra utan honom och därmed så får jag också vänta typ. Jag vill till exempel att vi ska förlova oss, men han vill inte - hmm det får man oxå vara två om och i den biten får jag oxå ta ett steg tillbaka. Jag vill till exempel vi ska ha sex oftare, men han vill inte – hmmm där får jag oxå ta ett steg tillbaks.

Som ni läser så är det efter vad och när han vill och inte frågan om att nu vill jag att vi förlovar oss eller nu ska vi ha sex lite oftare eller nu ska vi skaffa barn. Utan jag får ta ett steg tillbaks i dessa tre punkterna och då kan jag känna har jag ingen talan om när det gäller dem bitarna. Okej jag kan inte tvinga honom till något av det och det är absolut inte det jag är ute efter utan det jag menar är att vi går efter det han vill och det han säger och inte frågan efter vad jag vill. Förstår ni vad jag menar?

Jag blir och är såååå himla less på allt så jag känner mig värdelös och vet inte hur jag ska göra längre. En känsla säger mig att ta mina saker och flytta och bryta upp allt och hitta en kille som verkligen står på samma plan som mig, men en annan känsla säger att jag verkligen vill vara kvar hos honom för jag älskar honom oehört mycket.

Min förvirrade fråga säger VAD SKA JAG GÖRA???

Vad är där för fel på dagens samhälle och dagens unga?? Mobbningen i skolan har blivit allt grymmare och grymmare för varje år som går. Min väninnas son har blivit mobbad sedan mellanstadiet och han går nu i 7:an och inte för så länge sen så blev han nersparkad av 10 stycken som går på samma skola. Min väninna och hennes ex-man har polisanmält dem och skolan själv har polisanmält 3 av dem som var med.

Min sambos brorsson blev nerslagen idag i skolan och rektor såg det hela men tänker inte göra något åt det hela. Va fan är det för en jäkla rektor? Jag hoppas verkligen min sambos bror och hans ex anmäler skolan och de elever som misshandlade honom för annars finns risken för att han blir utsatt av det igen för då tänker de att men fan han kan vi ge oss på för här görs det ändå ingenting åt det.

Nä fy för samhället i dagens skolor. Visst fanns det mobbning i skolan när jag gick och visst var det grymt då med, men inte den grymheten som finns idag. Men mobbning är inte acceptabelt oavsett vad det är för slags mobbning. Och när det går så långt som misshandel då kan man undra hur dem som mobbar och misshandlar egenterligen mår.

Här kommer det första inlägget i denna blogg. Sitter här och funderar över livet och dess process. Jag tittar ut och det är ett helt underbart väder ute. Man mår så himla bra nu när våren är här och allt blommar ut och det bästa är att man vet att sommaren verkligen är på väg. Detta är definitvit den bästa tiden på året då allt blommar ut och sommaren är på väg. Hösten är nog den tiden på året som jag inte tycker om. Det är en mörk och dyster årstid, en årstid som man hade kunnat varit utan helt klart.